2004–2006
”När det gäller omklädningsrummet är det som vilket omklädningsrum som helst. Du har grupper där och grupper där,” minns Michael Owen om sin sejour i klubben. ”Jag bryr mig inte om hur mycket team bonding du gör och resten av såna saker. Du kommer du alltid att ha några vänner mer än alla andra. Det finns alltid en hackordning. Där var det en spansk grupp med Raúl, Guti och Salgado, och sedan hade vi den brasilianska gruppen med Ronaldo och Roberto Carlos, och sedan var det en annan liten grupp där. Men det var inga problem där inne, det var helt okej, men visst var det några stora namn där inne.
Var det någon som stack ut särskilt och som var väldigt speciell? –
”Som spelare var jag imponerad av Zidane och han hade stora förmågor. Det var inte att han direkt sköt från 30 meter och bollen går i övre hörnet varje gång. Men du bara skickar bollen till honom och hur han tar emot bollen, som det nästan är som att bollen bara ligger på ett snöre när han spelar. Bollen är alltid inom ett visst område, ett visst avstånd från honom. När han springer är det nästan som om att bollen är en del av hans kropp. Han kunde bara manipulera en boll och göra allt i en rörelse helt fantastiskt. Du försökte komma nära honom och hans arm kom ut och han bara knuffade bort dig och spurtade några meter ifrån dig. Han var riktigt, riktigt bra, toppklass. Om du hade sagt till mig vem som är den bästa spelaren du någonsin spelat med skulle jag förmodligen säga Zidane”
Zizou hade hoppats kunna börja den nya säsongen på ett bra sätt. Men här hamnade han i en ny storm. Han och hans lagkamrater gjorde en rad undermåliga prestationer fram till det förödmjukande Champions League-nederlaget den 15 september 2004: 3–0 mot Bayer i Leverkusen. Helt utspelat hade Real levererat ett spel som var nära att förlöjligas. Mindre än tre månader efter hans ankomst lämnade Camacho och sa att han agerade för ”klubbens bästa”. Privat sa han: ”Spelarna lyssnar inte på mig längre. De kommer inte att göra som jag säger till dem. Det är ingen idé att stanna.” Zizou var inte nödvändigtvis olycklig när Camacho lämnade, men han visste att mycket tid hade gått förlorad. ”Camacho eller inte Camacho, det var spelarna som var på planen. Vi måste reagera. Vi har ett fantastiskt lag och vi måste bevisa det”, sa han.
Med den nya managern Mariano Garcia Rémon vid rodret började stämningen inom laget slappna av och resultaten förbättrades något. Real gjorde vad de var tvungna att göra och kvalificerade sig till åttondelsfinalen i Champions League 2004–05. För att lätta på en del av trycket sökte Zidane semester i Réunion under vinteruppehållet. Garcia Rémon hade redan ersatts av den brasilianske managern Vanderlei Luxemburgo. Den danska mittfältaren, Thomas Gravesen från Everton, fick ett uppdrag att fylla hålet i mittfältet, fortfarande gapande sedan Claude Makeleles avgång. Men bytet av tränare var mer lugnande: till skillnad från Garcia Remon var Luxemburgo van vid att hantera stjärnor och hade precisa taktiska idéer. Dessutom var han särskilt förtjust i Zizous spel. Han ville flytta in honom till en mer central position som enligt honom skulle passa honom bättre. Även om Real fortfarande inte regerade på topp, så kom segrar fram vecka efter vecka. Laget var som bäst under andra halvan av La Liga-säsongen, men lyckades ändå inte vinna. Ännu ett misslyckande.
Zinedines bästa match för säsongen kom när han ställdes mot sina italienska vänner Juventus. Juve ställde upp med bland annat med Zlatan från start. Real Madrid vinner med 1–0 och Zizou briljerar mot sin gamla klubb, han ägde och dominerade matchen. I en situation så klack/lobbar han över två Juventus spelare och under matchen gör han också en ”roullet” fint. I returmatchen i Turin så har Real lagom kontroll på händelserna men i den 74:e min så tar Luxenburgo ut Zidane av någon anledning och samtidigt får han applåder av sina gamla supportrar. Med kvarten kvar så gör Juve mål genom Trezeguet. En tränare-tabbe att byta ut Zidane, för att han är bra på att hålla i bollen inom laget i pressande lägen. Med sin teknik kan han lugna ner laget och spela säg ut olika situationer. Men han byttes ut ändå. Efter förläningen så förlorar Madrid och efter slutsignalen kunde man se en upprörd Zidane skaka lite lätt på huvudet med en mycket besviken blick från bänken. I det dubbelmötet ställdes han mot en ung och lite valpig Zlatan Ibrahimovic, detta är hans åsikt om spelaren Zizou. ”Zidane var en fantastisk spelare, men som jag ser det var hans bästa kvalitet att han gjorde de övriga tio spelare på plan så mycket bättre. Så försöker jag också att vara. Som kapten måste man tänka ännu mer på laget.”
”Det är lite som förra säsongen i reserv. Vi spelade bra i andra halvan, men då var det för sent. Om du vill vinna titlar måste du spela bra hela säsongen”, sa Zidane,
Under våren 2005 möttes Real Madrid och Villareal och under denna matchen så gjordes en speciell dokumentär om Zinedine Zidane som heter Zidane, A 21st Century Portrait. Santiago Bernabau stadion hade 17 olika kameror som installerats för att följa Zidane varje steg och andetag. Matchen slutar med att han får rött kort på övertid efter att han tappat humöret på en spelare. ”Jag har alltid avskytt provokationer. Spelare som provocerar. Jag har själv aldrig provocerat någon, det är säkert. Jag avskydde spelare som provocerade och retades. Ibland lät jag det passera men ibland…” Efter denna dokumentär har de också gjorts samma sak med andra spelare, men Zidane var den första. När Josep ”Pep” Guardiola tränade Barcelona B säsongen 07/08, visade han filmen A 21st Century Portrait för sina spelare inför lagets första slutspelsmatch för att inspirera sitt lag. Guardiolas lag vann med 6–0 i denna matchen. Efter en stark vårsäsong så hamnade Zidanes Real på en andra plats fyra poäng efter FC Barcelona.
Återkomsten
Det var under sommarvärmen som 2005 års största nyhet kom. ”Gud är tillbaka!” Frasen, som rapporterats av dagstidningen Le Parisien, uttalades av Thierry Henry efter ett tillkännagivande från Zizou. Den 3 augusti 2005, nästan ett år efter att han tillkännagav sin pensionering, avslöjade den mest prestigefyllda spelaren inom fransk fotboll på sin hemsida att han trots allt tar på sig den berömda blå tröjan igen. Hans återkomst oväntad. Nästan otroligt!
”Jag har bestämt mig för att komma tillbaka till Les Blues. Ett år senare, så tar jag tillbaka mitt beslut. För första gången i mitt liv så har jag ändrat på ett viktigt beslut. När jag tog mitt beslut, så tog jag inte lätt på det, jag tänkte noggrant på det.” Hans comeback var en så stor överraskning, någon trodde att hans hemsida hade blivit hackad. Några få timmar senare, en bekräftelse från federationen flyttade några tveksamheter: ”Zidane kommer komma tillbaka till det franska landslaget.”
”Det var ganska mystiskt och jag är inte säker på att jag förstår det helt. Det var nästan irrationellt. En natt, klockan 03.00, vaknade jag plötsligt och pratade med någon. Någon du aldrig kommer att träffa. Jag kan inte förklara det själv. Under timmarna som följde var jag ensam med den personen, och jag tog beslutet att komma tillbaka. Det var som om jag var maktlös inför denna kraft som sa åt mig vad jag skulle göra.”
Kaptenen Patrick Vieiras bidrag till Zidanes återkomst till det franska laget underströks också. Han övertalade också Lilian Thuram och Claude Makelele att komma tillbaka till landslaget. Zizou tog också tillbaka armbindeln. Värdens bästa anfallare, Thierry Henry: ”Det är underbart att ha Thuram och Makelele tillbaks i landslaget men Zizou är Zizou när han kommer tillbaka kommer det att höja laget både på plan och moraliskt”. Han fortsätter och säger att det finns en Gud i Frankrike och han kommer tillbaks till landslaget. Zinedine tilldelades direkt kaptensbindeln.
Med Real inledde han säsongen i en enorm trupp, som Vanderlei Luxemburgo hade lovat rotationer till för att hålla alla nöjda. Han accepterade principen att från tid till annan skulle han stå ner för den unge brasilianske anfallaren Robinho. Detta skulle göra det möjligt för honom att hålla bättre koll på klubbnivå och vara mer tillgänglig för det franska laget. Framför allt hade han lusten och förnyad av en period av abstinens, att återigen spela i blått. ”Det franska laget har gett mig de bästa ögonblicken i min spelarkarriär.” Comebacken var riskabel. Les Bleus skulle ha en match för att kvalificera sig till VM. Eliminering skulle oundvikligen påverka åsikten om Zizou, som hade mer att förlora än att vinna på fotbollsfronten.
Den första matchen efter återkomsten var mot Elfbenskusten. Zidanemania var i full effekt. Franska laget glänste den kvällen. Men ramsor som ”Zizou! Zizou!” Han gjorde ett mål i 3–0 vinsten. Två veckor senare skulle de slå Faröerna enkelt med 3–0.
Den 7 september skulle de spela en tuff kvalmatch mot Irland i Dublin. ”Du måste vara fysiskt närvarande när du spelar i Irland för de tar verkligen emot dig”, har Zidane helt riktigt bedömt. Från början av spelet, i inferno Lansdowne Road, mer känd av rugbyspelare än fotbollsspelare, gick Roy Keane, lagets bad boy, in på Zizou hårt med båda fötterna. ”Jag såg honom komma och sa till mig själv: Jag ska ta en smäll, men jag kommer inte att röra på mig och vi vinner matchen.” Efter att ha bevisat sig fysiskt, vann han den där matchen men fick en skada kort därefter på låret. Tack vare 1–0-vinsten – med ett magnifikt mål från Thierry Henry – blev utsikterna allt tydligare för Les Blues och det var det viktigaste. Efter att ha spelat 1-1 mot Schweiz så behövde dom vinna deras sista match mot Cypern och hoppas att Schweiz inte skulle slå Irland i Dublin. Den 12 oktober säkrade Frankrike sin VM plats genom att besegra Cypern med 4–0, Zizou inledde målskyttet. Några dagar senare erkände han att han fortfarande kämpade med den mediekritik han hade fått efter matchen mot Schweiz. Han påpekade också att den viktiga vinsten hade kommit mot Irland, och att det inte fanns någon anledning att bli överupphetsad efter att ha slagit Cypern på hemmaplan.
Nästa objekt för honom var VM i Tyskland. Han tänkte optimistiskt på det: ”Vi kan vinna det. Vi har medlen att göra det.” Han svarade också med ett skämt när han tillfrågades om hans återkomst till det franska laget: ”Det är som om jag aldrig lämnade.”
