Tiden efter straffmissen
När han återvände till Turin så fann han en ny tränare, Marcello Lippi, och en ny utmanare som den italienska ”guld pojken”, Alessandro Del Piero. Klubben vinkade bort Trapattoni. Marcello Lippi infördes och var redo att göra en inverkan på scudetto lös klubb. Roberto hade återvänt from VM 1994, med straffmissen å allt, för den uppkommande säsongen. Men skador och Lippis taktik betydde att Baggio såg minst speltid sedan 1987. Baggio var skadad ungefär hälften av säsongen efter att ha fått en knäskada mot Padova den 27 november 1994, efter att strax innan ha gjort ett frisparksmål. Han byttes ut av Alessandro Del Piero som temporärt tog hans plats. ”Vi ser nu uppkommandet av Alessandro Del Piero”, säger Marcotti. ”Baggio hade en av sina första skador. Klubben gjorde ett väldigt medvetet beslut att framtiden är Del Piero, inte Baggio.”
Tre assist som hämtade titel.
Baggio återvände till startelvan i Copa Italia mot Lazio och där spelade han fram Fabrizio Ravanellis segermål. I hans första Serie A match efter skadan den 12 Mars 1995 så nätade Baggio och spelade fram till Ravanellis mål. På grund av hans skada så spelade han bara 17 Serie A matcher men bidrog fortfarande till hans första italienska ligatitel med sitt Juventus. När Milan kom på besök i Stadio delle Alpi så var det Baggio som både gjorde mål och avgjorde matchen. De röd-svarta maskineriet hade slagit skräm på hela Serie A mellan 91–94. Men den gudomliga hästsvansen öppnade upp Baresi o Co och nickade bollen i mål efter ett inlägg av Angelo Di Livio. Han bidrog med åtta mål och åtta assist under den säsongen. I den sista matchen som skulle säkra titeln på hemmaplan i Stadio delle Alpi, krossade Juventus Parma med 4–0 och Baggio levererade till tre målgivande passningar. Klubben han med också med att vinna dubbeln genom att besegra Parma i Copa Italien med 1–0, (Parma skulle dock få revansch genom att vinna UEFA-cupen mot Juventus samma säsong).
Firar titlar med Ravanelli och Vialli
Detta skulle bli Roberto Baggios sista säsong i Juventus. I slutet av säsongen fick Baggio höra att klubben inte längre skulle kunna garantera honom en automatisk plats i startuppställningen, och med stigande skuld skulle han behöva ta en lönesänkning om han ville stanna. Genom att känna till sitt värde som en av de bästa spelarna i världen, och fortfarande bara 28, så var separation var oundviklig. Marcello Lippi och klubbdirektören Luciano Moggi bestämde sig för att sälja Baggio och accepterade ett lukrativt erbjudande från Silvio Berlusconi och Milan. De sa att de bara skulle förnya hans kontrakt om han sänkte sin lön med 50%. Även om det sedan dess har glömts, så protesterade Juventus supportrarna kraftfullt mot försäljningen.
Det beslutades iallafall nu att fokusera på den framväxande stjärnan Alessandro Del Piero som skulle ärva Baggios tröja nr nummer 10.
Skulle Del Piero någonsin fylla tomrummet efter Baggios avgång. Med facit i hand, JA!
”Efter problemet med mitt knä så trodde Juventus att det skulle vara svårt för mig komma i form nog att spela”, säger Baggio. ”Så nu när Del Piero visar sin begåvning så var det nästan förväntat att de skulle investera i honom istället för mig. Åren jag spelade var väldigt intensiva och som jag har redan pratat om innan, så skulle vi vinna mer om AC Milan inte var så starka. Vi slutade alltid på andra plats.”
Han fortsatte att ge sitt bästa möjliga hjälp för Juventus och var med o bidrog att klubbens åtta års långa torka utan en Serie A titel försvann och han plockade också en Coppa Italia titel på vägen. Men nu var det dags för honom för att dra vidare. Baggio gjorde 115 mål på 200 matcher under sina fem säsonger på Juventus.
AC Milan
Trots intresse från tungviktare som Real Madrid, Manchester United och andra klubbar som Roma och Premier Leauge mästarna 1994/95 Blackburn, så skrev han på för Milan i juli 1995. Trots sin utgång från Turin hade Baggio ingen ”beef” mot Lippi; han visste att det kom ner till sport och ekonomiska frågor med klubben. Baggio var nu hos Rossoneri med Fabio Capello. Italien experten Gabriele Marcotti säger något intressant om honom:
Den där Baggio är en av de bästa spelarna Italien någonsin producerat. Men han var också trots sin lågmälda personlighet, så hittade han säg själv i mitten av kontroverser, vilket ofta inte kom ifrån honom, men ifrån andra. Baggios problem var att varje tränare hade svårt att hitta en rationell plats för honom i laget, omöjligt att befria honom från all defensivt ansvar och att pressa i spelet ansvar. Få resten av laget att jobba för honom och låta honom få göra vad han ville (vilket de flesta tränare gjorde med blandade framgångsnivåer). Hur bra än Baggio var han så var han en potentiellt en stor huvudvärk för en taktiskt inskolad tränare och på det sättet var han en oändlig debatt: Var han en anfallare? Var han en mittfältare? Var han en offensiv mittfältare?
Milan hade förmodligen andra skäl för att satsa på honom. Förutom Maldini så hade de inte ett säljbart ansikte som inte kunde driva deras kommersiella företag. Baresi var trettiofem. Albertini och Desailly spelade i oglamorösa positioner. Vad de behövde var någon som Gullit och Van Basten: en världsklass superstjärna som också var självsäker och karismatisk. Baggio som konverterade till Buddism och hade en massiv följande i Asien. I VM 1994 så bar han Italien hela vägen till finalen. Plus att han hade den ”rätta utseende” och samtidigt genast igenkännlig och önskvärd. Han var lätt den mest kända italienska spelaren i världen, klubben räknade att det skulle bli en hit i Milans världsliga i marknadsföring.
Allt detta var bra, men de gjorde inte Capello någon tjänst. Med Baggio på plats så var han under press att spela honom. Och desto mer var det också att Berlusconi hade förväntningar att Baggio och Savicevic skulle få plats i elvan – två liknande spelare – i samma uppställning, bakom Weah. Det var ett taktiskt huvudverk för Capello och han visste att Baggio representerade en ”no win” situation. Som många andra italienska tränare upptäckte han, om du spelade Baggio och inte vinner så är du en idiot för att du spelar honom, och om du inte spelar Baggio och inte vinner, så är du en idiot för att du inte spelar honom. Den ända lösningen insåg Capello var inte oroa sig om Baggio och helt enkelt vinna. På det sättet skulle ingen kritisera honom.
Han fick dock hjälp av nyförvärvet från Paris-Saint Germain, liberianen George Weah, för att i Weah så hade han ett förödande anfallsstyrka. Det var också hans arbetsradie blandad med en utmärkt teknik, hans blotta närvaro tvingade försvararna att bli upptagna av honom. Det gav Baggio, Savicevic, Simone eller vem som helst där uppe med honom mer tid och yta att operera. Även om Baggio kämpade med skador i början av sin första säsong med Milan, kom han tillbaka in i startelvan och utnämndes till huvudstraffläggare. Han hjälpte Milan att vinna Serie A-titeln och noterade särskilt ett mål mot sitt tidigare lag Fiorentina ifrån en straff i en titel avgörande match. Baggio avslutade säsongen med 10 mål i alla tävlingar, i 28 Serie A matcher och 7 mål, och han gav också 12 assists på 28 matcher i Serie A, vilket gjorde honom säsongens bästa assistspelare. Han utsågs till säsongens spelare av fansen, trots att han spelade en mer kreativ roll. Mot slutet av säsongen hade Baggio oenigheter med Capello på grund av begränsad speltid, eftersom Capello trodde att han inte längre var tillräckligt fysisk stabil för att spela i 90 minuter. Även om Baggio ofta startade matcher, ersattes han oftast under andra halvlek.
Så i hans första säsong hämtade han sin andra raka Serie A titel. Han var en av nycklarna i Milans Scudetto där han länkade vackert ihop med George Weah och Dejan Savićević. Men om hela sanningen ska fram så verkade Baggio aldrig riktigt passa in i San Siro som han gjorde i Juventus. Han noterades också för sin sämsta målskörd sedan säsongen 1987/88. I ett Capello drillat fotbollslag noterades bara för sju ligamål. Han hämtade sin andra raka Serie A titel. Men oförmågan att vara nyckelspelaren i sina både Serie A titlar saknades. Han var inte ”MVP” i sina lag när de vann, men samtidigt bidrog han till succén. ”Jag tror att jag har gjort mitt,” säger Capello efter hans fjärde liga vinst på fem säsonger. ”Alla sa att vi var slut och vi vann titeln. Alla sa att jag inte kunde hitta ett sätt för Baggio och Savicevic att spela ihop och jag gjorde det.” Han förlorade så småningom sin plats i truppen, och missade Italiens EM-trupp 1996, trots att han vann ligan med Milan. Sacchi motiverade sitt beslut genom att säga att Baggio inte var helt i form och att Enrico Chiesa hjälpte laget mer när bollinnehavet förlorades. På grund av hans oenigheter med Sacchi så kallades Baggio sällan till landslaget. Italien åkte ut i gruppspelet i EM 96.
Under säsongen 1995/96 så värvade klubben en ung fransk mittfältare från AS Cannes. Denna spelaren gjorde debut vid sjutton års ålder och blev kapten för Cannes två år senare. På trängningarna var han hänsynslös och visade ingen respekt eller om man ska finslipa det ”han tog för sig.” Namnet på spelaren: Patrick Vieira. Här kommenterar han sin erfarenhet i Milano och Baggio:
Jag bodde på samma område som Roberto Baggio. När jag anlände till Milan som 19 åring så bjöd han över mig omedelbart till middag. Hans fru var där och såväl hans barn. Han kunde inte bry sig mindre att hans namn var Baggio. Jag hade just anlänt och var bara nitton. Så när jag gick tillbaka till min lägenhet så ringde jag mina kompisar för att skryta! ”Gissa vad, jag har just varit på middag hos Roberto Baggios! Jag var så stolt” Det var han som bjöd in mig därför att han visste att jag var ensam. Han frågade alltid mig om jag ville gå på en kaffe eller komma över middag. Han hade riktig klass och han var inte den ända i laget att ha det.
Under samma period i mitten av 90-talet så provtränade fotbollstalangen med en eritreansk härkomst, Daniel Berhane, med Milan. Anfallaren ifrån Stockholm, Hallonbergen imponerade så mycket under sina sena tonårsålder att han fick träna med självaste Roberto Baggio.
Bild 1: Tillsammans utanför träningsanläggningen.
Bild 2: Baggio längst ut till höger och Daniel till vänster om honom.
Efter att Capello avgick efter ligatiteln så anställde klubben uruguayanen Oscar Tabárez (Uruguays tränare VM 2014 och 2018) av Milan. Under den följande säsongen med en ny Milan tränaren började Baggio ursprungligen i sin föredragna roll bakom George Weah, och ibland på vänsterkanten eller som en central mittfältsspelare. Efter en serie av dåliga resultat så hamnade Baggio dock ner till avbytarbänken. Tabarez anställning skulle dock endast pågå några månader. Efter en Supercoppa Italiana förlust mot Fiorentina hemma på San Siro och samt en 2–3 förlust mot Piacenza i ligan för honom betydde det att han sparkades.
Tabárez sa berömt, efter att Baggio hade klagat på brist på speltid, att det inte fanns ”inget utrymme för poeter i modern fotboll”. Han ersattes av Arrigo Sacchi.
Baggios problem fortsatte även efter Uruguayanen avsked. Eftersom Silvio Berlusconi beslutade att sätta in Arrigo Sacchi halvvägs genom säsongen 1996–97. Trots att ha spelat en så stor avgörande roll i Italiens VM slutspel 1994 under Sacchi så kom paret inte så mycket överens. I Italiens andra gruppmatch mot Norge valde ju Sacchi att ersätta Baggio strax efter att målvakten Gianluca Pagliuca hade utvisats. ”Mannen är galen!” Ropade Baggio för att alla skulle höra. Det kom inte som någon överraskning när Sacchi fast lade skulden för den slutliga förlusten vid Baggios dörr. Den italienska tränaren uteslutande till och med Baggio från sin EM-trupp 1996 där Italien slogs ut i gruppspelet.
Milan misslyckades med att försvara sin ligatitel och slutade säsongen på en besvikelse 11: e plats och de slogs ut igen i kvartfinalen i Coppa Italia. Baggio gjorde sin UEFA Champions League-debut under säsongen 1996–1997 och gjorde sitt första mål i tävlingen, men Milan slogs ut i gruppspelet. Milan förlorade också 1996 Supercoppa Italiana mot Fiorentina, där Baggio bänkades.
”Den första säsongen med AC Milan vann vi ligan och sedan efter så hade vi problem med klubben under min andra säsong,” minns Baggio. ”Tränare kom och gick och säsongen gick väldigt dåligt. Till slut kom Fabio Capello tillbaka till klubben.” Men Capellos stora beslut den sommaren var att inte förlänga Roberto Baggios kontrakt. Den ”Gudomlig hästsvansen” led under Tabárez och hade den tidigare säsongen bara gjort fem mål på tjugotre matcher. Vissa tyckte att någon som Capello som hade gjort honom succéfull med sommarbetet med Savicevic två säsonger tidigare, skulle kanske hitta ett sätt fixa hans karriär. ”Baggios kontrakt går ut i sommar,” sa Capello juli 1997 i en tidningsintervju. ”Vi har andra prioriteringar nu. Vi håller på att göra andra planer och de planerna innehåller att inte förlänga hans kontrakt. Han kommer bara att stanna om vi inte hittar en klubb som vill ta honom. Det är bara rätt av oss att vi hittar ett hem åt honom, en plats där han kan fortsätta spela fotboll. Men de kommer inte vara i Milan.”
Hans tid i Milan var blandad – han vann en andra Scudetto i sin första säsong under Capello men ungefär som i hans sista säsong i Juventus var han inte lagets stora huvudperson.
Baggio hade bara tre och ett halvt år tidigare blivit vald till FIFA Player of The Year och fortfarande bara tjugonio år. Hans tid i rossonero var faktiskt kort.
Ny Klubb Adress Parma?
Han gick in i säsongen 1997/98 med speltiden allt mer begränsad så var han tvungen att leta säg omkring om han skulle ta in sig Cesare Maldinis VM 1998 trupp. Vid slutet av Carlo Ancelottis första säsong i Parma så hade redan Roberto Baggio kommit till ett avtal med klubben. Men Roby ville ha en regelbunden startposition och ville även spela bakom anfallarna, i en roll som inte fungerade i ett 4-4-2 uppställning på den tiden. Ancelotti var ej villig att ändra sin formation och han sa det till honom (utdrag från Carle Ancelottis självbiografi): ”Jag hade just tagit laget till Champions League och jag hade ingen intention att ändra mitt system.
Carlo ringde upp honom:
”Jag skulle vara förtjust att ha de dig i laget, men du borde veta att jag har inga planer att spela dig hela tiden. Du ska tävla mot Crespo och Chiesa”
Jag hade varit styv. Jag letade inte efter konflikter eller problem. Han höll inte med. Jag kunde redan föreställa mig att hans hästsvans stiger i protest. Hans svar var kristallklart:
”Jag vill ha kontinuitet, jag behöver spela hela tiden.”
Ancelotti blev inte så populär med de gamla cheferna i Parma, speciellt när han bestämde emot att signera Roberto Baggio. ”De förlät mig aldrig”, brukar han säga. Här tillägger han mer om situationen:
Nu år senare så ångrar jag hur det hela gick till. Jag var fel att vara oförsonlig. Över tid så lärde jag mig att det alltid finns ett sätt att låta många fantastiska och begåvade spelare arbeta tillsammans och komma överens. I Parma så trodde jag att 4-4-2 var den ideala formationen i alla fall, men det är inte sant. Om jag hade en tidsmaskin, skulle jag gå tillbaka och självklart skulle jag ta Baggio. Jag skulle nog behandla situationen mycket annorlunda.
Allt detta skapade problem för mig. Jag målades upp som var motsatsen till en attackerande mittfältare, och det var inte helt orättvist. För den sakens skull, året före så avvisade jag Zola också. Ancelotti, anti-fantasin. Ge mig allt förutom nr 10. Sanningen är att jag var rädd att gå in i territorier som jag visste väl lite om. Det var saknad av mod, men jag gjorde upp det de följande år. Jag hittade en ny källa till mod, delvis för att jag gick till Juventus. Och jag kunde verkligen inte bänka Zinedine Zidane.
