Roma 2001–2004

H U R som helst i Italiens huvudstad så gick inte Capellos filosofi att ”aldrig kolla bakåt”, gick aldrig in i örat på spelarna.

”En grej jag inte grejade var att den firande festen fortsatte i sex månader efter vi vann titeln. Jag säger: Det betyder ingenting, vi måste gå framåt. Den hysterin och fest atmosfären är infekterad vare säg du gillar det eller inte. Även om du försöker fokusera på ditt jobb. Allt du redan har gjort comes for nothing. Du måste kolla på framtiden, du måste kolla den följande dagen, fokusera på den nästa objekten. . .” kommenterade Capello år senare

Medan spelarna njöt av ett långt uppehåll så jobbade Capello och Franco Baldini väldigt hårt. Truppen var redan bra, men det behövdes något extra. Capello tyckte att försvaret behövdes förstärkas. Samuel var en sten, Zago var inte alltid bekväm med bollen, medans Zebina hade fortfarande inte slipat sina defensiva ansvar. Aldair närmade säg snart trettiosex år. Han ville också ha en ny målvakt. Först så ville de ha Fabio Cannavaro, men han var inte till salu, eftersom Parma hade redan sålt Lilian Thuram till Juventus. Gianlugi Buffon försökte de också köpa, men kunde inte konkurrera med Juventus och Moggi, och Buffon hamnade i Turin

Baldini vände säg snabbt till plan ”B”, en gammal bekantskap av Capello: Christian Panucci. Panuccis karriär hade stannat efter att ha vunnit titeln med Capello i Real Madrid. Efter tiden i Real så testade han lyckan i Chelsea, Inter och Monaco, där det gick upp och ner. Men hade spelat sina bästa fotbollsår under Capello och om det var någon som kunde få ut det bästa utav honom så var det Capello.

Roma fansen var besvikna, de ville ju ha Cannavaro och slutade med Panucci. Det är tufft att träna Roma men Capello gör det bästa han kan. I mittfältet så försvagades Roma eftersom Cristiano Zanetti tilläts lämna. Han var en spelare hårtarbetande och slitvarg – han var en spelare han hoppades bygga sitt lag också denna säsong. Istället kom Francisco Lima, en underskattad brasiliansk box-to-box mittfältare från Brescia.

Där framme hade Roma redan gjort deras stora val: Antonio Cassano, den artonårige underbarnet från Bari. Han kostade 18 miljoner Pund som då var ett världsrekord för tonåring. Det var ett stort pris för en kille som bara hade spelat fyrtioåtta matcher och gjorde sex mål. Men Cassano drogs jämförelsen med Diego Maradona.

Hans uppväxt kunde ha kommit rakt ut från en Hollywoodfilm.  Hans mor uppfostrade honom på egen hand (hans far var gift med en annan kvinna vid den tiden) i backsidan av gränderna i Bari Vecchia, en av de mest kriminella gatorna i Italien. Giovanna, hans mor jobbade som städare och sålde godis från dörr-till-dörr. Mer än en gång så bröt hon mot lagen också. Men när pojken började skapa huvudnyheter (som tidigast åtta år) hela grannskapet – från knarklangare till lokala präster, till maffian till ensam stående mödrar som men var i fängelse – närmade säg honom.

Capello visste att Cassano var en potential huvudvärk. Han var hetlevrad, omogen, instinktiv och barnslig (han brukade regelbundet byta socker med salt i Trigorias kafeteria, det brukade starta seriösa tjafs vid cappuccino-tiden). Få människor med hans bakgrund och bagage klarade säg i livet, åtminstone i den disciplinerade världen som Capello försökte skapa i Roma. En talang som honom kom en gång per trettio år: snabbhet, kreativitet, styrka, balans, en känsla med bollen som såg nästan naturellt ut. Capello fick Cassano ung nog att han trodde att han kunde forma honom, skydda honom och isolera honom från oundvikliga frestelser som skulle komma.

”Folk säger att Capello är bra därför att hans klubbar köper honom vad han vill,” säger Luciano Spinosi, hans lagkamrat i Roma och Juventus som spelare och som nu var assisterande i rivalen Lazio. ”Nej, Capello är bra därför att han vet vad han vill och väljer rätt spelare. Det är lätt i efterhand att säg: Oh titta han eller dom är bra spelare och Capello vann på grund av dom. Väl, Capello valde rätt spelare, han kunde välja ett dussintals andra, men han valde just dem.”

Det är sant att Capello utmärkte säg i stora klubbar och självklart betydde det att du har bra spelare till din förmåga. Men faktum är att i mycket av Capellos karriär så fick han ingen blank check till att värva. Milan till exempel spenderade stort bara tre av hans sex säsonger där.

För lång semester?

O M Capellos ”lång semester” var meningen att låta spelarna sova av deras scudetto baksmälla och få dom tillbaka redo, så funkade inte det på så viss. Efter deras fem första matcher Serie A och Champions League så var de fortfarande utan vinst.

Botten var nåd när de torskade mot Piacenza med 2–0 och tvåtusen besökande Roma supportrar buade i femton minuter och sedan protesterade i ”tyst protest” mot laget. Capello sa efter matchen att fruktade att spelarna hade tappat hungern efter scudetton. ”Tydligen har succé gjort dom svagare psykologiskt,” observera han.

Och sedan började saker och ting klicka. Roma skulle inte förlora i ligan och i Europa i sex månader. Panucci hjälpte till att stabilisera försvaret, Emerson gjorde samma sak i mittfältet. Han hade ändrat uppställning från föra säsongens 3-4-3 till 3-5-2. Roma blev klart lite mer defensiva nu. ”Den säsongen var året vi började se genom Capello,” säger Mariano, en ledare från Roma Ultras och en Roma radio ledare. ”Det faktum var att supportrarna var arga för att fotbollen var dålig. Vissa såg till och med scudetton föra säsongen med andra ögon nu. Vi kom å inse att vi vann ligan och blev underhållna, därför att vi hade spelare som var i sina bästa fotbolls år, inte för att Capello va en briljant taktiker.”

Trots att Roma var mindre imponerade en för säsongen, så hittade de själva i topp av tabellen efter halva säsongen. De gick också vidare till andra gruppspelet i Champions League. ”Vi började så dåligt och fortfarande var i topp av tabellen, på väg och vinna titeln och mycket och spela för i Europa,” sa Capello i intervju 6 januari 2002. ”Jag är stolt över mina spelare. De börjar förstå att, även om spelar på lite annorlunda sätt, ett sätt som du kan kalla mer defensivt, men jag tycker inte det, vi kan få resultat.”

Roma fortsatte och var obesegrade efter ny år. Men nu fick de sällskap av Juventus och Inter i toppen vid slutet av februari. Laget hade en förmåga att tappa på bortaplan mot små klubbar och Capello brukade bli rasande när det hände, eftersom han visste hur viktiga de poängen var.  Efter en förlust borta mot Perugia så buades det emot Capello.

Som vanligt så försvarade han deras att kritisera honom: ”Fansen är emotionella och när de är i matcherna, så känner de att de behöver uttrycka säg själva,” sa han. ”Jag gillar inte att bli kritiserad men jag acceptera det från dom.”

I Rom derbyt den 10 mars så producerade Roma sin bästa fotboll för säsongen. Lazio demolerades med 5-1 i ett minnesvärd derby. Capello spelade med Totti, Delvecchio och Montella där framme. Den ”lila flygplanet” Montella gjorde ett hattrick i första halvlek och lade till ett annat mål i andra halvlek. Inter och Juventus kryssade, 2–2, i San Siro, Roma tog tillbaka första platsen. För att gå vidare till kvartsfinal i UEFA-cupen så behövde undvika förlust i Liverpool. De blev förlust med 2–0.

Batistuta var klart ur form denna säsong och vid trettiotre års ålder var hans karriär på väg ut. Det fanns inte så mycket att tänka på det. Den söndagen skulle de möta Inter på San Siro i en top-av tabellen fight. När Delvecchio sköt i stolpen och Montella missade två tidiga chanser, så visste Capello att det inte var deras kväll. Inter vann 3-1.

Den följande veckan så möte Sensi de Italienska fotbollsförbundet för att diskutera domare. Som vanligt tyckte han att Roma inte blev respekterade av domarna. Inter som var i topp av tabellen förlorade nu borta mot Atalanta, i en match där de fick några kontroversiella domslut emot säg. Roma spelade borta mot botten klubben Venezia och hittade säg själva ligga under med två mål med fyra minuter kvar. Domare Pierluigi Collina gav två sena straffar till Roma, som båda säkert sattes av Montella.

Det var allt som Moggi behövde. Han tvivlade på domarna, gratulerade Sensi på hans ”diplomati” i mötet med förbundet denna vecka. Och han var sarkastiskt mot Collina. ”Helt klart har han igen visat att han är världens bästa domare.” Moggi hade vänt situationen till sin fördel. Genom att binda Sensis besök (som var ett offentligt event) till tjänstemannen den veckan, så gav han intryck att domarna nu favoriserade Roma över Inter och Juventus.

Det var en briljant taktisk grej: han skiftade uppmärksamheten från att anklagelserna var mot Juventus och nu var Roma skurken. Candela kommenterade att ”denna match visar att italiensk fotboll inte är riggad.” Många trofasta Juve fans: ”Ja, den är inte riggad  när saker och ting går din väg.” Capello försökte undvika honom och sa: ”Jag lyssnar inte på Moggi, jag vet inte vad han sa och jag bryr mig inte.”

Under sista dagen för säsongen var det upplagt för drama, det var en dramatiskt final dag. Inters öde låg i deras egna händer. De spelade borta mot Lazio och de hade inget och spela för. De ville se att Inter skulle krönas till mästare, aldrig Juventus, (där de hade en bitter rivalitet med två säsonger tidigare) eller Roma (för självklara själ). Istället så hände de otänkbara. Lazio vann med 4–2 (Inter ledde matchen två gånger om), i en dramatisk match som skulle komma ihåg för Ronaldos tårar och Materazzis raserianfall. Juventus vann med 2–0 i Udinese och vann sin tjugosjätte scudetto. Cassano, den bortglömde mannen i Roma, gjorde matchens ända mål i deras 1–0 vinst i Torino. Roma slutade tvåa bakom Juventus. Roma förlorade bara en match mer än Juve.

”Roma hade precis börjat vinna”

Besvikelsen var där. Roma hade förlorat titeln med bara en poäng, de hade kryssat i för många matcher mot svagare lag, som Venezia. Ta bort den horribla starten – och Capello skulle behålla mästerskapet. ”Fakta är att vi slängde iväg titeln,” sa han. ”Jag hade rätt hela tiden om Juve. Men fortfarande så slängde vi iväg det med alla de oavgjorda matcherna mot små klubbar.” Supportrarna kände samma sak. Andra plats var inte bra nog. De behövde en syndabock. ”Capello kostade oss titeln, vi slängde helt enkelt i väg den,” säger Marione. ”Exakt som vi slängde iväg Champions League.”

Marone och andra Roma fans hade en poäng. Roma var kanske förmodligen det bästa laget i ligan de året. När de gällde Champions League så var folk besvikna at de åkte ut mot ett Liverpool som bara hade gjort två mål i andra gruppspelet. Vad som nu har blivit klart nu är att Roma hade blivit lika krävande som Capello hade erfaret i Milan eller Real Madrid. Med en stor skillnad: Milan och Real Madrid hade en kultur av att vinna. Roma hade precis börjat vinna.

Inför säsongen 2002/03 så Sensi till Baldini och Capello att truppen var klar och han skulle inte spendera stort. Assuncao och Zago lämnade, och försvararen Trainos Dellas köptes in för de pengarna. Capello hade mixade känslor. Som föra säsongen så försökte han få Cannavaro, men Inter var starkare i den affären och fick honom. Cannavaro anslöt Inter för 17 miljoner pund, en summa som Capello visste att Sensi aldrig skulle matcha.

En annan spelare de jagade hela sommaren var Edgar Davids. Capello hade sett vad som hade hänt med Davids sex år tidigare när han släppte honom. Holländaren hade en upp och ner relation med Juve tränaren Marcello Lippi och hade inget emot att återförenas med Capello. Förhandlingar på gick hela sommaren, innan Moggi nekade övergången: han var för smart för att sälja Davids till en direkt motståndare, att inte göra om samma misstag som Milan gjorde 1997 när de lät honom gå till Juventus.

Capellos dröm att stärka truppen varje år föll. Han var tydligt orolig inför säsongsstart. Supportrarna hade mer och mer förväntningar. Andra lag hade förstärkt – (Inter fick in Hernan Crespo, Matias Almeyda och Cannavaro) och (Milan, Alessandro Nesta, Clarence Seedorf och Rivaldo) och Roma – Dellas.

2002/03

Den förlorade premiärmatchen mot Bologna, med 2–1. Capello kände att något inte var rätt. Tre dagar senare så krossades de av Real Madrid med 3–0 på hemmaplan. Efter en annan hemmaplans förlust mot lila Modena, så var fansen rasande, kränkte spelarna och kallade de för saker. När Totti och några andra gick fram till fansen och slängde deras tröjor till publiken, så slängdes de tillbaka på planen. Fansen ville inte ha dom. Capello riktade sin ilska på domarna, som hade gett Modena en tveksam straff och Panucci rött kort: ”Tydligen så har domarna nåt emot oss.”

Roma återhämta säg och långsamt klättrade upp i tabellen. Han skiftade uppställning från 3-4-1-2 till 3-5-2 och 4-4-2. Den senare uppställningen användes med en stor succé i Bernabéu mot Real Madrids ”Galacticos”, de regerande Champions League vinnarna. Zinedine Zidane, Raúl, Ronaldo, Luis Figo . . . så maktlösa ut när Roma vann med en magnifik Totti, som gjorde matchens ända mål.

Hur som helst så saknade laget jämnhet. Brilliant en vecka, anonyma nästa. Där framme led Batistuta av ett knäproblem och samt att han började komma upp till åldern. Han spelade med Cassano och Montella på topp. Cassano var fortfarande tjugoett år och behövde tydligen fortfarande mogna upp lite, men snart utnyttjades hans talang. Capello visade ett tålamod med honom som få förväntade säg. Relationen med Totti, var professionell, den var så under hans tid Roma.

Capello kände att hans lag behövde en stor vinst mott ett topplag för att elda upp laget och fansen och få laget i en bra segerkurva. Den 16 november så mötte de Inter på hemma plan. Det slutade 2–2, Okan Buruks sena mål förnekade ett Roma lag utan Totti en vinst. Men matchen kom ihåg för slagsmålet vid slutsignalen och för visa en kontroversiell domargärning. ”De vill inte att vi vinner titeln, som bäst låter de spela i UEFA Cupen,” en rasande Capello efter matchen. ”Om detta fortsätter så går jag utomlands.”

Två veckor senare mot Juventus, så hade Roma en annan chans att ”kickstarta” deras säsong: en hög profil motståndare, hög intensiv match, samma resultat. Denna gång så var de faktiskt i en två mål ledning, tack vare Totti och Cassano mål (som hittade tid att förolämpa Capello när han blev utbytt). Men Juve stormade tillbaka och reducera av Nedved, innan Totti och Candela blev utvisade. Igen pekade Capello mot domarna. ”Det är konstiga saker som händer oss, jag tror att vi alla kan se det”.

Vid denna tidpunkt så hade fansen attityd förändras bit viss när det gällde den klassiska teorin om de Nordliga lagens konspirationsteorier mot dom. Hans fotboll var oinspirerande. Mot Juventus så spelade han med två försvarare – Cafu och Candela – i en ytterposition på mittfältet i en 4-4-2. Vad hände med den briljanta och den underhållande Roma som spelade för två år sen?

Det nya året kom och Roma var fast på en åttonde plats. De var vidare till andra gruppspels omgången Champions League, men de hade redan förlorat två gånger mot Arsenal och borta mot Ajax. Under vintern transfer så värvade de fransmannen Oliver Dacourt. Fansen blev besvikna. Fansen hade inget emot honom. Det var bara att det visades igen att Roma kunde inte längre tävla med de stora grabbarna ekonomiskt och var tvungna att ta skrapar. Dacourt bosatte säg i mittfältet på ett ganska nyttigt sätt faktiskt.

Men den här säsongen blev Capellos sämsta i huvudstadslaget. Han hade försökt med allt, men till ingen nytta. De åkte ut från den andra gruppspelsomgången i Champions League.  Bara Coppa Italia erbjöd en viss glädje. De slog Lazio i båda semifinalmatcherna och avancerade för att möta Milan i final. I normala omständigheter så är inte cupen något stor grej på den tiden. Men om man ser hur säsongen utvecklade säg, så tog man den seriös. Även fansen blev hajpade och såg fram emot. Att slå Lazio i två matcher gjorde saken godare.

Säsongen slutade på en åttonde plats och Capello förberedde säg för Coppa Italia finalen. Den här matchen betydde mycket för Roma. Milan hade nått Champions League final och deras tränare Carlo Ancelotti vilade ett gäng spelare: Paolo Maldini, Billy Costacurta, Clarence Seedorf, Manuel Rui Costa, Andrea Pirlo och Dida missade matchen, medans Kakha Kaladze och Andriy Shevchenko bänkades.

Allt var upplagt för en Roma titel, som spelade hemmaplan i första matchen Totti gav de ledningen i första halvlek. Men i den andra halvlek så föll Roma ihop. Milan gjorde fyra mål under 28 minuter, vilket lämnade fansen på Stadio Olimico osäker om de skulle sitta chockade eller tysta eller ta ut deras ilska på deras spelare (de flesta valde den senare valet). Corriere dello Sport hade följande dag som huvudrubrik: ”Skam”. Capello pratade argt om domarna. ”Domarna gav de en högst tveksam straff, vi hade otur och sen som alltid så misslyckades vi att förvalta våra många chanser vi skapade. Denna säsong är från helvete.”

Men för de flesta supportrarna så började hans ursäkter bli tunna. Ännu en gång så var det inte hans fel, det var domarnas eller hans egna spelare eller var det ”säsongen från helvete”. Retur matchen var ännu mer förödmjukande. Capello hade övertygat spelarna att de kunde vända. Milan hade vunnit Champions League på straffar tre dagar tidigare och var klart bakfulla efter firande. Plus, Ancelotti hade redan annonserat att han skulle ge de flesta av hans startspelare vila den kvällen. Capello ville ha stolthet åtminstone. De var tvungna att vinna med 4–0 på San Siro!

Ancelotti höll sina ord och bara fem spelare av CL finalen startade på plan. Totti gav de ledningen efter elva minuter, tjugo minuter senare i den andra halvlek så blev det 2-0. Rivaldo gjorde omedelbart snabbt ett mål, men det spelade inget roll. Roma dominerade och de behövde bara göra två mål för att få extra tid Capello var exalterad och det var spelarna också. Det skulle bli för heta så småningom.

Cassano var arg eftersom han inte fick en frispark, förlorade det helt. TV bilder visar klart honom säga till domaren ”fuck off” och sedan springa 27 meter för att visa ett finger för hans ansikte. Totti blev också utvisad efter att ha fått sitt andra gula fyra minuter från slutet. Pippo Inzaghi kvitterade och cementerade Capellos säsong från helvete.

Det cirkulerade nu rykten att Sensi också ville bli av med Capello, men ville inte, eller hade inte råd att betala ut miljoner i kompensation, vilket skulle ske om han fick sparken. Vare säg det var sant eller falskt, så nappade den lokala pressen på det.  Relationen han hade med den lokala pressen har alltid varit lite rostig, han pratade aldrig med dom. Det var tydligt nu att Capello närmades slut med sin Roma erfarenhet. Sensi var nu sjuttiosju år, han hade inte den bästa hälsan och gick inte ut längre och försvarade sin tränare offentligt. Klubben hade finansiella problem. Han gav inte Capello samma ekonomiska uppbackning som i hans två första säsonger.

Faktum var att Sensis beteende blev mer alltmer ojämnt. Den 24 juni 2003 gav han bisarr intervju, vilket bara underströk hur dålig deras relation med Capello hade blivit. Real Madrid hade sparkat tränaren Vincente del Bosque den följande dagen och Capello ryktades dit. ”Om de bara var sant,” Sa Sensi när han frågades om det. ”Om Real tog han från våra händer, så skulle jag bli så glad, jag skulle göra en bakåtvålt! Faktum är att Capello lurade mig när jag gav honom förlängt kontrakt. Han behöver gå. Och om han inte fattar budskapet, så behöver jag bara betala ut slutet av kontraktet och skicka honom.”

Det var otroliga grejer. Några timmar senare dementerade Roma hans ord och sa att han menade att vara sarkastiskt och att han var feltolkat. De summerade hans ord att ”Capello skulle se ut hans kontrakt.” Capello höjde ögonbrynen, men var inte helt överraskad. Capello kunde ha gått iväg men han skulle inte gå efter en dålig säsong. Sommaren 2003 så lämnade Cafú för Milan, Aldair slutade och John Carew, Amantino Mancini kom in och den viktiga värvningen av Christian Chivu. Fansen var frustrerade både på Capello och Sensi.

2003/04

S Ä S O N G E N  började och många bra resultat, inklusive 2–2 borta mot Juventus, de regerande mästarna, en match som Roma dominerade i långa stunder. Vid Jul så ledde de ligan med sex poäng. De spelade nästan som gamla Roma från 2000/01, med Totti, Cassano och Montella när han var skadefri. Mancini gjorde sitt bästa för att ersätta Cafu, Emerson och Dacourt dominerade mittfältet och Chivu formade ett jättefint samarbete med Samuel och Panucci där back.

En månad senare, kvällen före deras match mot Juventus i Stadio Olimpico (en match som Roma dominerade och vann med 4–0, målskyttar: Dacourt, Totti och sedan Cassano två gånger om. Efter båda hans mål så tog han av säg tröjan och sedan sparkade han sönder hörnflaggan av glädje. (Borde ha haft rött kort).  Capello gjorde ett påstående som skulle håna honom i många år framåt. Massimo Checchini från Gazzetta dello Sport, frågade honom rakt ut: ”Skulle du någonsin träna Juventus”. –   ”Juventus är en av topp fem bästa klubbarna i världen” svarade Capello. ”Alla skulle vilja gå dit. Men jag är inte intresserad. Det är ett livsval . . .”

Dessa ord skulle komma tillbaka håna honom. Våren 2004 så gillade han inte vilken direktion Sensi familjen gick till och uppskattade inte de enstaka förolämpande kommentarer. Han presterade nästan ett mirakel genom att hålla Roma på en andra plats, men han visste att storhetstiden från 2000/01 skulle inte återvända.

Han började också bli orolig av vissa attityder från vissa av fansen hade. Den 21 Mars 2004 så blev Rom derbyt avbyten tidigt i andra halvlek under bisarra omständigheter. De hade varit lite problem utanför arenan, men det tillhörde inget nytt och matchen började i tid. Sedan i slutet av första halvlek, så blev båda fansen tysta, innan de sjöng anti-polis slogans och ville stoppa matchen. De budskapet kom från båda klackarna. Ett helt ogrundat rykte cirkulerade bland Lazio och Roma fansen att en polis hade kört över och dödad en tioårig pojke.

Tre Roma supportrar hoppade över stängslet och gick till Roma målet. Totti som kände de personligen gick över för att snacka med de. De talade om för honom om de dödade barnet och att matchen måste stoppas. Annars skulle saker och ting bli värre, mycket värre: de hade varit i kontakt med Lazios Ultras och båda var förberedda att storma planen och ta ut deras ilska på polisen.

Totti, med ingen tid och tänka sa till domaren Roberto Rosetti, att om det var sant att någon hade dött så skulle han vägra att spela vidare och han var självsäker att flesta av hans lagkamrater och motståndare skulle göra samma sak. Moment av förvirring rådde. Roms chefpolis ringde efter och sedan förnekade ryktet. Under de här omständigheterna och en misstro till polisen så trodde ingen på honom. Capello talade i telefon med – av alla människor – med Adriano Galliani, hans gamla klubbdirektör i Milan som var nu ledare i den Italienska förbundet. Det var Galliani som gav order till domare Rosetti att ta av de från planen. Bråk mellan polisen och supportrar fortsatte sent under natten.

Capello återvände hem, förvirrad och äcklad. Vad för plats har detta blivit? Hur kunde ett gäng idioter med dumma rykten, gå in plan och prata med Roma kaptenen så där? Fotbollen gick ur kontroll.

Behandla alla likadant ?

H U R som helst gick man vidare och Roma slutade säsongen på en andra plats. Elva poäng efter Milan. Efter en högt händelserik säsong så fanns det anledningar att vara stolt. Han hade fått ut de bästa utav den oberäknelige Cassano, som gjorde fjorton Serie A mål från sin offensiva mittfältsroll. Han fick sedan plats i truppen EM 2004. Ynglingen från Bari Vecchia, fortfarande tjugotvå år hade inte varit lätt att hantera. Capello var tvungen veta vilka raserianfall han att skulle ignorera och vilka han skulle reagera på. Skämtet om Capello gick bland Roma spelare att han hade ett selektivt hörande.

Om en truppspelare som Dellas sa ”fuck off” till honom skulle det bli helvete att betala. Om Cassano gjorde det, lät Capello ibland helt enkelt inte höra det.”Han hade ett speciellt förhållande med Cassano,” säger Dacourt. ”Det var är en de hat-kärlek – fader-son relation, där de alltid tjafsade och sedan blev sams. Och ja, som en son, Cassano kom undan med vissa saker som andra spelare inte gjorde.” Capello själv erkände i en intervju i oktober 2005 med Gazzetta dello Sport. ”Ja, de var stunder när Cassano brukade provocera mig och jag reagera inte. Men det är därför att jag ville att hans lagkamrater skulle steppa in och sortera ut honom. Jag ville att de skulle sätta interna disciplin. Psykologiskt, så trodde jag det var viktigt.”

Capellos fotboll är ingen demokrati. Vissa är mer lika än andra. ”Jag kan inte säga att Capello behandlar alla lika,” säger Candela. ”Jag vet inte om jag skulle vara sådär, men det är en formell som har funkat för honom i år. Det är svårt at behandla alla lika när du har spelare som Batistuta och Totti som är stjärnor i ditt lag. Han behandlar spelare annorlunda i olika perioder beroende på vad som är bra för laget. Du är tvungen att acceptera det. Det ända grejen är att över tid så bär dig det ner.”

Capellos huvudsakliga prestation, var hur som helst var den framgångsrik samexistens han utvecklade med Totti över fem säsonger. Det faktum att han var en Roma född och uppväxt och  hade nekat chansen att vinna titlar någon annanstans; de faktum att han hyllats som en Messias  sedan han först gjorde sin debut (”Vid sexton års ålder så var det uppenbart för alla som hade ögon och hjärna att han var slöseri i ungdomsfotbollen,” säger Spinosi, som tränade Totti i Romas akademi); det faktum att han var idoliserad och bar vikten av en hel stad på hans axlar . . . få spelare i den moderna spelet har klarat med den pressen bättre en honom.

Capello respekterade Tottis roll som kapten och en ikon, gav honom ansvars uppdrag, men alltid upprätthålla höll sin distans. Han försökte inte vara hans bästa vän, eller att bilda en vänskap med honom som andra har försökt göra. Meddelandet var klart: gör som jag säger, tillsammans vinner vi saker. Han tryckte också på rätta knapparna på rätta tillfällen, speciellt när det kom till Totti och Cassano. ”Om ser tillbaka, så vet jag inte om det var bra man-management eller bara kyla, cynisk manipulering,” sa en Roma radiojournalist. ”Fakta är att Totti-Cassano-Capello triangeln var en sån som kunde explodera när som helst. Det faktum att det inte gjorde, så antar jag att det var pga honom och Totti som visade enorm anda och ledarskap.”

En av de största Chocken

P Å aftonen av den sista dagen av säsongen så fick han ett samtal från Giorgio Tosatti, en journalist i Corriere della Sport. Tossati var som en legend inom italiensk journalism, när han levde. Han var känd för sina balanserade åsikter. Tossati hade en överraskning åt honom: Luciano Moggi och Antonio Giraudo, Juventus verkställande direktör, ville möta honom, men en syn mot att erbjuda honom tränarjobb. Vad ska han säga till honom?

Det faktum att Moggi skulle gå via Tossati tyckte han var konstigt. Sedan igen, Moggi rörde säg i mystiska vägar. Eller så var det inte så konstigt. Capello visste att Juve behövde en ny tränare. Marcello Lippi skulle lämna klubben. Moggi hade förberett med de gamla Juve spelarna Didier Deschamps och Claudio Prandelli. Båda var lovande unga tränare. Men Capello var självklart på en annan nivå. Innan han bestämde klubbens framtid på Deschamps och Prandelli, så kände Moggi att han behövde ta ett försök med Capello. Men han visste inte exakt hur Capello skulle reagera.

Och om han nekade Juve ner, så ville inte Moggi att nyheterna skulle kom ut. Man kan aldrig veta, de kunde vara nånting som Capello kunde använda mot honom i framtiden.

Tossati, å andra sidan, var pålitlig, han kunde hålla igen munnen. Och om ordet kom ut, så kunde Moggi alltid förneka det. För det föregående fem åren hade båda varit iblandade i många kommentar-tjafs. Båda har senare sagt att det var en del av spelet och oavsett vad de sa (eller gjorde) till varandra offentligt, så förblev de vänner trots allt. Efter allt så hade de känt varandra i trettio plus år och båda beundrade vad den andra hade uppnått. Capello gick med på att möta Moggi och Giraudo den följande veckan, efter den sista matchen för säsongen.

Vad som hände här näst är en fråga om vem man väljer att tro på. Capello vidhåller att han sa till Baldini om sitt möte och även föreslog kanske att han skulle följa med till Juve. Baldini har sagt att Capello kan ha nämnt det förbi passande, men inte på ett sätt som Baldini tog det seriöst. Och man kan verkligen se varför Baldini inte tog honom seriöst. Det verkade skandalöst. Efter allt, så stod Capello sida vid sida med Baldini i fem år och var emot vad Moggi och vad the ”Palazzo” stod för. Capello själv hade sagt fyra månader tidigare till Massimo Cecchini från Gazzetta dello Sport att han skulle ”aldrig” ansluta Juventus, fastän han erkände att Turin klubben var en av topp fem klubbarna i världen.

Den 26 maj, Romas sista dag i träningsanläggningen innan alla skulle gå på semester. Baldini och Capello skulle ha möte om Philippe Mexes, en försvarare som hade precis köpts från Auxerre. Capello använde sina glasögon från cafeterian för att visa vart fransmannen skulle spela och vilka defensiva moment som förväntades från honom.

Han hade också ett privatmöte med Baldini, där de lade ut deras planer för den följande säsongen: vilka spelare att behålla, vilka ska säljas, vilka ska man försöka få in. Runt halv tre så var det tid för Capello att lämna. Baldini satt på sitt kontor och tog några noter, när Capello igen påminde honom om möte med Moggi och Giraudo. Baldini nickade frånvarande. Han hörde antigen honom eller inte registrerade det eller kanske så hittade han det hela som att han skämtade. Efter allt så spenderat de ändå över en timme att planera nästa säsong med Roma.

Det var en torr dag, sommaren hade kommit in tidigt. Fabrizio Aspri, en Roma reporter för en lokal radiostation, kommer ihåg att ha närmat sig Capello, när han körde ut från porten. ”Ta hand om dig, chefen, vi ses i försäsongsträningen!” sa han. Capello stannade för ett moment, tittade på honom i ögonen, halvt-leende och sa: ”Hej-Då.” Och sedan körde han iväg. ”Om man ser tillbaka, så slår det mig väldigt konstigt,” säger Aspri. ”Normalt skulle han ha lagt ett skämt eller säga ja, vi ses i juli eller nåt. Denna gång var det bara ett ord och han var borta. Och han hade den där minnen på ansiktet . . .”

Nästa dag var det lugnet för stormen. Baldini gick ut för att äta middag med några vänner. Efteråt så noterade han att hans mobil hade ett missat samtal från Capello. Men det var väldigt sent och han tänkte inte ringa tillbaks. Baldini sover oftast med sin mobil avstängd när han är hemma. Den dagen, var den på. Vid halv åtta så blev han väkt från ett samtal från en TV journalist som gjorde morgontidningen för Sky Italia. Enligt en framsida artikel i Corriere della Sera, Capello hade signerat för Juventus den följande natten.

Ingen annan tidning hade nyheten. Baldini var chockad. Han hade inget å säga, han visste ingenting. Eller snarare, han visste att han skulle ha en upptagen dag framför säg. Han hoppade in i duschen och försökte pussla ihop små fragment från senaste dagarna. Vad var det Capello pratade om när han nämnde Moggi och Giraudo? Vad var det exakt han sa? Det var lite som i den scenen i De Misstänkta, när Chazz Palminteri ser alla saker faller på plats.

Runt samma tid så fick Aspri morgontidningen. När han såg framsida nyheten på tidningen i Corriera, he stopped dead in his track. Han började omedelbart direkt ringa runt till sina kollegor, de flesta tänkte att det var något dumt sjukt skämt. Capello hade gjort en av den största chocken i den italienska fotbollshistorien. För vissa, så hade flyttat till den mörka sidan. För andra, så hade han återvänt hem.