Sanningen bakom Andrea Pirlos Övergång
”Andrea ser saker som jag helt enkelt inte ser. Om min spelförståelse ger mig 40 procents överblick över matchen så har han koll på minst 80 procent. När jag ser vad han kan göra med en boll undrar jag ibland ifall jag överhuvudtaget varför förtjänas att kallas fotbollsspelare”, kommenterar parhästen Genaro Gattuso
När Milan säkrade Serie A titel den åttonde maj 2011, med två matcher kvar att spela så vägrade Pirlo ge ett definitivt svar om hans framtid. Pirlo som då var på väg att fylla trettiotvå år hade blivit länkad bort ifrån San Siro med klubbar som Chelsea, Malaga och Juventus som var intresserade av den djup-liggande ”playmakern”
”Min framtid? Jag vet inte men vi kommer se i slutet av ligasäsongen”, berättade han för Sky Italia efter matchen.
Den Scudetto-vinnande Milan laget behövde verkligen inte Pirlo för att nå sitt yttersta mål. De mest bidragande spelarna var Thiago Silva, Nesta, Seedorf, Zlatan, Cassano och Pato. Under Pirlos sista tid i Milan hade skadorna blivit allt fler och speltiden blivit mindre, vilket gjorde att han tappade form och självförtroende. Trots hans skadeproblem så var han med och hjälpte till att vinna klubbens
18:e Serie A titel. Hans drömmål borta mot Parma (förmodligen säsongens mål) i början av säsongen gjorde det möjligt för Milan att vara med i ”topp-racet”, därifrån byggde de en grund för titeln.
När han skadade säg mitt i under sen hösten och blev borta i fyra månader så förstärkte klubben med den dynamiska mittfältare Mark Van Bommel. Allegri vill ha någon mer kraftfull framför sitt försvar, någon som kan erbjuda skydd, inte en kreativ spelare. Klubbens uppställning i guldlaget var 4-2-3-1 och de två spelarna framför försvaret var Massimo Ambrosini och Van Bommel. Vilket var ett lyckat recept, de vann ju ligan. När han kom tillbaks var hans plats redan upptaget, tränare Allegri hade fått in en bra balans i laget och Pirlo hade inte heller snabbheten för att spela t.ex. i en vänstermittfält roll.
Han reflekterade sedan på vad som varit en svår säsong för honom ur en personlig synpunkt. Där det ingick en kombination av skador och konkurrens om platser och det slutade att han bara gjorde 17 framträdanden i ligan.
– För mig var det en olycklig säsong, vilket jag aldrig har upplevt i Milan på tio år, men nu har vi en semester och det är en belöning för hela säsongens insatser. Tränare Massimiliano Allegri var mycket bra och han hittade rätt mix. Det fanns starka lag men vi var ännu starkare, berättar han. Säsongen slutade borta mot Udinese och tränaren Allegri bestämde säg för att bänka Pirlo, i vad som kanske skulle bli hans sista match i karriären i klubben. Han gav chansen till en försvarare som hette Didac Vila.
Hans högerfot var det närmaste perfektion man kan komma.
Ett exempel:
De flesta i fotbollsvärlden har antigen sett eller hört trickfilmen där Ronaldinho sätter bollen i ribban fyra gånger i rad från straffområdet. Det klippet var falskt, men Andrea Pirlo har klarat tricket i verkligheten. En dag då hälsade UEFA på Milanello och då fick han uppgift att pricka ribban, från en punkt ca 20 meter från målet. Utan fusk eller omtagningar satte han fem av han sina sju försök inför rullande kameror
https://www.youtube.com/watch?v=XPj6CVfb3M0
Efter säsongens sista match satte sig både Milan och Andrea Pirlo ner för att diskutera framtid, kontrakt och bästa positionen för honom. Texten här nere förklarar han hur dessa förhandlingar gick till och vad som exakt sades (Utdrag från Pirlos självbiografi: Att spela, är att tänka)
En penna. Visst, snygg, men fortfarande bara en penna. Av märket Cartier, glänsande, tyngre än en vanlig Bic, och med Milans logga på.
Men det är fortfarande en penna. Fylld med blått bläck, vanligt blått bläck. Jag tittade på de medan jag snurrade den mellan fingrarna. Nyfiket lekte jag med den som en bebis med sitt första mjukisdjur. Jag försökte betrakta den från olika vinklar, som för att fånga en djupare mening och dra upp en gömd hemlighet till ytan. För att förstå. Jag fick ont i huvudet av allt tänkande, förmodligen rann någon svettdroppe från min panna, men till sist stod det ändå klart för mig. Mysteriet var löst: det var faktiskt bara en vanlig penna, dess givare ville inte sända några dolda budskap. Med flit? ingen vet.
”Men använd för allt i världen inte den för att skriva under för Juventus.” Adriano Galliani lyckades åtminstone dra till med ett hyfsat skämt, men som en avskedsgåva hade jag kanske förväntat mig något mer än den där perfekta komiska timingen. Tio år i milan var över bara så där. Men jag log mot honom. För jag är bra på le och skratta, högt och länge.
”Ja, så tack för allt, Andrea.”
Vicepresidenten pratade på sådär när han satt trygg bakom sin skrivbord, och under tiden såg jag mig omkring. Jag kände hans kontor utan och innan, hans grotta i Milans högkvarter på Via Turati. Här hade jag tillbringat många lyckliga stunder med andra kontrakt och pennor. Ändå satt där foton på väggarna som jag hade aldrig hade lagt märke till, om annat än i förbifarten. Det tyngdes av år men hölls uppe av sin eviga prestige. Där fanns alla sorts bilder, framför allt minnen från unika dagar som aldrig tycktes kunna återupprepas.
Bucklor som höjs mot en himmel där molen alltid förs lite åt sidan.
Mitt foto höll på att falla ut i sin ram, men det var bra. Att bli uttråkad i Milan var något jag inte ville riskera, så därför var jag sorgsen det här sisa mötet, men på rätt sätt. Detsamma gällde för Galliani och min agent Tullio Tinti. Vi lämnade varandra utan någon bitterhet.
En knapp halvtimme senare var jag ute därifrån. När man är förälskad behöver man tid, när känslan är död kan en bra ursäkt vara till hjälp
”Andrea, om du stannar här tycker vår tränare Massimiliano Alegri inte att du ska spela framför försvaret längre. Han har tänkt en ny roll åt dig. Fortfarande på mittfältet, men på vänsterkanten.”
En liten detalj: själv tyckte jag fortfarande att jag kunde spela min bästa fotboll framför försvaret.
När havet är djupt trivs fisken, om man lägger den i grund vatten klarar den sig kanske, men det är inte samma sak.
”Vi vann ju årets scudetto fast du satt på läktaren eller på bänken. Och dessutom ändrar klubben politik från och med i år. Till er som är över trettio erbjuder vi bara ett års förlängning.”
En liten detalj till: Det hade aldrig hänt mig att känna mig gammal, inte ens just då. Fast nu kände jag indirekt att någon ville att det skulle vara över för min del, och det framför allt sättet man resonerade på som störde mig
”Tack, men jag kan tyvärr inte tacka ja. Dessutom har Juventus erbjudit mig ett tre års kontrakt”
Jag avböjde artigt den eftermiddag i maj 2011. Utan att ens gå in på ämnet pengar. Det blev inte minsta annstans till ekonomisk diskussion med Galliani under den där halvtimmen. Jag ville känna mig viktigt, vara en nyckelspelare. Inte någon som stod i kö för att skrotas.
En era verkade över och jag kände behov av något nytt. Varningsklockorna hade börjat ringa en dag mitt i säsongen (den sista med Milan) när jag kom tillbaka till vår träningsanläggning Milanello efter två tuffa skadeperioder och inte kände minsta lust att gå in i omklädningsrummet. För att byta om och börjar arbeta igen. Jag kom bra överens med alla, men med Allegri hade jag ett friktionsfritt förhållande. Det var luften som var problemet. Jag kände igen murarna som hade skyddat mig genom åren, men nu började jag upptäcka sprickorna, känna luftdraget som försökte göra mig sjuk. En inre drift att byta miljö, komma iväg och andas ny luft började pocka på och göra sig alltmer gällande. Poesin som alltid hade omgett mig höll på att förvandlas till rutin. Och det här var inget man skulle underskatta. Kanske hade även mina supportrar lust att se något nytt efter att ha applåderat mig i alla år på San Siro varje söndag (och lördag och tisdag oh onsdagar). Kanske ville de klistra in nya ansikten i sina Panini-samlaralbum, höra nya historier berättas. De hade vant sig med sakerna jag gjorde, min rörelse och mina trick. Jag överraskade dem inte längre. I deras ögon höll obönhörligen det otroliga på att förvandlas till normalitet.
Att inte vara Pirlo längre var svårt för mig att acceptera. När man tänker på det var det hela djupt orättvist, och sökandet efter min förlorade motivation gav mig faktiskt lite ont i magen
Jag tog upp saken med Alessandro Nesta, min polare, bror och lagkamrat. En kille som jag har delat tusen äventyr och lika många mellanmål med. Till min evige rumskompis erkände jag: ”Sandrino, jag tror att det är dags att dra vidare.”
Han lät inte överraskad. ”Trist att höra, men du gör helt rätt,”
Han var den förste efter min familj som fick veta. Jag uppdaterade honom om allt, steg för steg, tår för tår. Vissa veckor var svårare än andra. Inom mig hade nedräkningen börjat, men det är aldrig lätt att lämna en plats där man känner alla, tillsammans med deras hemligheter. Milan är en liten värld i sig, som har gett mig mycket mer än den har tagit ifrån mig och som utan tvivel har fyllt mig med starka känslor.
Ibland var jag ledsen och sorgsen, andra gånger helt enkelt bara känslosam. Hur det en var lärde jag mig en lektion för livet: att gråta gör gått. Det är det synliga beviset på vem man är, en obestridlig sanning. Jag behärskade mig inte. Jag grät floder och skämdes inte för det.
Jag hade boardingkortet i huvudet snarare än i handen och mitt sinnestillstånd var detsamma som när man står på flygplatsen, sekunden före man ska vända säg om och ta avsked av sin familj, sina vänner och sina fiender. Något lämnar man alltid kvar, oavsett om det är lite eller mycket.
Jag hade ring min agent varje dag, särskilt under den perioden då jag återhämtade mig från min skada, men viljan att göra allt för att komma tillbaka fattades. Eller åtminstone var den inte densamma som en gång i tiden. Massimo Ambrosini och Mark Van Bommel spelade på min plats framför försvaret, och jag hade blivit utkastad (av vänner med goda avsikter) från min älskade lilla trädgård med slitna gräs.
”Tullio, några nyheter?”
Det fanns alltid allt från de goda till fantastiska. Ju sämre jag mådde i Milan, desto intressantare verkade jag bli för de andra lagen, det är en av fotbollens underliga regler. Jag var som krysset i skattkartan. Alla hörde av sig, även Inter. Snacka om att skulle bli jordbävning i Milan, seismografen hade gått i bitar. De hade ringt Tinti och ställt en enkel fråga: ”Skulle Andrea tänka sig att komma tillbaka till oss?” Och han vidarebefordra den till mig.
Jag ratade inget utan att först höra vad som gällde. Jag måste ändå ge svar till alla.
”Hör efter ordentligt vad de vill.”
De ville ha mig. Men de var långsamma (bra med långsamma), innan de började förhandla på allvar var de tvungna att se hur säsongen slutade, vem som skulle bli tränare nästa år, vilka som skulle bli klubbens program och mål. En gång blev jag kontaktat direkt. Jag minns tydligt att det var en måndagsmorgon, precis efter säsongens slut.
”Ciao Andrea, Leo här.”
Det var Leonardo i andra luren, just då tränare för Inter.
”Tjena Leo.”
”Äntligen är allt klart. Jag har fått grönt ljus av presidenten Moratti.
Förhandlingarna kan börja ”
Han berättade storslagna saker om Inter, hur laddad han kände sig och hur bra han trivdes. Det skulle ha kunnat bli en fin och spännande present utmaning att återvända dit där jag redan hade varit, att gå över till andra sidan efter tio år i Milan, varav nio hade varit fantastiska. Även med det där hade Leonardo kunnat hjälpa mig, om det inte hade varit för att han efter några veckor flyttade till shejkernas Paris Saint-Germain.
”Du kommer att få en nyckelroll i det nya Inter.”
Ja, i ett visst läge funderade jag faktiskt på saken, men jag skulle aldrig ha klarat det. Det hade bara varit för mycket, ett direkt hån mot Milans supportrar som de inte förtjänade.
”Tack ska du ha, Leo, men de går inte. Jag skrev på för Juventus igår ikväll . . .” Med vilken penna tänker jag aldrig tala om.
”Säsongens sista träningsdag avslutades med att alla Milan spelare samlades i en ring och de klappade iväg en lång och innerlig applåd. Det var det formella avskedet till en ovanlig känslosam Andrea Pirlo. Han fick sedan en långkram av Massimo Ambrosini, innan Filippo Inzaghi ledde honom av träningsplanen runt hans axlar”, skriver Erik Niva
Om de bara anande vad han skulle göra med Serie A igen, så skulle de förmodligen låsa igen alla dörrar med bultlås.
Tio år en lång tid och jag behövde en förändring. Mot slutet blev jag varje dag i Milan den andra lik och jag kunde inte stanna utan att få spela. Jag behövde ny motivation, men det var sorligt att flytta efter så många år. Jag var tvungen att lämna allt det jag kände så väll … Milanello, lagkamraterna, kocken och trädgårdsmästaren, kommenterar Pirlo
I Milan så vann han två Serie A titlar, Champions League två gånger, VM för klubblag en gång,
Europeiska Super Cupen två gånger och där i mellan passade han på att bli världsmästare för Italien (där han vann assistligan i turneringen)
Så efter 10 långa år lämnade en av de största italienska fotbollsspelarna Milan. Trots sin situation så var han professionell och han visade inget negativa tecken, trots att slutet var nära.
Den 24:e maj 2011 så anlände veteran mittfältaren Andrea Pirlo till Juventus helt grattis. Han skrev ett tre års kontrakt fram till juni 30, 2014. När Gianluigi Buffon semestrade den sommaren så sprang han slumpvis på Milans sportchef Adriano Galliani och målvakten var väldigt glad över att se honom.
Jag sa till honom: ”Tack för att du försökt göra ligan lite jämnare”
Han beskrev det som ”århundradets transfer”
När jag såg honom spela i Juventus tröjan så var hans förmågor utomjordiskt bra!
Jag har känt Andrea i en lång tid. Vi spelade med varandra när vi var väldigt unga med det italienska U-15 laget”, sa Buffon i en intervju. ”När han sa att han ville komma till Juventus så kändes det att var extremt turligt för oss. Han letade efter en ny utmaning och att han ville ha chansen att bli en ledare igen och så var det gick till. Jag tror inte att vi kunde hitta en spelare som honom vart som helst i världen. Förmodligen var det Xavi som matchade hans kvalitet, men han hade inte samma skottkraft som Andrea
I en av Juventus första träningsmatcher gick Pirlo djupt för få boll, men fick den inte. Backen nyköpet Stephan Lichtsteiner hade sett att han var tät markerad, och valde ett annat alternativ.
Pirlo sökte upp Lichtsteiner för att förklara en sak:
När jag ber dig om bollen, så spelar det ingen roll om jag har fem man runt mig – då ger du mig bollen.
En uträknad, bortglömd och ifrågasatt ”geni” ville göra allt för att visa både fotbollsvärlden och sin gamla klubb att han förtjänade det tre års kontrakt som han begärde ifrån klubben. Den nya resan hade i alla fall börjat.
I sin första Serie A hemma match för Juventus stod Pirlo för två målgivande passningar och fick La Gazetta dello Sport att beskriva honom som ”fotbollens Magic Johnson”, och fortsätter.
”Han visade hur det här laget har saknat en spelare av hans kaliber i sitt spel. På senare år har Juventus haft spelare som Poulsen, Sissoko och Felipe Melo där – men någon som Pirlo har de inte haft sedan Zinedine Zidane spelade där”.
”Den här säsongen har Juventus lyckats styra och kontrollera matcher på ett sätt de inte gjort på många år. Andrea Pirlo är den största anledningen till det”, skrev tidningen.
”Han har varit helt avgörande. Hans passningsspel gör att alla andra spelare i laget bättre”, säger försvarsgiganten Giorgio Chiellini.
Fram till slutet i av februari så hade Andrea Pirlo rört bollen 2251 gånger. Ingen annan spelare i någon av de Europas fem bästa ligor hade lika många.
Andrea var symbolen i ett hungrig Juventus. I hans debutsäsong så vann hans nya klubb Juventus en väldigt efterlängtad ligatitel före just Milan som kom på en andra plats, samt att de gick obesegrade under hela säsongen. Om Pirlo hade varit kvar i Milan så hade de röd-svarta vunnit ligan, men hans övergång rubbade maktbalansen. De blev det första laget att gå obesegrad i ett ligasystem med trettioåtta matcher. ” Juve” hade det tungt sedan 2006 där de blev nedgraderade till Serie B och plus att deras Serie A titlar ifrån 2005 och 2006 togs bort efter Calciopoli skandalen (där lag som Milan, Lazio och Fiorentina också var delaktiga). Juventus vann sin första ligatitel sedan 2003, (medans vissa på pekar att var den senaste sedan 2006) men på pappret blir det sedan 2003.
När jag var på Buffons bröllop frågade många om jag var galen som hade lämnat Milan. Jag svarade att vi skulle vinna scudetton. Nu tackar folk mig för att de satsat pengar på oss som mästare, säger Pirlo
Han bevisade Milan fel genom att styra Juventus till fyra raka Serie A-titlar och blev korad som ”Serie A Footballer of the year”, 2012, 2013 och 2014. Han blev återigen en av världens bästa mittfältare. Under hans andra säsong Juventus så anställde klubben tränaren som låg bakom Pirlos försäljning ifrån Milan – Allegri. Den nye tränaren gjorde inte samma misstag igen och lätt honom spela varje minut av matcherna. Han avslutade sin ”andra karriär” som fotbollsspelare i ”Juve” med att vara med och ta klubben till en efterlängtad Champions League final, med där tog det stopp mot FC Barcelona. Galliani har medgett att han borde ha hållit kvar på den begåvade spelmästaren.
”Att låta Pirlo gå var mitt största misstag i karriären. Det var ett fel och jag gjorde tillsammans med ett antal andra personer”, citerades Galliani av La Gazzetta dello Sport.
”Pirlo har varit mer avgörande än Ibrahimovic den här säsongen. Ibra har verkligen behållit sin skärpa och hjälp Milan hålla samma nivå som förra säsongen. Men Pirlo har balanserat upp skillnaden mellan lagen”, sa Buffon
”Hade jag varit i Milan hade jag inte släppt Pirlo till Juventus, eftersom han borde ha gått utomlands till Chelsea eller något annat lag”, kommenterar Maldini
I Milan så spelade han i ett lag som annorlunda byggt än Juventus. Pirlo var beroende av att ha mittfältare och anfallare som både sprang och löpte. Då kunde han lägga sina patenterade bollar till olika spelare, där han hade valmöjligheter. I Milan så hade han ett annorlunda lagbygge kring sig, där han hade spelare som Zlatan Ibrahimovic, Antonio Cassano eller Clarence Seedorf (holländaren hade tappat sin speed vid den tiden) på planen. Dessa stora spelare var geniala på sitt eget sätt, men de passade inte in i Pirlos spel.
Andrea gillade speciellt när han hade rörliga anfallare vid säg på plan som Inzaghi, Shevchenko eller Crespo som ständigt löpte och var rörligare. Då kunde han lägga dom där så kallade blindpassarna, ett tillslags pass direkt till anfallet som han var bra på.
Eftersom Milans anfallsspel säsongen 2010/11 huserade kring Zlatan så påverkade det Pirlos spel negativt. Den stor-byggde svensken vill hellre droppa ner och mötta boll än att gå på djupled, så där kunde det ha blivit en krock. Rytmen gick då inte mer direkt, det blev lite långsammare.
I Juventus nybygge så spelade han i mittfältet bredvid nyförvärvet Arturo Vidal och hemma sonen Claudio Marchisio (som utvecklade till en klasspelare bredvid Pirlo på plan). I anfallet fanns Mirko
Vucinic och Alessandro Matri som var tillgängliga i Pirlos spel och matchtempo som han styrde i nya Juventus. Det är ingen slump heller att Paul Pogba spelade sin bästa fotboll i karriären när han spelade bredvid honom. Pogba erkänner att han har lärt sig från den italienska mittfältaren:
– Det är så med de bästa spelarna. Jag tänker till exempel på Andrea Pirlo. Han stannade på toppen länge för att han hade konsistens. Han är en spelare som jag tittade mycket på. Han var nästan för bekväm, för säker. I den 88: e minuten av en högt laddad match hade han den lugnet. Han ger dig en avgörande pass eller slå till bollen vackert från avstånd. Han visste alltid det rätta saker att göra, alltid något bra. Han hade sådant inre förtroende, säger Paul Pogba
Med Antonio Conte som ny tränare, ett nybyggt Juventus Stadium och spelare som passade in i Pirlos spel, så innebar det liga guld. Trots att hans gamla klubb var stora favoriter att vinna Serie A. Man kan också fråga säg varför de lät honom att gå till rivalen Juventus så enkelt. Men sanningen är att Juventus hade inte då slagits om en Serie A titel på fem år och hade den senaste två säsongerna landad på två raka sjunde placeringar. Skillnaden mellan båda lagen var 24 poäng ifrån säsongen 2010/11 då Milan vann scudetton.
Jag är nästan 99,99 % säker att när Milan slängde iväg ”geniet” till Juventus så tänkte de typ
”Juventus är inget hot mot oss längre eller att vi har skeppat iväg en spelare med skadeproblem och är slut som spelare.” Annars skulle de aldrig släppa honom till ärkefienden ifrån Turin. Som Maldini sa, de borde Milan skicka honom utomlands istället.
– Jag tror inte Milan insåg nog hur användbar Pirlo fortfarande var. Han bevisade det så mycket när han gjorde det så bra i Juventus. Jag tror då att Milan var ledsna att de lätt han gå, säger Carlo Ancelotti
/Daniel Habtu
Källor:
Football’s Greatest Andrea Pirlo – Dokumentär
Andrea Pirlos självbiografi: Att spela, är att tänka
http://www.goal.com/en/news/10/italian-football/2015/07/30/14013782/pirlo-exit-my-biggest-mistakeadmits-galliani
http://www.goal.com/en/news/10/italian-football/2011/05/11/2481209/juventus-sign-ac-milans-andrea-pirloon-a-three-year
http://www.goal.com/en/news/10/italian-football/2011/05/08/2476288/ac-milans-andrea-pirlo-noncommittal-over-his-future?ICID=AR_RS_1 http://www.fotbolltransfers.com/site/news/17207
https://www.fotbollskanalen.se/italien/buffon-pirlo-mer-avgorande-an-zlatan/
https://www.fotbollskanalen.se/italien/milan-bossen-mitt-storsta-misstag-var-att-slappa-pirlo/ http://www.goal.com/en/news/10/italian-football/2011/05/23/2499548/goodbye-andrea-pirlo-an-ac-milanlegend?ICID=AR_RS_4
http://www.goal.com/en/news/10/italian-football/2011/05/22/2498717/team-news-andrea-pirlo-benchedfor-ac-milan-farewell-against?ICID=AR_RS_1
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/erikniva/dokument/article14429484.ab http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/bank/article15025124.ab http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/italien/article14812847.ab http://www.football-italia.net/85645/pogba-%E2%80%98i-learned-pirlo%E2%80%99 Samt egna tankar och funderingar
