En bortglömd fotbollsspelare och en bortglömd hjälte
Tony Adams: John Barnes kunde passa, dribbla, skjuta och rycka förbi spelare…vad mer kan man önska sig. Han påminner mig om en Brasiliansk spelare.
Ryan Giggs: Jag såg alltid upp till vänsterfotade spelare, John Barnes och Maradona var mina favoritspelare när jag var liten. Barnes eftersom han spelade i samma position som mig och när Liverpool möte Man Utd under 80-talet så tittade jag alltid extra på honom. Under den perioden under slutet av 80-talet var han förmodligen den bäste och mest spännande spelaren i landet
Steve Mc Manaman: När jag växte upp i Liverpool så tyckte jag att han var ett geni. Några saker han gjorde med sin vänstra fot var rent ut sagt magiskt och min uppfattning om han ändrades inte när jag som junior fick pusta hans skor. Under hela den tiden så lärde jag mig nya saker, genom att titta vad han skulle göra. Han är så underskattad som spelare och det var ära att spela samma lag som John och till slut bli hans vän.
Daniel Habtu: Tekniskt sett är han den mest talangfulla engelsmannen genom alla tider. Han vann allt man kan vinna i England både med klubblaget och individuella priser. Det är synd att han inte nämns bland de andra stora i denna tidsepok d.v.s. Maradona, Van Basten och Gullit!
Peter Beardsly: Som var lagkamrat med honom både i Liverpool och i landslaget säger: Han är den bästa spelare jag någonsin har spelat med utan tvekan. I tre eller fyra år under slutet av 80-talet var han en av värdens bästa spelare. Man behöver bara titta på målet mot Brasilien i Maracana stadium för att se hans storhet där han förstörde brassarna.
J O H N Barnes föddes den 7 november 1963 i Kingston, Jamaica. Han fick under sin uppväxt snabbt lära sig disciplin av sin pappa som var en högt uppsatta officerare som kallades Överste Ken Barnes. När John var tretton år flyttar Barnes familj till England. Han tyckte att det var svårt i början att flytta från Jamaica eftersom han hade starka band med sina kompisar som han brukade hänga och spela fotboll med i soliga Up Park. Han visste inte vad som väntade i England.
När John anländer till London den 23 januari 1976 så är det första han ser snö och kyla. Han säger att han fick ont i hjärtat och tyckte att det var omöjligt att leva i detta klimat. Men samtidigt som han åker från flygplasten så blir han på bättre humör. Han ser flera fotbollsplaner med gräs och ungdomar i hans ålder som spelar organiserad ligafotboll med linjedomare, fotbollskläder, samt riktiga gräsplaner. Så fort familjen Barnes anlände till sin nya bostad så var John endast intresserad av att hitta ett fotbollslag och ganska snabbt hittade han ett lokalt lag som heter Stowe FC. Han börjar i en skola i närheten och där träffar han Mark, Lofty, Antony och Lenny. När han ibland brukade promenera förbi de finare områden så kunde visa ungdomar skrika ”din svarta jävel, vad gör du här” och eftersom Barnes inte var van vid sånt brukade han ignorera det och ta en annan väg bara. Det här vara bara en försmak för vad Johan Barnes skulle uppleva under sin aktiva karriär.
1980 lämnar John Barnes som 17 åring Stowe FC för Studbury Court och det nya laget spelade i de lägre divisionerna i England (amatörfotboll för män). Laget vinner sin serie och förlorar bara tre matcher. Deras forward vinner skytteligan med 26 mål och blir röstad som bästa spelare. ”Jag borde ha blivit vald till bästa spelaren, jag blev besviken eftersom jag hade mycket bra säsong”, minns John Barnes.
Watford
Under säsongen med Studbury Court får en Watford supporter syn på John när han spelar och genast så kontaktar han sin favoritklubb och säger: ”Jag har just sett en spelare som spelar för Studbury Court och han heter John Barnes. Han är verkligen värd att titta på för att han är något extra”. Klubben lyssnade och hämtade en scout för att titta på honom. Scouten var bara där i tio minuter och då bestämde han säg för att ta John till Watfords ungdomslag. Klubben tränade och spelade sina matcher i London så det passade han bra. Barnes första framträdande med klubben var med U-laget och det var tre testmatcher. Inför den tredje matchen så passade Watfords A-lags tränare Graham Taylor för att se på matchen, det hade gått bra för Barnes i dom två föregående matcherna. ”Graham såg hur jag kontrollerade bollen och strax efter gjorde jag ett volleymål med min vänsterfot. Tränaren blev imponerad och sa, ’det här är det ända jag behöver att se’, till folk omkring sig och lämnade. Jag fick fyra matcher med B-laget sedan var jag redo för Watfords A-lag inför säsongen 1981/82, tyckte Graham Taylor.”
”Vi såg honom, vi gav honom en halv match, vi gömde honom och skrev på (skratt) så snabbt vi kunde”, berättar Taylor. ”Du behöver inte vara expert”
Debuten
Den 5 september 1981 så debuterade Johns Barnes som 17 åring i engelska div 2 (dagens Championship serie). Han hoppade in sista kvarten mot Oldham City och det inhoppet övertygade tränaren så mycket att han skulle starta nästa match mot Chelsea. Under matchens gång så blev han hånad på grund av sin hudfärg, vilket var ganska vanligt för svarta spelare i England vid den tiden. Klubbarna kunde lätt komma undan med det och engelska FA tog inte frågan så allvarligt.
Livet som fotbollsspelare var ganska tufft för John Barnes eftersom han var den första svarta blivande superstjärnan i landet. Det gjorde så att motståndarspelare och lagets fans gjorde allt för att få han ur balans. Men också för att han var ett hot på plan, de kunde håna han med ”apljud”, spottloskor och få bananer inkastade på sig. ”Situation i östra London var värst och de lagen som stack ut var Millwall, West Ham och Chelsea. Berättar han. ”De kunde spotta på mig och håna mig för min hudfärg. Banan efter banan kunde komma flygande på mig från läktaren. På fotbollsplanen kunde flera vita spelare säga till mig ’din svarta jävel’ bara för att jag ska reagera och kanske bli utvisad”. Det ända han gjorde var att ignorera det. Han fortsätter: ”Rasistiska ljud från publiken påverkade aldrig mig eftersom de kom från idioter eller folk jag inte kände. Om de kom från någon vän eller någon som jag djupt respekterade, så skulle jag ta åt mig”.
Hans bästa match under säsongen kom när laget möte Norwich. Matchen sändes på TV och han ville visa upp sig. Watford vinner med 3–1 och Barnes gör ett mål, en frispark i ribban och ständigt utmanar han försvaret. ”Vi har sett tillräckligt med skicklighet från unge John Barnes idag och hans potential är verkligen något alldeles extra”, sa kommentatorn. Folk börjar nu sakta men säkert börja prata om honom. Watford vinner div 2 och på 36 matcher gör han 13 mål och nu kommer Barnes att få spela på arenor som Anfield, Old Trafford och Higbury.
Högsta Ligan
Inför säsongen 1982/83 var det inte många som trodde på Watford, man tänkte att laget skulle kriga för att stanna kvar i ligan. Men laget slutar på en mycket imponerade andra plats, vilket gör att laget spelar i Uefacupen till nästa säsong.
Säsongens höjdpunkt för Barnes var när Watford slår Arsenal på Highbury med 4–2 och Barnes, som en 18-åring, ett hat-trick på Arsenal. ”De hade ett så direkt lag, men han var kreativiteten och klassen, den där biten av magi,” säger Ian Wright. Graham Taylor: ”Han gav laget något extra och något speciellt. Alla andra killar kände att om du ger bollen till Barnsey så kanske vi vinner den här matchen.”
Tidningar börjar kalla John Barnes för den ”svarta pärlan” och under säsongen beskriver Zico honom som ”Englands framtid”.
Det följande året gick det inte lika bra för laget. Föra säsongen så spelade laget utan press och samtidigt så kände inte andra lagen till Watford så mycket. Nu vart det tvärtom, laget hade förväntningar, de hade Europaspel och gick långt i FA-cupen. Watford hade inte truppen till det och hamnade i mitten av tabellen och åkte ut i tredje omgången i UEFA-cupen. I FA-cupen spelade laget bra och nådde final. På väg till finalen fick det möta Birmingham i kvarten och i den matchen är det Barnes som i praktiken vinner matchen åt laget. Han gör två mål i 3–0 vinsten och ett är riktigt snyggt: han fintar två spelare med en och samma fint och sedan dundra han upp bollen i krysset. I semifinalen möter de Plymouth, Watford vinner med 1–0. Barnes gör inte målet men gör en strålande insats. Det är Barnes som ligger bakom målet. Han gör 25-meters löpning, rycker förbi sin försvarare och slår ett inlägg som hans lagkamrat nickar in. Efter att jag har sett ett kort sammandrag av matchen på Youtube så kunde jag klart och tydligt höra starka ”apljud” från Plymouth supportrarna när Johan Barnes hade bollen. I finalen får de möta topplaget Everton och förlorar med 2-0.
Drömmålet
Han gjorde sin landslagsdebut 1983 mot Irland och under början av 80-talet började landslagselvan innehålla flera svarta spelare en vanligt, ca fyra spelare. Röster från media börjar nu höjas att Englands förbundskapten Sir Bobby Robson börjar ta in för många svarta i landslaget. Men Bobby kallar till en presskonferens och säger: ”Om de elva bästa spelare i landet var svarta så skulle då de vara mitt landslag”
England missar EM-1984 efter att ha förlorade en viktig kvalmatch mot Danmark där Barnes hade spelat från start. Efter det tar det några månader innan han får spela i landslaget igen. Men efter ett imponerande spel i FA-cupen där han nästan är inblandad i alla Watfords mål på väg till finalen. Fick Barnes chansen igen i landslagets Sydamerika turné i Juni. England skulle möta Brasilien, Uruguay och Chile. Första matchen mot Brasilien vinner England med överraskande 2-0 och han gör ett av det snyggaste målet i Maracana stadiumet historia enligt journalisterna i Brasilien. Barnes sprintar förbi tre spelare samtidigt som han rundar målvakten, ett drömmål. ”Ett av de bästa målen som någonsin gjorts av en engelsk spelare”, tycker Ian Wright.
”Målet i Maracana förändrade inte mig, men det förändrade människors förväntningar om mig. De förväntade att jag skulle göra liknande mål i varje landskamp som jag spelade och när jag inte gjorde det blev jag kritiserad. I min hela Englands karriär blev jag bedömd efter målet mot Brasilien. Snacket inför Englands landskamper kunde beskrivas så här.” Om John Barnes kunde göra solo målet mot Brasilien varför gör han det inte hela tiden för England, varför utmanar han inte backarna”. Efter ett sådant mål hade han till och från svårt att leva upp till förväntningarna i landslaget.
Inför VM-1986 så var Barnes given i landslagstruppen men inte i startelvan. Han var 22 år gammal så tränaren föredrog att spela med lite mer rutinerade spelare som har spelat VM tidigare. Men också att engelska landslaget hade ett annat tankesätt under 80-talet. Det fanns inte plats för artister som John Barnes. Man föredrog först och främst spelare med krigare inställning. Eftersom de skulle representera ”The Three Lions” så ville folket och pressen se mer hjärta en talang. England tar sig förbi gruppen som innehöll Marocko, Polen och Portugal. Marocko vann gruppen. I Åttondelen möter det Paraguay och där vinner England enkelt med 3–0 (Barnes bänkade alla fyra matcher). I kvartsfinalen möter de ärkefienden Argentina och med en Maradona i sin livsform.
Engelsmännen och Argentinarna gillade inte varandra både på och utanför plan. Allt började i VM-1966 som spelades i England. De möttes i kvartsfinalen där Argentina förlorade efter en ganska stökig match och sydamerikanerna tyckte att det var uppgjort att England skulle vinna matchen på hemmaplan. Efter matchen så förbjöd Englands tränare Alf Ramsey sina spelare att byta tröja med de argentinska spelare och direkt efter matchen kallade han sydamerikanerna för ”odjur”.
1982 så inleder det så kallade falklandskriget mellan England och Argentina. Falklandsöarna ligger nära Sydamerika och de båda länderna krigade om ön i 74 dagar. Det resulterade i 255 brittiska soldater döda och 649 argentinska döda soldater samt att England gick segrare i detta krig med hjälp av Skottland och Irland.
Nu möts de i kvartsfinal 1986 och strax innan matchen så säger en engelsk huligan: ”De förlorade kriget. Vi vann den, så vi har inte pressen på oss”. Allt snack om att det är en vanlig match, som visa spelare sa är bara struntprat. Matchen drar igång och efter första halvlek så det är det mållöst. Sex min in i andra halvlek så gör Maradona ett mål med handen som han kallar för ”Guds hand.” den Tunisiska domaren Ali Bennaceure märkte inte och godkände målet. Exakt efter målet sa den argentinska kommentatorn: ”mot just England är vi redo att använda handen”. Andra målet så dribblar Maradona förbi halva laget samt målvakten och gör århundradets mål.
Argentina ser ut att ha kontroll på matchen, men med 15 minuter kvar så hoppar en Jamaican in och förändrar matchen. John Barnes får enkla direktiv när han hoppar in: utmana och slå in inlägg. Några minuter efter att han har hoppat in så gör han bort två Argentinare och slår ett inlägg som VM skytteliga vinnaren Gary Lineker enkelt kunde nicka in. I den 89:e minuten så utmanar Barnes på nytt den Argentinska högerbacken och slår ett inlägg till Lineker missar en halv meter framför målet Englands tränare Bobby Robson: ”Hur Gary Lineker missade målet, vet han inte nog om ens själv om”. Detta blev Englands sista chans och de åker ut i kvarten. Men John Barnes kom in och dominerade sista kvarten framför självaste Maradona, bara en sån sak. ”Matchen mot engelsmännen var en tät och hård match och med en John Barnes i storform”, säger Maradona i sin självbiografi. ”När han hoppade in så blev England direkt ett målfarligt lag och han gjorde så att vi fick kriga ända fram till slutsignalen”
Ny Klubb
”Watford var en underbar klubb, men nu kändes det för mig att börja vinna titlar och nu ville jag spela för en större klubb”. Efter att ha kommit på en andra plats i ligan, spelat en FA-cupfinal och kommit till en åttondelsfinal i UEFA-cupen kändes det att laget inte kunde nå mer. Han blev den ända spelaren i Watfords historia att nå tvåsiffrigt varje säsong när det gällde målskyttet från en vänster-mittfältsposition. Han spelar i klubben mellan 1981–1987.
Mellan åren 1985–1991 så var alla engelska klubbar avstängda i Europa. De engelska huliganerna hade blivit ett stort problem i Europa och droppen kom i 1985 års Europa Cupfinal mellan Liverpool och Juventus. Båda lagen var Europas två bästa klubbar vid detta tillfälle och efter oroligheter på läktaren så dog 39 Juventus supportar. Trots det så spelades finalen som Juventus vann med 1–0 (Platini efter straff).
Efter det tog Uefa besluten att stänga av alla engelska lag i fem år och Liverpool i sex år. Italienska Serie A var bästa ligan vid detta tillfälle och John Barnes ville till Italien. ”Serie A var den mest spännande ligan i värden och med de bästa spelarna i värden. Jag ville först och främst dit, dels för att mäta mig med de bästa och samtidigt få chansen i att spela i Europacupen”. Hans agent skickade en video sammandrag till Milan och Juventus. De var intresserade men till slut kom den inte överens om en övergångssumma vilket ledde till att affären sprack. Nu kommer han att spela i England och den bästa klubben i landet var då Liverpool.
Grahan Taylor: ”Vi hade haft honom i sex år av godhet. Vi kunde inte behålla honom längre. Han var för bra för oss. Han var tvungen att gå. När Liverpool visade intresset var jag beredd att göra affären.
Liverpool FC
Som den andra svarta spelare någonsin skriver John Barnes på för Liverpool FC den 9 juni 1987. Några dagar tidigare hade en tidning skrivit att Barnes hade sagt att ”Om jag inte kunde spela utomlands, så skulle jag helst spela för lag som Arsenal eller Tottenham” Och detta var givetvis en lögn. Människor i Liverpool tror nu att Barnes kommer till klubben för att utnyttja läget och för att spela i en annan rivaliserad klubb i landet. Men John hade bestämt sig att i England var det bara Liverpool som gällde. Klubben meddelade också det genom pressen att han inte utnyttjade klubben för att gå vidare. När han kom till Liverpools arena Anfield Road så stod det med graffiti ”White Power” och i ”Liverpool är det bara vita spelare gäller”. Han fick också några brev hem. På ett brev stod: ’det att det är bra att svarta spelare finns i Liverpool’. På ett annat stod de: ’I Liverpool spelar bara vita, du är skit, gå hem tillbaks till Afrika och lek med träden’.
”Breven störde inte mig eftersom vi svarta fick höra sånt ofta, speciellt på den tiden, berättar han. ”Eftersom jag var en känd fotbollsspelare blev jag därför en måltavla på planen för andra fans”. John tog med sig breven till träningen för att visa sina lagkamrater, både han och spelarna skrattade åt breven. ”Efter att genomfört sin första träning satt han och vilade på en bänk tillsammans med ett par andra spelare”, berättar Erik Niva. ”En kvinna kommer ut från kafeterian med en kanna te och hällde upp koppar åt hans lagkamrater, men inte till Johan Barnes. ’Vad är det frågan? Är det för att jag är svart eller något’ Barnes ställde sina frågor rätt ut och vare sig spelarna eller te-kvinnan kunde hålla sig för skratt. Han hade vänt situationen till sin fördel, på ett sätt som han använde som överlevnadstaktik under sin första tid i Liverpool. För Barnes var situationen enkelt: leverera på plan och få fansen att gilla mig.”
”Liverpool fansen kunde behandla vita spelare som var ur form eller inte presterade dåligt. Kan du tänka dig vad de skulle göra mot en svart spelare då, de hade slaktat mig eller korsfäst mig”. Eftersom att Anfield inför säsongen 87/88 skulle renoveras så fick Liverpool spela sina första tre matcher på bortaplan. ”Om min debut hade kommit i Anfield så skulle jag direkt bli utbuad och det kunde påverka mig. Så jag blev lättad att de första matcherna var på bortaplan” – John Barnes
1987/88 – Bäst i Landet
Säsongens första match var mot Arsenal och Barnes slår sin första assist efter sju minuter i 2–1 vinsten. Under de tre borta matcherna så hade John Barnes spelat bra och hans ryckte började nu spridas i Liverpool. Folk var desperata att se han spela hemma mot Oxford. När han kom in i Anfield så fick han applåder och fansen skrek vi älskar dig eftersom han hade spelat bra i borta matcherna. ”Från ingenstans blev jag en hjälte och fansens nya kärlek. Men innerst inne visste jag att fansen inte älskade John Barnes som människa, de dyrkade John Barnes nr 10 som spelade i Liverpool. Samma supportar skulle håna mig om jag inte hade spelat bra”. Liverpool vinner med 2–0, Barnes gör ett frispaks mål och fansen blev hysteriska efter målet, Anfield kokade. Liverpool dominerar ligan och Barnes spelar bättre en någonsin. Säsongens bästa match kom mot QPR som låg på en andra plats, denna match var ett toppmöte, Liverpool vinner med 4–0 Barnes gör två mål och en assist. I ett utav målen så bryter han en passning vid halva plan och sen dribblar han av två spelare och gör mål.
Säsongens uppvisning definierades när laget mötte Nottingham, som tränades av Brian Clough, han hade vunnit Europacupen två gånger med sitt Nottingham under slutet av 70-talet. Liverpool vinner med 5–0 och Barnes spelar fram till två av målen. Framspelningen till 4–0 målet är det sticker ut, han får bollen vid hörnflaggan, han tunnlar sin markerare, efter det hoppar han undan en glidtackling från en försvarare och kommentatorn börjar skratta och säga ”look at Barnes again”. Tillsammans med Peter Beardsly på mittfältet så var Liverpool ett svårt slaget lag.
När John Barnes anlände till staden Liverpool så var han den andre svarta spelaren i både Liverpool klubbarna (Everton och Liverpool). Everton fansen blev hur glada som helst när Barnes skrev på för Liverpool eftersom då kunde de håna Liverpool supportrarna under derbymatcherna, eftersom att de hade en svart spelare. De skulle mötas fyra gånger under säsongens gång. ”Första matchen i ligacupen så spottade några på mig, kastade bananer och skrek ”Niggerpool, Niggerpool” och att Everton är endast för vita spelare bara. Allt som hände på läktaren påverkade aldrig mig, även om hela publiken både hemma och borta supportrar skulle göra ”apljud”, så skulle de inte påverka mig alls. John Barnes säger också att om han hade spelat i Everton och mött Liverpool så skulle de vara tvärtom att Liverpool fansen skulle då kasta bananer och att Everton fansen skulle älska honom då. Andra mötet i ligan så händer det igen, Barnes får bananer kastade på sig igen och efter matchen så skämtar han med pressen och säger: ”De lokala fruktaffärerna måste han blivit rika vid detta tillfälle”
När klubbarna skulle mötas för tredje gången i FA-cupen så var matchen i England ”Match of the day” vilket gjorde att TV tittarna blev till sju millioner. Samma visa igen, bananer haglandes in och banderoller som ”Defend The Race”. Innan andra halvlek skulle börja så klackade Barnes undan en banan som låg bredvid han vid sidlinjen. En journalist fångade det på en bild och den bilden blev en ganska känd bild eftersom det var synonymt med det han fick gå igenom vid denna tidpunkt. I den sista fjärde derbymatchen som spelades i ligan så hände något unikt, han fick inga bananer kastade på sig och inga rasistiska banderoller var på Evertons hemma arena. Eftersom matchen tidigare hade sju millioner tv tittare så kunde alla se vad Everton fanen höll på med, de skämde ut sin egen klubb genom att kasta bananer och bete sig som odjur. under slutet av 80-talet så börjades mer och mer matcher sändas på TV vilket gjorde då att engelska folket blev medveten om vad som hände på fotbollsplanen.
En stor anledning var också att fansen blev uttråkade eftersom John Barnes inte reagerade som de trodde han skulle göra d.v.s. ”flippa ur totalt”, de ville bryta ner han totalt. Man måste också komma ihåg att de andra supportrarna inte behandlade de andra svarta spelare likadant. Eftersom Barnes var den första svarta superstjärnan i England så fick han ofta ta smällen. ”Supportrarna var vid denna tid idioter och okunniga. Så varför skulle jag bli arg, de skulle kännas mer i mitt hjärta om de kom från någon jag djupt respekterade eller nån vän”
Den 23 april 1988 så säkrar Liverpool ligan, laget var överlägset i England vid detta årtionde. På trängningar så stretchade bara spelarna en stund och senare var det dags för två målspel. De var så bra att de ej behövde slita så mycket och detta skulle senare straffas eftersom fotbollen skulle utvecklades några år senare. Liverpool spelar FA cupfinal 1988 mot Wimbledon och förlorar igen, detta var hans andra FA-cupförlust. Några dagar innan finalen så spelar Liverpool in en musikvideo som heter ”Anfield rap” och det är Barnes som rappar i den med ”Old-School hip-hop” kläder, låten hamnade på topplistorna i England. Vid säsongens slut så vinner Johan Barnes två priser. Säsongens bästa spelare och samtidigt så röstar spelarna fram han som den bästa spelaren i ligan
”Puh (andas ut) … Han hade tekniska färdigheter, snabbhet, styrka inlägg”, säger Steven Gerrard
Steve Mc Manaman: ”Det var laget som jag skulle älska att ha spelat i och det var Barnes som verkligen var upphovsmannen. Han var mannen längst fram. När han rörde sig med en boll var det så flytande. Det är som vätska
Ian Wright: ”Om John Barnes sedan misslyckas i Liverpool kände jag att det satte oss tillbaka. Jag vet inte hur många chanser vi skulle ha fått oss själva hur mycket längre tid det skulle ha tagit för oss att komma igenom till den nivån, om någon som att John Barnes inte åker till Liverpool och producerar som han gjorde
Roger Taylor jobbar vid fotbollsfakuliteten vid stadens universitet, och har ståt på the The Kop i årtionden. Han menar att förändringen var plötsligt, nästa dag till en annan. – Jag minns ögonblicket då vardagsrasismen försvann från min sektion av The Kop. Vi mötte Charlton och Gareth Crooks ställde till stora problem för vårt försvar. Get hold of that black bastard, skrek någon.
Men så kom svaret: Vilken av dom?
Deras eller våran?
Säsongen 1988/89
Ligan avslutas på ett historiskt jämt sätt. Arsenal och Liverpool har samma på poäng inför sista omgången och samtidigt skulle de mötas i den sista ligamatchen på Anfield. Det var upplagt för drama. För Liverpool skulle det räka med ett kryss eller förlust med 0–1. Arsenal tar ledningen i andra halvlek. På övertiden så får Barnes bollen på kanten, han dribblar bort en spelare och försöker avsluta. Istället för att slösa på tiden och gå till hörnflaggan så gjorde han bort säg, han valde istället att avsluta på målet. Vilket gjorde att Arsenal fick inspark och kunde i matchens sista anfall göra det nödvändiga 0–2 målet som de behövde för att vinna ligan. Vad är din karriärs största ånger? ”Att inte ta inte bollen mot hörnflaggan mot Arsenal.”
The ”Gunners” vinner ligan med Tony Adams som lagkapten. Liverpool skulle gå långt i FA-cupen och på den tiden var en FA-cupen en prestigefull turnering, eftersom de engelska lagen var avstängda från Europa. Liverpool mötte Nottingham i semifinalen och den matchen kommer ihåg bara av en enda anledning: Hillsborough katastrofen. 96 Liverpool supportar omkom efter att för många Liverpool supportar släpps in i borta sektionen, det blev för mycket och supportrarna klämdes ihjäl. Barnes skulle gå till flera begravningar och besöka fler sjukhus. Han missade också en landskamp för att visa sitt stöd för familjerna.
”Människor hanterar tragedier på många olika sätt och han var där uppe med alla begravningar som vi behövde gå på”. berättar tränaren Daglish.”Han var fantastisk med familjerna när de kom till Anfield”
Ian Wright: ”John Barnes har en helt annan atmosfär och en annan attityd till saker. Vilket är att han är välsignad med det naturliga jamaicanska arvet att bara vara lugn och cool om saker.”
Matchen skulle avbrytas och spelas om. Liverpool slår Nottingham och går till final där får de möta Everton, ett derby final. Liverpool vinner med 3–2 och det är John Barnes assisternande inlägg som avgör matchen.
Den näst kommande säsongen är Liverpool en revansch suget lag efter den hemska föregående kampanjen både på och utanför planen. Denna säsong är också Barnes bästa säsong målmässigt På 44 matcher gör 28 mål från vänster mittfältet i en 4-4-2 uppstälning. Hans bästa matcher spelades mot Man Utd på Old trafford där de vinner med 1–2 och han gör båda målen. Matchen på Anfield så förlorar Man Utd med 4–0, Peter Beardsley gör ett hattrick och Barnes göra bara ett mål. Matchen var hans bästa för säsongen. Han var nästan inblandad i alla målen samtidigt som han hade lekstuga på sin kant. Efter denna säsong så jämförde Man Utds kapten Bryan Robson han med den legendariska dribblern George Best (många hävdar att han är den bästa spelaren i Man Utds historia,). Bryan Robson hade vid denna tidpunkten hävdat att när Barnes var på topp, var han lika bra som George Best på sin topp. George Best: ”Johan Barnes är den bästa spelaren på de brittiska öarna” Barnes vinner sin andra ligatitel och kommer två i skytteligan. Johan Barnes vinner för andra gången i karriären priset som säsongens bästa spelare.
