”Den eviga staden”

 

Å R E T 1998/98 så tog Capello ett sabbats år. Intressant nog så så vann AC Milan scudetton den säsongen med bland annat ”det gamla gardet” på fotbollsplanen. Han hade några val utomlands, men Capello ville inte lämna Serie A så fort efter Madrid. Italien så fanns de största klubbarna på plats. Carlo Ancelotti tog över Juventus, Sven-Göran Eriksson var i Lazio och Giovanni Trappatoni var i Fiorentina. Att gå tillbaka till Milan var självklart inget alternativ och Inter hade just signerat med Marcello Lippi, mannen som hade levererat tre liga titlar med Juventus. Vilket gjorde att det var bara Roma kvar, där Zdenek Zeman avslutade den andra av två turbulenta säsonger.

Palazzos

R O M A S president var Franco Sensi, en rik man med olika starka företag. Han var också en klassisk ”fan-ägare” som ofta tänkte som en supporter. Han kom att tro att det fanns konspiration teorier som cirkulerade runt hans Roma och var övertygad att hans klubb hade väldigt lite makt när det kom till ”Palazzo.” Palazzo är ett italienskt koncept, som kan lite lätt översättas till ”korridorernas makt.” Italienare har en stor tro att saker och ting inte är så man tror, man är alltid misstänksam. Bakom scenen är det alltid någon som drar i trådarna. Att ”nånting” var ”Palazzo”, etablissemanget, kabalen av kraftfulla figurer som styrde spelet i Italien. Som Milan och Juventus hade mellan dom, de hade vunnit alla ligatitlar mellan just de åren 1991–1999, ”Palazzo” såg verkligen gynnsam ut på den fronten.

I Sensis ögon var Capello den motgiftet till all detta. Inte bara att han var en av de bästa tränarna, han var Mr Etablissemanget, eftersom han hade spenderat en spelarkarriär i Juventus, sedan Milan som spelare och tränare. Han var hemma med de maktfulla och skulle inte skrämmas av de. Men skulle de faktiskt garantera att Roma fick sin del av kakan? Några dagar efter Capellos anställning, så sa han till Gazzetta dello Sport: ”En av anledningarna till att vi fick Capello var att med honom ombord, så har ”Palazzo” inget val att behandla oss med respekt.”

Den 30 maj så flög Capello från Milano till Rom för at möta Sensi. Han skrev på för huvudstads laget AS Roma. Naturligvisst tog han med Galbiati med honom. På hans första presskonferens så sa han alla rätta saker.

”Jag har inget minimum mål till näst säsong, jag har bara ett objekt: vinna allt,” sa han. Nils Liedholm den gamle mästaren och hans gamle tränare i Milan satt bredvid honom. ”Mannen till höger om mig är den senaste tränaren att vinna scudetto med Roma. Han har rätt när han säger att en scudetto med Roma är värd tio i andra städer. Jag ska nudda honom i hopp om att det ska bringa tur.” Och med så tog Capello sin arm och borstade Liedholms arm. Capello visade att han inte bara var en man av Etablissemanget, men en man av folket också. Det var mer än ett decennium sedan Roma kom på en topp tre placeringar

Han insåg nu hur stor uppgift han hade. Roma var en stor stad med en små-stads mentalitet. En provinsstad. På ett av de första möten med klubben så snackade man runt fyrtio minuter om Lazio, deras stads rivaler. Hur mycket bättre de skulle vara i år? Vad tyckte alla om deras nyförvärv? Hade Eriksson det som krävdes för att leverera titeln? Skulle Roma vinna derbyn? ”Tillräckligt nu” väste Capello vid en punkt. En bedövad tystnad blev i rummet. ”Varför ska vi prata om det där? Vi är Roma. Låt oss oroa oss om våra problem. Resten ska vi inte oroa oss om.”

Igen så gillade pressen det. Roma hade nu en vinnare, a kick-ass-and-take-names kille. I år har det sagt att Roma fans hellre vinner derbyt mot Lazio och slutar i mitten av tabellen, än att vinna ligan och förlora derbyt. Det var inte så illa, men nästan. Men nu med Capello så skulle detta underpresterande ta slut och Roma skulle gå till att vara en stor klubb.

Capello passade den bilden av den mannen som skulle säga till Roma vad de behövde höra, istället för vad de själva ville höra. Han talade om kulturen av att vinna saknades i nationens huvudstad. ”Vi har underpresterat i år, inte bara Roma, men Lazio också,” sa han tidigt i augusti. ”Det är nånting som oroar hela staden. Titta på Lazio för säsongen, de var lätt det bästa laget i Serie A, men de vann inte den. Varför? Jag hatar att tro att det var de vanliga, rädsla av succé, den romerska våren, mental blockering . . . vad än nu man vill kalla det. Vi måste röra oss förbi det.”

Vad han sa var ingenting särskilt nytt. Det är ingen slump att staden Rom vid den tidpunkten hade bara vunnit tre ligatitlar tillsammans i historien av italiensk fotboll och många hade höjt att problemet var ”vinnarkulturen”. En av anledningarna till att Roma fansen svalde det Capello sa, var att han själv hade varit en Roma hjälte i slutet av 1960-talet och de gamla supportrarna kom fortfarande ihåg honom. På ett sätt gjorde det honom till en lokal man. Det gjorde att hans ord var enklare att acceptera, mycket mer än när någon expert eller tränare från norra Italien med inga länkar till Roma.

Fabio Capello byte även slagord med Moggi, som hade uttryckt skeptiskt till Romas chanser till succé – antingen genom Sensi eller Zeman – men de kunde inte komma tillbaks med nånting speciellt, de kunde oftast innerst inne tänka, Moggi har väl kanske har rätt. Capello tog en annorlunda bana. ”Lyssna jag har känt Moggi i många, många år,” sa han till Gazetta dello Sport i juli. ”Han spelar inte bara mind games med oss, han gör det med alla andra också. Och han gör det för att det funkar för Juventus och vad som är bäst för Juventus. Oroa inte. Jag jobbar för Roma och ska göra vad som är bäst för Roma.”

Transfers & Formation 

I Roma så skulle han jobba med en sportchef som heter Franco Baldini. Det var uppenbart att Roma behövde visa ändringar. Klubben spelade 4-3-3 och Capello gjorde det klart att det skulle ändras. Till en början så passade inte det Francesco Totti, Romas bästa spelare, som ofta blev utknuffat till kanten. Capello trodde att en av nyckelaspekterna av fotbollen var att lägga dina bästa spelare i en position där de kunde kontribuera mest. Totti var kanske produktiv ute på kanten, men helt klart var han mer effektivare närmare målet, inte minst eftersom därför att han hade en kuslig förmåga att hitta målet. Det är därför hans bästa position var i mitten och där uppe.

Klubben hade spenderat stort för att Vincenzo Montella från Sampdoria. Kvick, talangfull och ett naturellt öga för mål, han hade gjort nittiotvå mål senaste fem åren. Han skulle spela med klubbens toppskytt Marco Delvecchio, med Totti som släppande.

Roma hade också två utestående ytterbackar, som båda utmärkte sig genom att gå framåt under Zemans system. Capello ville behålla den attackerande friheten, särskilt speciellt när Roma föra året inte skulle spela med genuina vingar. Samtidigt så kände han att Roma behövde stabilitet i backlinjen, särskilt mer den under Zeman.

Och han bestämde att byta system och att använda Candela och Cafú till wingbacks och ändra till tre backlinjer. Aldair och Zago var båda brassar, som kunde spela i centralt i försvaret. Capello ville också ha en djupliggande spelfördelare, en Albertini typ som kunde ta bort lite kreativt ansvar från Totti (som då och då försökte göra så mycket som möjlig). Baldini levererade den Brasilianske Marcos Assuncao, en stjärna från Flamengo. Assuncao var en talangfull passare och en uppfinningsrik kreatör, som svagpunkt hade var saknaden av snabbhet. Men tillsammans trotjänaren Damiano Tommasi vid hans sida, så kände Roma att han kunde göra jobbet.

”Jag tog ett sabbats år från fotbollen, jag gick runt världen, jobbade som TV-expert, jag kollade mycket på fotboll och försökte förbättra min kunskap om spelet. Det hjälpte mig när jag kom tillbaks för att träna Roma. Det var en klubb som behövde en helt ny återuppbyggnad inklusive hela mentaliteten i stället,” säger Capello.

”Ut från min plan”

E F T E R två oavgjorda i de två första matcher, så gick Roma och vann tre raka matcher med 3-1, alla gånger. Det var mitten av oktober, Juventus var nästa motstånd efter landslagsuppdragen. Capello var orolig att spelarna skulle återvända från landslagsuppdragens plikt distraherade – många av dem spelade viktiga VM kvalmatcher. Han skulle inte ta några chanser. På tisdag den 12 oktober, i full syn av journalister och supportrar skällde han ut sina spelare.

”Det räcker!” skrek han. ”Ut från min plan! Ni alla kan gå till gymmet eller vart än ni ville gå . . . Och ni kan göra vad helvete ni vill! Självklart, så är ni för trött för att träna ordentligt!” Med det så stormade han ut planen. Alla var chockade. Det var Capellos första stora offentliga utbrott. Det var sant att vissa spelare kunde fortfarande ha tänkt på de internationella uppehållet.

Men det var vissa experter som tyckte att han inte skulle reagera på det sättet. Efter allt så var det fem dagar till Juventus matchen. Media köpte inte det; vissa kallade det en kalkylerad tjafs, menas att Capello hade valt momentet att köra över spelarna framför alla. ”Ja, du kan kalla det att det var ett kirurgiskt utbrott,” sa Capello senare i en tidningsintervju. ”Jag vet att det är svårt när man kommer ifrån landslagen att fokusera på din klubb. Men vissa av de gick igenom saker. Och jag ville skicka ett klart meddelande.”

Men olyckligvisst så funkade det inte, åtminstone inte den söndagen. Zinedine Zidane gjorde de ända målet och Juventus vann i Rom. Giallorossi var utan Totti och Delvecchio, medans Mangone var borta i försvaret. Det visade att Romas trupp var tunn. Klubbens träningsanläggning var ungefär likt den som var i Madrid när han kom dit. Likt som han gjorde då, så avstängde han agenter ”vänner av vänner” och minskad mediatillgång. Han visste att han inte kunde stänga av supportrarna från träningsanläggningen, så han satt väldigt klara grundregler om vad som var accepterat och inte. Och när de var där, så försökte han utnyttja det till hans favör, som han gjorde med sitt utbrott innan Juve matchen.

”Sättet han hanterade klubben, media och fansen var imponerade,” säger Candela. ”Han försvarade oss med att dra klara gränser runt oss, som gav oss självtroende, vilket många av oss verkligen desperat behövde. Han visste när saker gick dåligt, speciellt i Rom, så var någon tvungen att ta ansvar för det och gick ut möte kritiken när det gick fel . . . Han vet hur man gör en spelare bättre genom att sannerligen tro att han litade och älskade honom.”

Fortfarande så var resultaten ojämnt. Roma kunde njuta av fyra raka segrar innan de förlorade i Bologna, 0–1, den 12 december. Sedan kom en incident som stärkte hans förhållande med Roma supportrar och en för alla signalerade slutet av hans förhållande med Milan. Den 16 december 1999 när Milan firade deras hundra års jubileum med ett gala-event och ett stort party inne i stan. Capello var självklart en av de ärade gästerna. Hur som helst, när han dök upp med en kostym med ett Roma klubbmärke på, så blev många irriterade.

”När jag såg vad han hade på säg, så tänkte jag för mig själv, vilken idiot,” sa en Milan spelare. Vissa fans buade ut honom, andra tittade med likgiltighet. Vad en han hade byggt för förhållande med Milan supportrarna – och för att vara ärlig så var det inte en helt rak kärlek – var nu borta, en gång för alla. Om man ser tillbaka så hade Silivio Ramaccioni lite förstående av vad Capello gick igenom den kvällen. ”Självklart så ville han vara del av vårat århundrade, han var en stor del av våran historia. Samtidigt så var det hans första säsong med Roma, han var förpliktigad till dom. Så han bestämde säg för att göra på det sättet. Jag tyckte att reaktionerna i visa delar var uppriktigt överdriven.”

På samma gång, vad än han förlorade i term av kärlek från Milan, så fick han fick tillbaka det tiofaldigt i Rom. Fans och lokala media var förtjusta av vad han hade gjort. Visningen av deras klubbmärke och i deras färger under näsan på Berslusconi, Galliani och resten av rossoneri var ett PR mästerverk, oavsett om Capello hade planerat så eller inte.

 

”Mentalitet i klubben”

V I D vintern så var Roma ute från titel striden, men det fanns en känsla att Roma äntligen rörde sig åt rätt direktion. Totti linkade bra med Montella, medans Delvecchio imponerade på Capello med hans jobb utan boll. Den store anfallarens arbetskapacitet var fenomenalt och hans förmåga att hjälpa mittfältarna var avgörande. Och det faktum att de var som mittfältet behövde hjälp. Cristiano Zanetti, en spelare Capello älskade blev ofta skadad, Tommasi och Eusebio Di Franceso hade det lite tufft också, och ännu mer Assuncao hade just blivit skada och missade tre månader.

Capello och Baldini visste att de behövde mer kvalité, men också en kille som kunde ta bort pressen av från Totti i sista tredje delen. Det faktum var trots att man hade spenderat stort på Montella, så hade inte laget gjort säg så avsevärt bättre den under Zeman. Sportchefen Baldini kom upp med svaret: Hidetoshi Nakata. Den japanska stjärnan hade varit en uppenbarelse föra säsongen, med en position bakom anfallaren och gjorde tio mål.

Fortfarande var Capello inte säker. Roma hade en bit och gå. Han visste att han hade tuffa spelare som han kunde räkna med, men samtidigt så började han förstå hur mycket av mentaliteten i klubben, supportrarna och lokala media behövde förändras. Varje vinst var ett bevis som att Roma var på väg att bli en super-makt. Varje förlust sågs som ett tecken att spelarna var hjärtlösa killar. Det var ris eller ros. Och det allt förstorades med det faktum att Roma vägdes sig själva mot Lazio, som just då tävlade om att vinna scudetto.

”Detta är en stad som lider av sin fotboll istället föra att fira den,” sa han i en tidningsintervju 2000. ”Jag tror att det är få platser i världen som det. Madrid kanske är lika när det gäller media press och krav. Men skillnaden är att i Madrid så har det en världssyn, de tittar ut och jämför sig själva mot hela fotbollsuniversum. Men här börjar och slutar allt i Rom. Vi är en stor fisk i våran lila damm, men vi tänker inte på den stora oceanen ute där. V behöver bryta den psykologiska blocken och tävla i den vida världen.”

Han hade sett det i UEFA Cupen. I första rundan så slog Roma Victória Setúbal med 7–0. Men i returmötet. Så såg de livrädda och eventuellt förlora med 1–0 mot ett dåligt lag. Det var samma historia mot Newcastle i tredje rundan. Roma vann 1–0 i Stadio Olimpico och skulle förmodligen gjort flera mål. I St James´Park, hur som helst så fick de det tufft och var lyckligt lottade att rymma med ett mållös kryss.

Den februari så talade han för första gången om ”Palazzo”, det så kallade mäktiga i italiensk fotboll. Juventus och Milan hade kommit överens om en deal där de skulle maximera deras marknadsvärde, kommersiella intäkter och TV rättigheter, som de skulle tjäna mer pengar på. Som de konspirationsteoretikerna trodde i Rom, så såg det att de effektligen skulle ge de mer fördelar när det gällde domslut så väl också

Teori gick att om en domare gjorde ett misstag som skulle skada en stor klubb, så skulle han få mycket mediauppmärksamhet. Speciellt Milan och Juventus syftade Sensi på. Han tyckte att de hela tiden stärkte deras varumärke i spelet. Det var därför Sensi ledde en rivaliserande fraktion av klubbar som ville ta kontrollen från Milan och Juventus genom att gå själva och bli vald till president av italienska ligan.

”Sensi vet vad han håller på med,” sa Capello till Gazzetta dello Sport i februari 2000. ”De försöker ändra fotbollen. Milan-Juve grejen finns rakt under våran näsa. Det är en maktfaktor som sträcker säg från de kommersiella till transfers, från TV rättigheter till sponsorer och självklart” den andra grejen väl också (en notering som många tolkade som domarfrågan). Och jag noterar att när Sensi säger vissa saker, (Juve och Milan) blir verkligen obekväma. Och snart kommer han att gå under deras skin.”

Capello ingick nu med Sensi och attackerade Juve och Milan. Vilket betydde automatiskt att tog sig an Luciano Moggi och Adriano Galliani. Båda männen som han vägde som vänner, men samtidigt, vid den tiden ibland, fiender. Fyra dagar senare så pratade Capello på radion och sparkade upp en annan notering, denna gång fokuserade han på hur domarna behandlade stor klubbarna.

”Det kanske är omedvetet men den psykologiska underkastelsen finns,” sa han. ”Om vi bara analyserar incidenter, för och emot, det är uppenbart att nånting händer. Juventus är favoriserad för att de är en stor klubb och att de har varit framgångsrika i många år. Såna saker händer inte bara i fotbollen, du kan se det i alla delar av livet. Det är klart att många år av makt, deras historia, deras titlar, allt detta balanserades till deras favör”

”Vi i Roma måste vara smarta och se till att domarna respekterar oss,” tillägger han. ”Faktiskt så borde domarna respektera alla klubbar.” Kort därefter så refererade han till sin tid som spelare i Juventus, så gick han ännu längre: ”Historien är där för alla för att se,” sa han till SportsWeek. ”Problemet är att när du är i mitten av det och du är en del av det, som jag var, så inser du inte alltid vad som pågår.” Juventus och Milan var inte så förtjusta. Galliani avfyrade tillbaks, påminde honom att de var tillsammans i Milan och de fick vara med om en noterbar domar misstag i Champions League finalen:  ”Capello vill kanske komma ihåg att vi förlorade mot Marseille därför att en hörna som inte var hörna. . .”

”Ja, jag kommer ihåg det,” Capello kontrade. ”Och jag kan också påminna Galliani att samma domare som gav den hörnan blev senare avstäng och fick betala för konsekvenserna. Jag hoppas han fattar min mening . . .” Han kanske inte menade att de skulle se ut så, men hans framåt-och-tillbaka med Milan och Juventus hjälpte Capello med dyrbar tid. Supportrarna, Rom och media figurerade ut att om någon som Capello – som hade varit Milan tränare, en del av etablisingmanget – gjorde att de samma anklagelserna de hade gjort tidigare i år, de måste ha varit vissa meriter till dem. De älskade att han var på deras sida nu.

De knockades ut av Leeds United i UEFA Cupen och halkade ner så länge säsongen på gick och missade en Champions League plats, vilket i ett skedde såg att de skulle kunna klara av att ta. Med tio matcher kvar låg de fyra, men laget tappade. Ett orosmoment var saknaden av karaktär när det blåste som mest.  De förlorade också den viktiga derbymatchen, slutet av Mars: Montella hade gett de en tidig ledningen, men Juan Sebastián Veron och Pavel Nedved vände det hela Capellos Roma förlorade med 2–1.

Exakt som han hade gjort i Milan så tog Capello ansvar. ”Jag skyller mig själv för att inte ha moden att ta besluten som kunde ha vart opopulärt vide den tiden, men var nödvändigt,” sa han i maj 2000. ”Jag skulle ha roterat truppen mer, det skulle låta oss vara fräschare senare under säsongen. Delvis pga skador, delvis av mina val, detta hände inte.”

För att göra saken värre så vann Lazio otrolig nog ligan i sista dagen för säsongen. De gick in i sista matchen med två poäng efter Juventus. Lazio slog Reggina och väntade tålmodigt på nyheterna från Perugia-Juventus matchen. Himlen öppnades och en våldsam storm tvingade domaren Pierluigi Collina att avstänga matchen i ca åttiotvå minuter. När lagen slutligen kom ut så gjorde försvararen Alessandro Calori mål och gjorde så att Juve förlorade och slutligen ligan. Sven-Göran Erikssons Lazio van deras andra scudetto – jämlikt med Roma nu.