Milan 97/98

D E senaste tolv månaderna hade varit katastrof. Först var det Oscar Tabárez – sedan tre månader senare – Arrigo Sacchi som hade svårt att få ut nånting utav första laget. Kärnan i laget var nästa den samma men nu hade Milan fått in ganska halv-dyra utländska nyförvärv, som Christophe Dugary och  yttern Jesper Blomqvist, samt två av Ajaxs unga stjärnor, den tuffe Edgar Davids och försvararen Michael Reiziger. Alla fyra floppade. Rossoneri slutade säsongen på en tolfte plats. Bara en gång på de senaste sextiofem år hade Milan slutat lägre. Det var en förnedring.

”Efter att har lämnat Madrid så kunde jag gå till Lazio som kom med ett mycket bra erbjudande och jag skulle förmodligen gå dit om inte Berlusconi personligen kontaktade mig,” sa han i en tidningsintervju 1999. ”Den ända anledningen jag kom tillbaka var att Berlusconi frågade mig.”     Adriano Galliani och sport direktören Ariedo Braida hade redan säkrat de mesta utav köpen. Patrick Kluivert från Ajax, spelare som sänkte klubben i Champions League finalen två säsonger tidigare köptes in. Brassen Leonardo från Paris Saint-Germain.

I backlinjen hade den legendariske Franco Baresi hade slutat och för att förstärka så kom tre landslagsspelare in: Winston Bogard från Ajax, den tyske vänsterbacken Christian Ziege och den Brasilianske liberon André Cruz. Milan hade fortfarande ett starkt lag med flera mästare i truppen, Rossi fanns i mål, Paolo Maldini och Billy Costacurta i backlinjen, Demetrio Albertini och Marcell Desailly i mittfältet, plus Zvonimir Boban och Dejan Savicevic, så väl som George Weah. På papper såg det som ett fruktad lag men Capello kände att det fattades en världsklass ytter. Milan spenderade mycket av sommaren av att jaga Barcelonas Luis Figo. Klubben var säker att de kunde matcha vad Inter hade gjort samma sommar med Ronaldo. Efter veckor av framåt tillbaka så bestämde säg att Figo stanna (med ett nytt fett kontrakt). Istället så tog klubben Capellos tredje val, den franske vingen Ibrahim Ba.

Pressen hade hyllat som Milans comeback år. När ligan började närma säg så annonserade Capello att han tyckte att hans trupp var starkare än någonsin och hyllade hans män: ”Jag förväntar att Blomqvist och Davids kommer att han ha bra säsonger i år. Plus så tror jag att vi har ett gömt gem i Bogarde. Han är en speciell spelare, du kommer att se . . .”

Om man kollar tillbaka på hans ord (och kom ihåg att tränare alltid hyllar nyförvärv under för- säsongen), så är det lustigt nog att se hur fel han hade. Blomqvist gjorde bara nitton matcher, medans Bogarde bara var med i tre matcher innan skickades på lån till Barcelona i januari. Sedan hade vi fallet Davids. Den holländska ”pitbullen” hade den tidigare säsongen missat på grund av skador och många såg honom som en stor besvikelse. Capello tyckte att det var för tidigt att räkna bort honom och ville vänta tills han återhämtade säg fullt innan man skulle bestämma om hans framtid.

Davids gjorde några inhopp tidigt på året, men hans förhållanden blev snart sämre. Capello tyckte han inte var tillräckligt frisk nog att en startplats och dessutom så hade klubben stor konkurrens på mittfältet, så det var svårt att hitta plats för honom, speciellt när klubben inte spelade i Europa och då kunde man inte rotera på truppen lika mycket.

”Fabio trodde på Davids, han gjorde mycket för att få honom tillbaka från skada,” sa Italo Galbiati i en tidningsintervju. ”Men han ville spela hela tiden och vi kunde inte göra det. Och sedan blev han väldigt orolig och frågade efter en flytt. Vi gick med på det, med en ”deal” att han såldes utomlands. Vi ville inte att han skulle komma tillbaka och håna oss.”

Istället under den vintern så sålde Milan honom till, av alla klubbar, till Juventus. Davids blev en väldigt viktig spelare under Marcello Lippis ledning och startade alla matcher. Han var med och ledde de till tre italienska titlar. Det faktum att Milan hade i grund och botten slagit in honom och räckte honom till en av deras direkta rivaler och det bevisades vara svårt för alla att svälja och till denna dag måste det rankas som en av de mest förnedrande och fårskalliga flytt i fotbollshistorien. Capellos andra stora beslut den sommaren var att inte förlänga Roberto Baggios kontrakt.

Den ”Gudomlig hästsvans” led under Tabárez och Sacchi och hade den tidigare säsongen bara gjort fem mål på tjugotre matcher. Vissa tyckte att någon som Capello hade gjort honom succéfull med samarbetet med Savicevic två säsonger tidigare, skulle hitta ett sätt fixa hans karriär. ”Baggios kontrakt går ut i sommar,” sa Capello juli 1997 i en tidningsintervju. ”Vi har andra prioriteringar nu. Vi håller på att göra andra planer och de planerna innehåller att inte förlänga hans kontrakt. Han kommer bara att stanna om vi inte hittar en klubb som vill ta honom. Det är bara rätt av oss att vi hittar ett hem åt honom, en plats där han kan fortsätta spela fotboll. Men de kommer inte vara i Milan.”

Baggio hade bara tre och ett halvt år tidigare blivit vald till FIFA Player of The Year och fortfarande bara tjugonio år, han blev skickat på free transfer till Bologna. Ett lag som nyss hade återvänt till Serie A två år tidigare. I sin nya klubbar så skulle han göra ytterligare 75 Serie A mål, inklusive tjugotvå i hans första säsong i Bologna. Så nåt stämde inte i klubben eftersom att vart en de sålde en spelare så förvandlades de till världsspelare.

Närmare botten, än toppen

S Ä S O N G E N började dåligt, där Milan bara vann en av sex matcher och vid mitten av oktober så var de på en trettonde plats. Bara två poäng från nedflyttningsplats. Nykomlingarna i laget hade misslyckats i komma in och de gama gardet looked stale. Kritiken började komma, Capello frågade om tålamod. Sedan gick Milan nio matcher utan förlust och klättrade på en sjätte plats.

Men denna säsong gick inget som planerat för klubben. Nyförvärvet Cruz blev skada och missade hela säsongen. Bogarde visades sig vara ett fiasko. Ziege visade att han inte kunde spela vänsterback i Serie A, eftersom hans försvarsspel inte höll, Capello var tvungen att lägga Desailly som försvarare igen tillsammans med Costacurta och vid tillfällen ändra Maldini till högerback. Det fanns också problem där uppe: Weah missade tre månader av skador, Kluivert såg ut som en hjort i strålkastarna och senare skulle en knäskada begränsa hans rörlighet (han skulle senare behöva operera). Klubben var nu tvungen att ta in Maurizio Ganz och Pippi Maniero för att ha kroppar där uppe. Bra Serie A spelare men inga Milan kvalitet. ”Styrelsen började köpa in unga spelare och alla de kunde inte anpassa säg direkt,” säger Maldini

Milan närmade säg närmare botten istället för i toppen av tabellen, kritikerna ökade pressen på Capello. Ruud Gullit, hans gamla nemesis kommenterade att Capello var så obehaglig att han ”skulle aldrig gå på middag med honom”. Capello kontra tillbaks och sa: ”Det är jag som inte skulle vilja äta med Gullit. Han är så snål, att det skulle sluta att jag skulle få räkningen och skulle vara tvungen att betala”.

För Capello var det definitivt svåra tider. Med dessa så kallade barnsliga kommentarer, så var den oövervinnerliga Capello en måltavla nu och alla ville komma in och med en spark. En annat stort bakslag kom den 28 Mars i en 4–1 förlust borta mot Juventus. Luciano Moggi, juves klubbdirektör, kommenterade: Capello ser verkligen stressad ut och har gått ner i vikt dessa dagar, eller hur?

Moggi var en mästare av såna kommentarer, i ett sorts så kallad ”mind games”, vilket skulle göra hans rivaler obekväma. Han var också en nära vän till Capello. Men som vi kommer att se längre fram i texten, både han och Capello skulle lägga deras relation åt sidan när det kom till fotboll, men just nu gjorde de vad som krävdes att få in en psykologisk fördel. Capello var inte så störd över Moggis ord men han förväntade säg att någon från klubben, typ Galliani att komma ut och försvara honom. Istället var det tyst. Därför att om ingen avfyrade tillbaka åt hans behov så betydde det att klubben en gång för alla vänt ryggen åt honom.

Fortfarande så fanns det rykten att han skulle lämna. ”Varför skulle jag lämna,” sa han i en intervju tidigt i april. ”Nästa år är jag fortfarande här, jag har en plan att fixa Milan till deras vanliga nivå av excellece. Nästa år så blir det sanningens tid och jag kommer att vara rakt här och leda klubben. Jag kommer att ha lärt mig av misstagen vi hade gjort denna säsong. Och Milan kommer att bli stora igen. Jag kommer inte lämna denna klubb tills vi vinner mer titlar.”

”Gamla Gardet”

M E D I A S svar? Hån och massa ”peakar”. Hans fienden älskade det. En av Capellos kollegor vittnade det hela: ”Det är som man brukar säga, var snäll till folket på din väg upp, därför att det är dom du kommer att möta på din väg ner. Kanske var inte Fabio så snäll på väg upp och nu när han är på väg ner, så var inte folk snäll mot honom. Plus, självklart så var kritikerna avundsjuka. De hade gladligen upptäckt att han var mänsklig och gjorde misstag, exakt som resten av oss.” För första gången i hans tränarkarriär så kände han säg maktlös, åtminstone enligt Galbiati. ”I början av säsongen så var alla entusiastiska, alla lyssnade på oss och trodde på allt vi försökte göra. Sedan gick saker och ting lite tufft, så förlorade vi. Vissa av våra viktigaste spelare förlorade motivation.”

Medans Milan sjönk i ligan, så gick det bättre iallafall i Coppa Italia och nådde final mot Sven-Göran Erikssons Lazio. Det var en mindre tröst, men skulle de åtminstone att vinna den så skulle spel i Europa gälla. Kluivert, Boban och Ziege var skadade, Leonardo kunde bara vara på bänken, vilket betydde Savicevic fick en sällsynt startplats. Weahs övertids mål gav Milan en 1–0 seger i första matchen.

Retur matchen spelades i Rom tre veckor senare. Savicevic startade igen, men gick ut efter en halvtimme och Capello skickade in Kluivert som inte var helt frisk. Albertini gav Milan ledningen tidigt i andra halvlek innan rossoneri bara kollapsade. Kluivert gick ner och fick skada på sitt knä och blev tvungen att byta. Lazio gjorde tre mål på tio minuter. För att göra saker värre så blev Desailly utvisad efter tjafs med Diego Fuser tio minuter från slutet. Milan hade tappat trofén ifrån sina fingrar i det värsta tänkbara sätt.

”Om du tittar tillbaks i Milans historia så tvekar jag om du kan hitta en sådan kollaps som vi bevittnade mot Lazio,” sa en arg Capello efter matchen. ”Jag hade ett långt samtal med spelarna. Men vad kunde de säga? De sa till mig att jag hade rätt, de hade en dålig match. Men så vad? Men resultaten kommer inte ändras. Vi släpper in för många mål. Hur många mål har vårt försvar släppt in de senaste två åren? Det måste finnas en anledning, eller? Och jag låter dig notera åtta av elva spelare på planen var den del av de ”gamla” Milan laget.”

Vare säg om det var meningen eller inte, så kändes det som om han attackerade de ”gamla gardet”: Maldini, Costacurta, Rossi, Albertini, Donadoni . . . de var legender och du tjafsar inte med legender. Capello var kritiserad. Den ända supporten han fick var från Weah, som höll med att en ”förändringen” behövdes.

Förmodligen den lägsta punkten kom fyra dagar senare den 3 Maj i Stadio Olimpico. Milan mötte Roma efter att ha vunnit två av deras senaste nio. Roma ledde med 4–0 innan halvtid innan de vann med 5–0. En rasande Capello gick längs sidlinjen och skrek, ”Ni har inga bollar! Ni har inga jävlar bollar!” på sina egna spelare, medans huvudstads laget lekte med dom. På den dagen så kändes det som att de kunde ha gjort åtta eller nio mål.

Efter matchen avfyrade Capello mot klubben, som i hans synvinkel hade gett honom tillräckligt med beslutsfattandet. ”Jag kan inte tro visa människor säger att jag är en tränare med fullmakt,” sa han. ”Det är den största lögnen som finns. Faktiskt så har ingen manager av Milan fullmakt.”

Meddelandet till Galliani, Berlusconi, oönskade sommarvärvningar och ”de gamla gardets” influenser, var självklart. Vid den tiden så visste man att Capellos tid skulle komma till i ett slut i sommar. Costacurta pratar efter förlusten i Coppa Italia finalen:

”Förlusten är smärtsam, men åtminstone sätter det en punkt för en situation som de flesta av oss kunde inte hantera längre.”      Budskapet var verkade klart. ”Det gamla gardet” ville ha en ny manager. Capello avfyrade tillbaka: ”Jag skulle älska om Costacurta kunde komma ihåg vad han var en gång i tiden.” Det var en referens till försvararens så kallade försämrade spel. Den 16 maj så avslutade laget med en 2-0 förlust i Fiorentina och de lämnades på en tionde plats, trettio poäng efter mästarna Juventus och bara nio poäng före nedflyttningszonen.

Han hade misslyckats och om du lever med resultaten, som han gjorde, så dör du med resultaten. Hans första reaktion var att acceptera ansvar, medans han notera att det var inte han som har samlat ihop truppen.

”När jag kom så hade redan de mesta av pengarna spenderats,” sa han senare den sommaren. ”Jag känner inte att det var mitt lag, därför att jag inte hade en hand i det. Fortfarande så hände det som hände. Och jag accepterar att det jag är inte den ända som var ansvarig. Jag är den som var fel.”  Capello har alltid sagt att återvända till Milan var ett av hans största misstag i hans karriär. ”Om du smakar succé någon annan stans, så det största misstaget du kan göra gå tillbaka,” sa han den sommaren. ”Det är aldrig samma sak den andra gången. Jag har lärt mig min lektion. Men sedan gjorde det största misstaget någonsin jag gjort i fotbollen och det var att återvända till Milan som tränare efter att telefonsamtal ifrån Silvio Berlusconi.”

Den andra sejouren varade bara i ett år. Hans tidigare lag Real Madrid vann Champions League den säsongen med Capellos lagbygge, med bland annat med Raúl på vänsterkanten

”Jag återvände till Milan och hittade ett lag som var slut. Att ta över ett jobb som jag inte kunde välja vilka spelar jag ville ha, eller inte kunna välja vilka idéer på vilket jag ville spela fotboll på. Det var ett misstag,” erkänner han