Övergången
Perez visste att det inte skulle bli lätt. Zidane hade en stabil lön, spelade i en stor klubb och hade anpassat sig väl till Italien. Mest viktigast, han var under kontrakt. Allt började när Zidane och Perez träffades under en Champions League gala i augusti 2000, Florentino Perez: ”Jag skrev frågan på franska ’Vill du spela i Real Madrid?’. Meddelandet skickades till honom och han svarade på engelska ’Yes’.
I maj 2001, ett antal läckor, förmodligen organiserad av presidenten själv, skakade fotbollsvärlden. ’Zidane är nära att signera för Real.’ Juventus utfärdade en förnekelse och så gjorde Real också, trots att man fortsatte att sätta ”eld på ryktet.” De italienska fansen och klubbens direktör var irriterade. Det som gjorde italienarna oroliga var när Madrid gjorde sitt första officiella försök för att fråga om priset om en övergång. Zizou var ’var ej till salu,’ kom svaret ifrån Turin. Men tvivel hade redan placerats i deras sinnen.
En dialog mellan båda parterna som inte lyssnade på varandra i några veckor. Florentino Perez gjorde ett väldigt ”hederlig” erbjudande. Men Juventus vägrade igen. Dagligen rapporterade pressen rykten och vad man trodde var den riktning som förhandlingarna tog.
”Varför går inte Zidane till Real,” var rubtiken i L`Équipe, vanlig visst väldigt väl informerade om övergångar och med ett väletablerat nätverk i Turin. Men tidningarna hade fel. Väldigt fel. De förmedlade helt enkelt atmosfären i den italienska klubben, vilket inte gav någon tro på Reals ambitioner. Juventus var fast beslutna att behålla Zidane, till och med övertygade om att det skulle vara omöjligt att fånga honom. Men L`Équipe och Juventus hade underskattad ”nykomlingen” Perez, som redan var ett steg före. Samtidigt så förhandlade hans representanter med direktörerna i Juventus, han frågade spelaren att ta en officiell position. ”Jag vill spela i Spanien,” annonserade Zizou omedelbart. Hans agent, Alain Migliaccio, som var i daglig kontakt med Juventus direktörer, ökade pressen. Situationen var inte längre hållbar.
Fansen var oroliga: ”Om Zidane lämnar?” Det var starten av maktkamp. Juventus direktörerna Luciano Moggi och Roberto Bettega stod fast, men samtidigt de hade börjat förstå att den franska spelaren kanske redan då var förlorad för dem. Det var nu en fråga om att Madrid klubben skulle betala en saftig summa. ”Betalde de inte €62 miljoner för Luis Figo? Zidane är bättre och därför mer dyrare,” resonerade italienarna och tänkte på framtiden. ”Om vi säljer Zidane, så måste vi ge fansen ett anständig lag,” var en kommentar som man kunde höra bakom scenen. Den tjeckiska spelaren Pavel Nedved var redan i deras sikte. De frågade också om anfallare och försvarare.
Han skulle lämna. Det var säkert. Han skulle efter en tredje säsong utan titel, men med en individuell utmärkelse: han blev framröstad den bästa spelaren i Italien. Efter att SS Lazio har gjort samma sak föra säsongen, så var det italienska huvudstadens andra lag, AS Roma, att ta en ligatitel ifrån Juventus på sista dagen av säsongen. Zizou skulle lämna på semester först och lät diskret tillåter klubbarna att förhandla. Den 23 juni, hans 29:e födelsedag, så bröt han tystnaden och svarade entydigt på frågorna som ställdes av La Repubblica: ”Nu räcker det för mig i Juventus. Om det var upp till mig, då skulle jag redan varit i Real Madrid.”
Den 7 juli 2001, så kom förhandlingarna till ett slut. Även om den inte ännu var officiell var överföringen inte längre en hemlighet. Följande dag tog media upp nyheterna: Zinedine Zidane var på väg att skriva på ett fyraårskontrakt med Real Madrid, ett kontrakt som så småningom skulle förlängas. Hemlighållet av två klubbar skulle avgiften variera mellan €73 och €76 miljoner, beroende på beräkningsmetoderna. Moggi trodde först att Real Madrid skojade när de var villiga att betala så mycket för fransmannen. De kommer överens om en summa 50 miljoner pund och det var då ca 714 miljoner kr en, otrolig summa. I Italien hävdade den italienska pressen att Moggi skrattade hela vägen till banken. ”De får en bra spelare, men om jag var i deras kläder skulle jag förstärka det svaga försvaret också”, betonar Moggi. Det rundades eventuellt till €75 för eftervärlden. Det var den dyraste övergången i fotbollshistorien. Glöm Maradona eller brasilianska Ronaldo och Denilson. Glöm Luis Figo.
Zidane vägrade att dras in i ekonomisk hänsyn. ”Vi blir alltid förvånade över siffran. Jag tittar inte på dem längre. Pengarna är enorma. Jag är inte värd det. Ingen spelare i världen är värd det, men det är så det är. Det presenterar mycket, fruktansvärt mycket pengar. Jag är medveten om det,” erkände han. Han fortsatte sedan med att analysera strategin för sin tidigare klubb: ”Vid 29 år var det Juves sista möjlighet att få ett bra pris för min övergång. Efter det så skulle dt bli svårt och sälja för en sådan summa. Och de kan använda pengarna att återbygga”
Det var en suverän lyx: den kreativa mittfältaren, vars avgörande inverkan på spelet hade ifrågasatts av de som krävde bevis på hans geni, han anlände till Spanien på en piedestal när han inte hade vunnit något på klubbnivå på tre år. Han lämnade ett Juventus som verkade maktlösa att återta Serie A titel och hade blivit knockade tidigt i UEFA Cupen och Champions League i de två tidigare säsongerna. Italienarna något besvikna. ”Zidane var mer underhållande, än användbar,” sa Giovanni Agnelli. Den hederliga presidenten av Fiat och bossen av Juve, en slug affärsman, kunde glädjas åt den lönsamma överföringen. Men han kunde inte stoppa sig själv från att lägga till ytterligare en fras, som mycket väl kan ha förvirrat sinnena hos Madrid fansen: ”Efter fem år så ville han en förändring. Hans fru var angelägen att gå till Barcelona i första hand innan han valde Madrid.” Alltid en gentleman, spelaren låtsades att han inte hörde dessa glirningar. Två år senare åkte han till och med till Turin för att närvara vid Agnellis begravning.
På kvällen söndagen den 8 juli, efter en familjesemester i de polynesiska atollerna och några dagar på USA:s västkust, varifrån han hade kunnat följa förhandlingarna, anlände Zinedine till Madrid … till en militärflygbas i Torrejon, i förorten, ombord på en privatjet som hyrts i hemlighet av Real. Det var en garanti för lugn och ro. På morgonen, måndagen den 9 juli började ”Zizou-Mania”. Radiostationer, tv-kanaler och tidningar kunde inte tala om något annat än Zidane. Zizou – uttalas ”Sissou” av spanjoren – var på allas läppar. Om övergången hade attraherats en massa uppmärksamhet i Italien och Frankrike, så var det ingenting jämfört med glädjen av Madrid supportrarna.
Rea lanserade en stor kommunikationskampanj kring sin nya stjärna. Zidane sögs in i en mediavirvelvind. Han skulle officiellt presenteras vid en ceremoni finansierad av en sponsor, livesänd på spansk TV och radio runt 13:00. Tvåhundra journalister var på plats. Hundratals fans väntade utanför för att få en glimt. Zizou, som kördes från hotellet till ett gym, klädd i svart kostym och vit skjorta, var obekväm. Han guidades mellan banker av människor han inte kände. Han befann sig på scenen för ceremonin. Alfredo Di Stefano – en legend i klubben och en fotbollens historiens största – och presidenten Florentino Perez väntade på honom där. ”Vissa spelare är födda att spela för Real Madrid. Den bästa klubben måste ha de bästa spelarna,” sa Perez, ett dussintals kameror registrerade Zidanes varje rörelse. ”Det är en ära att komma till Madrid. Jag har sett fram emot denna stund,” sa fransmannen, synbart generad. Fem minuter senare, så var ceremonin över. Zidane var tillbaka i en bil, tillbaka till hans hotell. ”Real är en universal klubb och Zidane motsvarar detta budskap om universalitet,” förklarade Perez. Som hade varit fallet i Turin var nummer 10 inte tillgängligt. Men nummer 5 – vanligtvis given till en försvarare och tidigare buren av Manuel Sanchis, ett stort namn i klubben, nu i pension – skulle bli hans.
Den nya hjälten kunde inte gå ut utan att locka en publik. Shopping var uteslutet, om inte butiken ombads stänga för hans besök. Han fann sig själv som en fånge på sitt hotell, tvingad att stanna i sitt rum och titta på TV eller en DVD. De första dagarna var svåra. Zizou kunde inte ännu prata spanska. De trodde att de var vanna med stjärnor, men tillägget av Zidane har resulterat i en nästan oväntad galenskap. Klubben var tvungen att hastigt anställa livvakter för lagresor. Klubbbutiken var slut på vykort från Zidane. Tröjor såldes, fansen belägrade träningspassen och väntade på deras idols varje rörelse.
Ett exempel av Zizoumania: Kort efter hans ankosmt, Zidane och hans kompis Malek bestämde säg för att besöka ett shopping-center. I Italien så skulle han bara skriva några få autografer. Här framkallade Zidanes ankomst ett upplopp. De två männen tvingades lämna omedelbart. ”Varje dag var jag på framsidorna av tidningarna och på TV. De följde efter mig hela tiden och jag gillade inte alls det”.
Två anledningar till att Zidane flyttade till Madrid var att han ville vinna Champions League och en annan var att hans fru som var halv fransk/spanjor hade bättre relation till landet Spanien än Italien. Klubbens sportchef Jorge Valdano: ”Från början var det bara en dröm för oss, kanske nästan omöjligt. Men vi trodde att den bästa spelaren i värden skulle spela i den bästa klubben i värden. Real Madrid och Zidane var tvunget att bli ett par”. Han fortsätter och säger: ”Det som imponerar på mig är hans förmåga att öppna upp spelet, varje dag så blir fotbollen mer fysiskt, hårdare och fulare. Men när bollen går förbi Zidane så känns det som spelet andas igen och allt känns snällare och enklare och det där i fotbollen idag är revolutionärt”. I Real Madrid spelade den franska mittfältskämpen Claude Makélélé och de två skulle bli mycket bra kompisar med varandra. Både två delade rum med varandra, han hade hittat en ny Didier Deschamps.
