”Som att vinna Tio Scudetto”

V I D den tidpunkten hade Capello en klar synvinkel om vad som behövdes göra. Byta lagets mentalitet – lära dom hur man vinner – var ett viktigt första steg. Men han behövde också nya spelare. Där framme hade Montella och Delvecchio kombinerat i trettio ligamål, men nånting saknades. Montella var en predator och Delvecchio var en arbetsmyra. Vad som behövdes var en uppgraderad centerforward som kombinerade Montellas målskytte och Delvecchios arbetsradie.

Svaret blev: Gabriel Batistuta. Fiorentinas Argentinska anfallare var en folkhjälte som hade gjort mer än 200 mål under nio säsonger med Toscana klubben. Fiorentina fansen hade till och med lagt upp en staty på honom utanför arenan. Han gjorde det klart att han älskade Florens och ville inte spela för någon annan europeisk klubb, trots att Fiorentina inte hade DET för att tävla med Serie A jättarna.

Men Baldini visste hur Fiorentinas ekonomiska situation såg ut och den var inte solid och alla, även Batistuta hade ett pris. Man visste också om pengarna var rätt så skulle han kanske lämna. Även vid trettioett års ålder så var han världsklass, en av de bästa. Planen fungerade: Gabriel ”Batigoal” Batistuta skrev på för AS Roma. Detta var en stor övergång i italiensk fotboll. När president Sensi syntes offentligt så fick han applåder och backslag i huvudet, folk tackade honom för att leverera Batistuta till Roma. Övergången kostade 23,5 miljoner pund, fortfarande ett rekord för en spelare över trettio. Fiorentina fick nytta av pengarna. Men Baldini och Capello pressade Sensi att spendera tungt den sommaren. Det var det ända sättet hänga med Lazio, sa det till honom.

Försvaret stärktes med Walter Samuel, en tuff Argentinare, som kallades för muren, 14 miljoner pund och fransmannen Jonathan Zebina som kunde spela i två positioner i backlinjen. I mittfältet så hämtades kvalité in: Emerson. Han hade spenderat tre säsonger i Bayer Leverkusen i tyska Bundesliga och va väl insatt i europeisk fotboll. Capello kände att han kunde genom honom nycklarna på hans mittfältet och sluta oroa säg.  ”Detta lag är komplett lag från botten till toppen, med denna trupp vi har lagt ihop tillsammans så kan vi inte misslyckas,” sa Capello.

Hur som helst så startade inte försäsongen på bästa sätt. Den så viktige Emerson blev skada och ”Puman” skulle återvända i januari.  Hans brasilianska lagkamrat Aldair som förväntades att ankra denna tre backlinjen med Zago och Samuel, gick också sönder. In kom istället Zebina som erbjöd lite mer snabbhet.

Taktiken Arbete 

I T I D N I N G A R N A så trodde alla att Montella-Batstuta skulle paras ihop med Totti, samt med Delvecchio som inhoppare. Men snart blev det självklart för Capello att spela Montella och Batistuta tillsammans var en kanske inte bäst taktiskt. Båda var boxspelare som sällan backade hem och detta hämmade Tottis spel stundtals. Plus att de båda tenderade att operera centralt, kanterna var ofta underbemannade, med Candela och Cafú hittade oftast säg själva isolerade ut brett. Och detta var problematik, inte bara defensivt, men att gå framåt också.

Han löste problemet genom att utveckla med Galbiatis, (hans högra hand, assisterande) – en oortodox taktiskt system som funkade exceptionellt bra. Det kunde verkligen ha varit hans finaste på ett taktiskt arbete som en tränare. Nyckeln på något sätt var, Cafú. Brassen var en ytterback men bara på namnet: han uppmuntrades att attackera vid varje chans och i långa sträckor var han ytterligare en Roma forward förutom Batistuta.

”Cafu spelade nästan som en forward,” säger den andra ytterbacken Candela. ”Han var alltid framåt. Vi hade råd med det dels för att han hade en sådan energi, dels för att han hade spelare bakom säg. Tommasi som satt framför försvaret tillsammans med Zanetti, som var utmärkt på att läsa spelet och kunde nödvändigvisst komma och täcka för Cafú. Eller Zebina som var på högra sidan i tre-mana-försvaret och var förmodligen våran snabbaste spelare, skulle avancera för att för att fylla hållet. Det var en bra balans och vi hade spelarna för att få det funka.”

På vänstra sidan var inte Candela som Cafú, men hade fortfarande licens att gå framåt, där han linkade bra ihop med Delvecchio. Ja, Delvecchio, mannen som Capello föredrog före den begåvade Montella. Landslagsspelaren och Roma supportrarnas älskling – det slutade att det var han som gjorde så att systemet funkade.”När vi hade bollinnehavet så kom jag in i boxen som en target eller flyttade ut brett som en traditionell ytter,” sa Delvecchio. ”Men när vi förlorade bollinnehavet så skulle jag byta till en position där jag skulle vara i linje med Cafu på mottsatta flank och många gånger även djupare.”

Delvecchio hade en oortodox stil: han var bra i luften, utan att vara kraftfull, han var snabb, utan att vara kvick, han kom upp med nyckelmål i nyckelsituationer, utan att vara en fantastisk målskytt (han gjorde mål i EM finalen 2000). Han var en sorts spelare som hans kontribution till ett lag inte var en omedelbart självklart. Han var osjälvisk, hårt arbetande och hade en mycket av taktisk känsla.

Inför säsongen så tog Capello honom till ett litet rum i Trigoria (träningslägningen) där han la ut Romas formation för säsongen. ”Om du gör exakt som jag ber dig och göra, så vinner vi titeln,” sa Capello till honom. ”Jag är bara glad att spela, sa Delvecchio. ”Med Totti, Batistuta och Montella på plats, så känner jag att jag behövde hitta ett annat sätt att kontribuera. Så jag försökte att förstå och tränade exakt om vad som exakt frågades av mig.”

”Man måste komma ihåg att, du kan bara skapa en spelstil med vad du har för material i handen. Även om det innebar att de går emot din filosofi och ditt tankesätt. Det är mer viktigare vad du kan ge spelarna och laget. Jag tror att på det sättet kan du få segrar,” tycker Fabio Capello

Vilda supportrar

S Ä S O N G E N 2000/01 startades sent, den 1 oktober pga att de italienska landslagets spel i OS i Australien. Första tävlingsmatchen för säsongen kom i den Italienska Cupen mot Atalanta. De åkte ut! Efter att ha kryssat med 1–1 hemma, så torskade de med 4–2 i Bergamo. För att göra saken värre så var Capellos eftermatchs kommentarer, att ifrågasatte spelarnas ansträngningar skadade truppen. ”Vi är besvikna att tränaren valde att skylla på oss spelare,” sa Totti. ”Det är han som bestämmer, han gör besluten. Vi måste acceptera ansvar men jag tycker att det ska delas fifty-fifty mellan oss och honom, för att elda upp spelarna.”

Det hela kom ut dåligt. Offentlig kritik kan vara en motivations redskap, men i detta fall så tyckte många att hans kommentar var över linjen. Galbiati och Baldini steppade in och försökte lugna ner situationen på väg hem från Bergamo.

När de kom tillbaka till Trigoria så visade säg att det var mer en tusen arga supportrar i träningsanläggningen nästa dag. De störde träningen med förolämpningar och slogans – Alla förutom Totti självklart. Batistuta och Sensi fick höra några väl valda ord. Aldair som var ett fan favorit behövdes eskorteras med polis. Cafú som hade tagit sina två unga söner till träning, var så upprörd att han bröt ihop och behövdes tröstas av lagkamrater. Många av lagets bilar blev vandaliserade. Totti gick ut för att möta fansen i ett försök att meditera, men han tystades ner.  Capello såg ostörd för sin stab och spelare. Inåt så reflekterade han säkert noga de galna som hände. Roma hade förlorat en match och blivit utslagen i en tävling som många av fansen dissade. Och detta var deras reaktion? Vad var detta för människor?

Detta var de superhårda av Roma fansen. Det var de som reste upp och ner i landet, som sjöng ut från hjärtat i nittio minuter varje söndag. Han brydde säg inte vad de sa om honom eller om de förstörde hans bil (han var ju försäkrad). Men han brydde säg till vilken grad det på verkade hans spelare. Det var dagar som denna som var anledningen att han sa: En scudetto i Rom var värd tio i Turin eller Milano. Han såg hur varje spelare reagera annorlunda. Cafú var helt klart skakad, någon skulle behöva prata med honom. Vissa unga spelare som Zebina behövde också ett ord. Han tittade på Samuel, den hårda mannen med is blicken. Nix, han klarar säg bra. Han hade ju spelat för Boca Juniors där vissa supportrar bar pistoler. Det kanske var ett mirakel att han inte valde att gå ut och ensam och möta alla de irriterade supportrarna.

Totti var arg: han var efter allt en Roma kille rakt igenom, han om någon förstod fansens ilska. Som en kapten skulle han behöva steppa up, nånting han hade redan försökt göra och gå ut och prata med fansen. Nu behövde han göra sig hörd med hans lagkamrater. Capello tog ett steg bakåt, förutom att skicka sina assistenter för att trösta de mera känsliga spelare så tittade han hur situationen utvecklades. Han hade steppat in nu efter hans offentliga kritik i Bergamo, så skulle situationen blivit värre.

Han litade på sina veteraner Totti och Tommasi först och främst – att ta ansvar. Och det gjorde det. Totti kallade på ett spelarmöte där situationen diskuterades. Serie A säsongen hade inte ens börjat och de skulle inte ge upp innan första sparken hade sparkats. Fast än han aldrig skulle erkänna det så var Capello stolt över Totti den dagen. Han hade visat den sortens ledarskap som var förväntad av en kapten, han hade tagit tag i situationen som var i farlighet och var nästan utav kontroll. Han visste förmodligen även där att de båda skulle aldrig bli nära ihop. Men det betydde inte att det inte kunde nå höga höjder med varandra.

Västerländska vindar”

Ligan började med tre raka segrar och pendeln av entusiasm gick tillbaka till ”himmel höga”. Kanske även högre än Capello skulle tyckte om. Det följdes upp med en 2–0 förlust mot Inter, vilket skapade de vanliga osäkerheten. Frågorna började: Varför faller vi alltid när det testas?  Varför spelar inte Montella mer? Är inte Capello ingen skillnad from de andra tränarna vi hade förut.” Capello sa hur som helst till sina spelare att han trodde på att de skulle vinna titeln. Och han avfyrade tillbaka från kritik från fanns och media tillsammans. Dessa var hans spelare och han skulle skydda dom.

Roma svarade med fyra raka vinster och visade upp sin bästa fotboll de skulle spela den säsongen. Batistuta bevisade säg vara en konstant hit (han hade gjort nio mål på sina sju första matcher), Cafú älskade hans nya frihet och Totti gynnades oerhört att ha en stor, stark spelare framför honom. ”Han var fenomenal på det sättet. Han kunde isolera gruppen för att göra så att laget kände säg stor och professionell. Han var en bra strateg i Roma”, säger Panucci

En spelare som inte undvek från att bli kritiserad var Zebina. Vid Tjugotvå år så var detta hans första säsong i den stora scenen, man tvekade inte av hans ansträngningar och atletiska förmågor, de som var hans nackdel var att tappa koncentrationen då och då. En lokal radiostation döpte termen Zebinate vilket betydde att ”göra en Zebina” vilket betydde elakt att man gjorde bort säg. ”Jag kritiserades för mycket,” minns Zebina. ”Dels att jag hade gjort några misstag, dels att jag sågs killen som hade ersatt Aldair och Aldair rankas precis under Totti i hjärtan av Roma supportrarna. Men Capello stöttade alltid mig och trodde på mig, även när det skulle ha varit naturellt eller även normalt för mig att bli deprimerad. Han gjorde så att jag kände mig speciell och jag kommer för alltid vara tacksam för det. Självklart så betydde att jag sågs i pressen som en ”Capellos favorit” eller ”Capellos barn.”

Det nya året började med en 3–2 förlust mot Milan och efter det så stormade laget genom att vinna sju raka matcher. De fanns en känsla att nånting hade ändrats. Många Roma supportrar levde historiskt sett i rädsla av ”Palazzo”, en känsla att de ”så kallade maktkrafterna” skulle dyka upp vid avgörande moment att spåra laget. Det var nu en annan känsla kring supportrarna och lokal media, att Roma var respekterade av ”Palazzo” och domarna. Vilket var en del varför Sensi anställde Capello i första hand. Moggi i Juventus var inte blyg om att bränna detta begrepp att Roma hade brutit säg in hos de ”boys club” av de som betydde i italiensk fotboll.

”Capello har rätt,” sa Moggi i en intervju den 22 februari 2001. ”Han har spelat i Juventus och Milan, tränat Milan och Real Madrid. Så jag tror att han vet exakt vad han gör därför att han vet exakt hur saker och ting funkar.” Det var något slags språkkod som Moggi var mästare på. Först så verkade det som en komplimang till Capello. Men om man läser lite närmare kom tolka det på olika sätt. Sa Moggi att domarna favoriserade Roma nu (och straffade Juventus, nu kanske)?  Moggis ord var som ett höstlöv. Du kan läsa de på vilket sätt du vill.

Samtidigt så åkte Roma ut i Uefa Cupen mot Liverpool, dock att Capello inte prioriterade inte den cupen. Han vilade några nyckelspelare i båda mötena. Fortfarande vid början av april så ledde laget med nio poäng före Juventus och tolv poäng före Lazio. Och sedan kom momentet Capello fruktade.

Han kallade det ”il vento di ponentino”. Det menas ”västerländska vindar” och det är ett typiskt romerskt fenomen som manifesterar att våren och tidig sommar är här. Det är vindar som signalerar början av sommaren, och med så kommer sommarvanorna in, inklusive lata eftermiddagar och långa middagar under månsken. Det är i grund och botten ett tankesätt som vid den tiden av årstiden som gör Rom mer avslappnad och trevligt ställe att vara i. Capello, självklart ville att hans lag inte skulle vara avslappnad eller trevliga.

Han ville ha dem hungrig och fokuserade att fånga titeln.  Men det fanns också andra vindar som Roma trodde blåst i en lång tid: ”Il Vento del Nord”, de ”Nordliga Vindarna”. Den långa rädslan om ”Palazzo”, om domarna som favoriserar klubbarna från norr. De fanns också att Roma skulle falla ner för ”Il Vento del Nord”. Det var med självförtroende och med bra mentalitet som Juventus och Milan gick in till planen med. Capello hade talat många gånger om av de decennier långa ”vinnarkultur” som Roma saknade och det var den stora anledningen varför han var här. Han var tvungen att förse den psykologiska biten som skulle hjälpa sina män att tro på titeln och bete säg som vinnare.

Det började den 9 april i Fiorentina där Roma låg under, kvitterade och sedan släppte in två mål sista halvtimmen. Sedan kom förmodligen en av säsongens stora besvikelse. Trots att de dominerade och skapade många chanser i Stadio Olimpico, så behövde de komma tillbaka två gånger för att få 2–2 med Perugia, kvitteringsmålet kom som ett självmål i övertid. I två matcher hade Juventus knappat in med fem poäng med åtta matcher att gå.

Rädsla började påverka varje Roma supporter, med början av Sensi. ”Jag gissar att alla är glada nu, de har stoppat Roma”, sa han efter Fiorentina förlusten, han sa inte vilka ”dom” var, men lämnade till alla att fylla i blanketterna. ”Vi kan vinna titel, men bara om de låter oss.” Att spela offer rollen så gav Sensi Roma spelarna en ursäkt, en anledning att tveka. Efter allt, om Roma kunde bara vinna om ”de” var tillåtna, vad var anledningen o försöka då?

”Vi förtjäna titeln”, sa Capello efter Perugia krysset. ”Och vi kommer att vinna titeln.” Den 29 april, Derby Dagen, så fick Capello en bra nyhet. Juventus spelade 1–1 mot Lecce, vilket betydde att om de vann derbyt skulle Roma vara åtta poäng före. Efter en spänd första halvlek, så gjorde Batistuta och Delvecchio Roma ledningen med 2–0. Sedan tolv minuter från sluttid, så gjorde Pavel Nedved 1–2 och djupt inne på övertiden så kvitterade Lucas Castroman med en höger volley, 2-2 slut. Lazio fansen firade som om de hade vunnit Champions League. Roma fansen kände att titel halkade loss: en förlust mot Juve nästa vecka skulle minska poängen till bara tre poäng.

Turin & Neapel

Men nu, även om Roma tvivlade på säg själva igen så kom det goda nyheter från ”Palazzo”.  Efter rättegång de året, så kom en regel som gjorde att klubbarna kunde ha fem icke-EU spelare i laget, men bara tre kunde vara i matchdagstruppen. Det var avgörande för Roma, som hade icke-EU spelare som Batistuta, Cafú, Samuel, Nakata och Assuncao. De första tre var säkra startspelare, Nakata var en rollspelare som fyllde om någon var borta. Capello hade kunnat inte använda honom mycket pga regeln. Nu var fritt fram efter den nya regeln.

Juventus var absolut rasande. De trodde att de också hade fem icke-EU spelare, skillnaden var att deras fjärde och femte val av icke-EU killar var en truppspelare som kontribuerade väldigt lite. De fick ingen nytta av regeländringen som Roma fick, de skedde precis samma vecka som matchen. Dessutom, som Moggi poängterade, du kan inte ändra regler mitt i säsongen. Problemet var detta var ingen fotbolls regel, den kom högre upp än så. Lagen hade pratat. Det fanns inget som Juventus kunde göra.

Fyrtioåtta timmar senare så tog Nakata sin plats på bänken i Stadio delle Alpi mot Juventus. Roma låg under med 2–0 efter bara sex minuter, Del Piero och Zidane nätade. Capello funderade om skulle göra en förstahalvleks byte bara för att skaka om hans lag, men han höll tillbaka: det var spelarna som gjorde att det såg så här, vi får se om de kan få säg själva ut i det hela.

Montella kom in istället för Delvecchio. Juve såg ut att hålla deras två mål ledning och kontra. Med halvtimmen kvar och inget å förlora, Capello skickade in Assuncao och Nakata, två spelare som just två dagar tidigare skulle inte ens skulle finnas på bänken pga deras icke-EU status. Nåt mer, Nakata ersatte Totti till mångas överraskande. Totti hade markerats ut från spelet, men för Capello att flytta Romas stjärnspelare i sådant kritiskt moment, måste ha varit den modigaste av val.

”Om det här inte funkar, så återvänder vi inte till Rom levande”, sa en medlem av Capellos stab och tänkte för sig själv. Totti var magi-mannen, även när han spelar dåligt så kunde lägga en frispark eller ett moment av förmåga att göra någonting. Roma spelarna såg förstummad ut när Tottis nummer kom ut i fjärde domarens tavla. Capello var antigen ett geni eller den mest farliga typ av idiot, en som trodde på hans egen ofelbarhet. Skulle han verkligen ta ut Romas bästa spelare med titeln som halkandes iväg och ersätta honom med en kille från Japan som bara hade gjort fyra ligastarter hela säsongen?

Självklart var han det. Och det fanns en metod bakom hans galenskap. Capello ville ha Nakata på planen och Totti var den ända mannen som kunde bytas då. Han såg sitt nummer och stannade för en stund eller två. Han tog snabbt kaptens bindeln från sin arm, skickade den till Tommasi  och började gå ut från planen. Han slog Nakatas hand när han kom ut från planen, han vred sitt ansikte för att undvika omfamningen av en assistent och tog hans plats på bänken utan att säga ett ord. Capello stirrade ut över planen och ignorerade honom helt klart. Båda visste att det skulle bli helvete om tränaren fick denna bytet fel.

Men Capello fick det rätt. Döds-rätt. Med elva minuter att gå, så van Nakata bollen från Tacchinardi i Juves planhalva och lossade ett skott som Van der Sar var chanslös på. Sedan djupt inne på stopptid så testade Nakata lyckan igen. Hans 25 meters skott studsade framför Van der Sar, som misslyckades att kontrollera bollen och släppte en retur rakt framför Montella. Den ”lilla flygplanet” slängde sin kropp för att möta den och slog den store holländaren, för att kvittera till 2–2.

För en gångs skull, även Capello, Mr Självsäkerhet, behövde inse hur osannolik det hela var.  ”Jag skulle aldrig, aldrig drömma att vi kunde ligga under med två mål med tio minuter kvar i Juventus och komma iväg med en poäng. Aldrig.”

Båda vann deras nästa två matcher. Roma hade en sex poängs ledning med tre matcher kvar, men det skulle vara luriga matcher kvar. De mötte Milan i Stadio Olimpico, följandes med en resa till Napoli, mot ett lag där de hade en historisk rivalitet med. Milan hade en svag säsong men de var fortfarande Milan och det fanns alltid en chans för Roma att i ett lidande fas skräck. Vilket är det som hände där de låg under precis innan halvlek. Capello kallade igen till sin super-sub, Montella. Halvvägs i andra halvlek, så skär Montella in från höger, lurade en försvarare och utanför straffområdet så chippade in han ett magnifikt mål. Ett klassmål av den fina anfallaren. Slut 1–1.

Hur som helst så besegrade Juventus, Perugia och skar ner ledningen till fyra poäng. Och den Romerska luftvågen låg kanske i luften?

Snacket gick nu om varför Montella i form inte startar? Frågan togs upp från radiostationer till TV program till tidningar. Varför låter inte Capello ”det lilla flygplanet” starta i en tid som denna? Montella var besviken efter matchen. ”Ja, på ett sätt är jag glad för målet, men på ett sätt är jag bitter och arg därför att för femtielfte gången så lämnade tränaren mig på bänken”, sa han. ”Uppriktigt sagt är denna situation ohållbar. Med mig på plan har Roma aldrig förlorat denna säsong. Låt oss fokusera på att vinna titeln, men efteråt så ska jag sitta ner med tränaren och ha en ett långt snack. Som jag sa, vi kan inte fortsätta så här.”

Capello höll fast. Han skulle inte engagera pressen eller fansen och inte minst Montella i hans beslut. ”I vissa matcher så tycker jag att det är bäst att starta med Delvecchio, i andra Montella”, sa han avvisande. ”Ibland är han mer effektiv när han hoppar in som avbytare. Jag gör mina val som är bäst för Roma och ingen annan.”

Nu är det dags för Napoli. Roma visste att en vinst skulle garantera titeln. Hela veckan var det snack om Montella, som verkade bara mer och mer uppretat. Capellos högra hand försökte spela delen som de ”goda polisen”. Capello höll sin distans. Det fanns inget mer han kunde säga.

Hela säsongen hade han förklarat till Montella hur viktig han var och att de båda nu hade kommit till en hållbar fredlig situation. Men nu började Romas ledning att darra iväg. Batistuta, Totti och Delvecchio hade bara gjort sex mål i mellan de senaste fyra månaderna. Montella hade gjort tio mål på egen hand under dessa fyra månader, trots att han hade hoppat in från bänken hälften av gångarna. Han var verkligen het och ändå fick han inte starta. Detta hade blivit personligt.

Capello lämnade honom utanför elvan mot Napoli. Montella som var född och uppvuxen i Neapel satt tyst på bänken. Napoli gjorde första målet, men Batistuta målade innan första halvlek tog slut. Capello skickade Montella för att värma upp, alla tänkte att han skulle hoppa in – igen – efter intervallen. Istället, ingenting. Capello väntade hela sex minuter innan han kallade honom. Vid denna tidpunkt så var han så uppspelt och han var redo att explodera.

Innan han skulle annonsera bytet, då gjorde Totti mål och gav Roma en 1–2 ledning. Capello sa till Montella att sitta ner. När Roma ledde så passade Delvecchios arbetskraft mer användbar till laget. Montella var rasande. Han sparkade en flaska i Capellos direktion och för de nästa femton minuter, så hade han ett intensivt snack dikterad mot Capello, som ignorerade honom. Capello brydde säg inte. Juventus var på väg och vinna med 3–0 i Vicenza, men det spelade ingen roll om Roma höll sin ledning och då skulle titeln bli deras och Montellas raserianfall skulle snabbt bli glömt.

Han även tightade upp mittfältet genom att byta ut Delvecchio mot en defensiv mittfältare, Zanetti. Nio minuter från slutet så hittade Fabio Pecchia kvitteringen för Napoli, 80 000 Neapolitaner blev vilda. Capello sa till Montella ”du går in.”  Men anfallaren var fortfarande rasande och lanserade ett annat slags av irritation. Det var så illa att det tog fulla tre minuter för honom att faktiskt gå in på plan, dyrbar tid försvann. För att göra saken värre så missade Montella en bra chans, som skulle gett Roma titeln.

Efter matchen sökte Montella efter Capello och de två hade ett hett argument. Enligt rapporter, så behövde Totti steppa in och separera de båda. Båda skyllde på varandra. Montella kände att Capello var orespektfull mot honom genom att han fick värma upp så länge innan han gick in. Capello tyckte att Montellas utbrott hade varit väldigt oprofessionell. Och självklart det faktum att han missade läget på slutet gjorde honom inga tjänster direkt. Den allmänna åsikten var delat. Ja, självklart var Montellas utbrott över gränsen, men innerst inne förståeligt: han hade burit laget de senaste veckorna, han borde ha kommit in i halvtid, han skulle nog till och med ha startat.

 

Mästare i Rom

Istället så kom allt å avgöras i sista Serie A matchen, hemma mot Parma. Juventus var två poäng efter och möte Atalanta hemma. Inget av lagen hade inget å spela för och under normala omständigheter så såg allt att gå i Romas favör. Men inget var ganska normalt med Roma. Capello plockade ut en kanin från sin hat när han, trots vad som hände förra veckan, så startade han med Montella i elvan. Anfallaren var överraskad, men tacksam. Relationerna hade varit frostigt hela veckan och han förväntade säg böter och att Capellos mun skulle snacka, inte en plats i startelvan. Delvecchio på bänken.

Matchen gick enligt planerna. Totti och Montella gjorde mål i första halvlek och i omklädningsrummet så lades champagnen på is, redo på att korkas upp. Med tolv minuter kvar så gjorde Batistuta 3–0. Capello tog ut Montella och Batistuta så att de kunde njuta av stående ovationer. Di Vaio reducerade till 3–1 men till ingen nytta. Supportrarna lutade säg över planen och det var då paniken kom in. Det var uppenbart för alla att planen skulle bli invaderat. Polisen kunde klart inte hålla emot längre. Starka ryktet gick längs Roma bänken.

Tänk om Moggi hade anställd vissa människor i publiken för att orsaka kaos?  Tänk om domaren blev misshandlad eller om målstolparna blev nedrivna? I Italien så är klubbarna direkt ansvariga för publikens beteende. Skulle de invadera planen och skapat skada eller värre, attackera matchdomarna, skulle Roma förverka matchen och Juventus skulle krönas till mästare.

Med distans på det hela nu, så verkade det paranoia av högsta nivå. Säkert inte ens Moggi skulle tänka på att anställa någon huligan att smälta in med Roma bland fansen, provocera publiken och orsaka att klubben får minus poäng? Eller skulle han? Så var mystiken kring Moggi, att många Roma supportrar kände att, du kunde inte lägga nånting förbi honom.

Och då hände det. Ca 200 hundra Roma fans kom in på planen med fem minuter kvar att spela. Capello hoppade upp från bänken och började skrika av toppen av hans lungor, medans han vevade med sina armar. ”Your dickheads, get off the pitch! Ut från plan!” gapade han. Det var onödigt. Vissa spelare hade redan fått sina tröjor avslitna från deras kroppar. Allt verkade vara fredligt, men Capello och hans stab letade intensivt efter domaren Stefano Braschi och hans assistenter. Allt det behövdes var bara en idiot (eller, mer sannolikt, hyra en ligist) för att förstora allting.

På något sätt lyckades domaren Braschi, spelarna och Capello få ut fansen av planen. Om matchen inte fortsatte så skulle Juventus krönas till mästaren. Det var inget skämt, de behövde bara hålla ut ynka fem minuter. Det tog en kvart för att rensa fotbollsplan. Braschi visslade igång matchen, fem minuter senare var matchen över. Roma var mästare!

”Denna titel gör mig speciellt glad” sa Capello efter matchen. ”Denna säsong på gick i evigheter, vi behövde slå rekord för att vinna den. Verkligheten är att vinna i Rom är längt ifrån lätt. Alla blir för exalterad för snabbt eller för deprimerade. Det fanns alltid en konstant ström av kontrovers, det var alltid nånting på gång. Jag är bara glad att vi kunde isolera oss själva till en viss grad och låta vår förmåga skina igenom.”

Denna kväll så var en och en halv miljoner ute på gatorna. Roma hade svettats och lidit denna titel som ingen annan. Roma fansen hade inte så mycket möjligheter att fira, men när de gjorde, så gjorde det. Capello skulle inte missa det, efter en intim middag med hans fru Laura under Rom kvällen. Senare så gick han förbi Batistutas hus, där de flesta spelare hade samlats. Det var väldigt sent när de lämnade, men Capello hade en mer plats att besöka.

”Det var fyra eller fem av oss i Montellas hus den kvällen”, minns Candela. ”Jag antar att du kan kalla det för en efterfest, plötsligt så dyker Capello upp med en flaska. Vi var chockade men det var hans sätt att visa Montella att de inte fanns några hårda känslor, att de hade haft deras tjafs. Men nu var det över och att det var tid för att fira”

Montella och Capello som några veckor tidigare hade varit några centimeter från att riva varandra i stycken. De grattade varandra på deras födelsedag som ironiskt var på samma dag, 18 juni. Det var en bit förbi midnatt nu och båda fyllde år. Sensi familjen hade ordnat ett event där tusen människor var på plats utanför Rom, men inte Capello. Hans frånvaro var noterbart. En vecka senare så uppträdde popstjärnan Antonello Venditti som hade skrivit klubblåten ”Grazie, Roma”. Totti, Montella och Candela närvarade bland annat, men Capello var någonstans i Belize semester.

Capello har aldrig spelat ”det-är-jag-som-är- mannen” kortet och skulle inte göra det nu heller. Han hade levererat titeln som han lovade, han hade firat med spelarna och staben, nu var han på semester. Han såg ingen anledning att förkorta hans semester för att vara med på en fest med familjen Sensis marknadsföring, och tusen av familjens närmsta vänner (politiker, B-kändisar, hangers, osv). Konserten var bra och om han var där så skulle han kanske vara med, men han ville inte störa sin semester för att stå inför en och en halv miljon människor. Detta var fans firande, de skulle inte bry säg om han var där eller inte.

Bortsett från att det gjorde det. Det betydde för dem. Du kan inte bara vara i Roma världen, du måste vara från Roma världen. Du måste låta dig svälja dig själv upp av Roma supportrarnas passion. Capello gjorde det inte och det skulle skapa problem senare för honom. ”Jag gör inte saker för synas, jag knäböjer inte framför folk så att de ska gilla mig”, sa Capello till Il Giornale de året. ”Jag är ingen rövslickare, inte med fansen, inte med mina kolleger, inte med presidenten, inte med någon, Mina riktiga vänner är utanför fotbollsvärlden.”

Han bestämde nu att han föredrog att förkorta försäsongsträningen, hellre än att de kommer tillbaka som vanligt tid och hitta spelarna fortfarande mentalt på semester eller värre utmattad från all firande. ”Så han gav oss två hela fulla månader ledigt,” säger Candela. ”Två månader! Det var utan motstycke, men alltså väldigt smart. Han gjorde det väldigt klart att vi hade förtjänat det och att vi skulle njuta av det och få allt bort från systemet. Därför att när vi återvände så gick vi rakt till arbete. Det var en väldigt smart grej att göra och en bra överraskning för oss”