Real Madrid 96/97

 

Lorenzo Sanz hade lovat en revolution och han levererade. Real Madrid behövde gå tillbaka till sina vinnande dagar. Sedan 1990 hade de bara vunnit två troféer, en spansk ligatitel och en spanska cup. Och när han tog över så var de mitt i en besvikelsesäsong, där de kom sexa, sjutton poäng efter vinnarna Atletico Madrid. Sedan 1990 hade ärkefienden Barcelona med en briljant Johan Cruijff vunnit fyra raka ligatitlar och samt en Europa Cup. De hade blivit synonymt med succé, Real var på väg att vara en ” bleknad ära”.  Den poängen var även mer bekräftad när titel säsongen 1995–96 gick till granen, lillebror och arbetarklass klubben Atletico Madrid.

 

Transfers

N Å N T I N G behövde förändras och det behövde hända fort. Att anställa Capello var bara en del av ekvationen. Den sommaren så spenderade Real Madrid och de mesta skedde innan Capello anlände. Sanz köpte två anfallare ifrån Reals konkurrenter: Davor Suker, en giftig straffområdesspelare och Predrag Mijatovic som var talangfull och oförutsägbar. Mellan dem hade de gjort fyrtiofyra mål säsongen innan, och tillsammans med Reals underbarn, den artonårige Raúl som hade gjort nitton mål säsongen innan. De såg ut på förhand att de garanterade målkalas.

Sedan hade man Clarence Seedorf som bara var tjugo år gammal men hade redan en Champions League vinst under bältet med Ajax. Han hämtade kvalitet till mittfältet. Det var faktiskt Capello själv som hämtade honom ifrån Sampdoria. Backlinjen förstärkte man med nya ytterbackar som, Carlos Secretário från Porto och en slät, blixtsnabb Brasilianare välsignad med en fruktad vänsterfot: Roberto Carlos från Inter.

Som situationen var i Milan så hade Capellos input på dessa transfer på något sätt begränsad. Vissa var övergångar var klara innan han ens hade skrivit på. Roberto Carlos var en spelare som var på Capellos begäran och det godkändes. På ett sätt verkade de två personerna i helt olika världar. I Serie A så blev han kritiserad för att han var för offensivt tänkande. I Inter så gjorde hans offensiva löpningar och långskott honom till fansfavorit, men han skulle ibland åka fast och av vissa observante skulle säga ”han saknar taktiskt disciplin.” Vad skulle en så defensivt-besatt disciplinäre som Capello skulle ha någon som Roberto Carlos?

Faktiskt så var de spelaren själv som förklarade i en 2007 intervju att Capello hade specifika planer för honom. Han såg honom inte som ett defensivt vapen, men som en attackerade spelare ifrån en djupt-lågt position. ”Capello ville ha mig i Spanien efter att ha sett mig i Inter,” säger Roberto Carlos. ”Men det handlade inte om defensiv fotboll. Från början ville han att jag skulle attackera och gå framåt. Vi hade Rafael Alkorta i mittförsvaret som var väldigt snabb och läste spelet jättebra, så han kunde täcka upp för mig. Capello sa till mig att jag skulle attackera istället för att oroa mig för mitt defensiva arbete.”

Faktiskt som vi kommer att se senare så blev Roberto Carlos en nyckel element av ett taktiskt system som involverade Raúl, Mijatovic och Hierro which Capello`s Real employed to devastating effect. För Inter som släppte Roberto Carlos med lätthet så var det en symbol för klubbens dåliga transfers strategi under 1990-talet. Brasilianaren spenderade elva säsonger i Bernabéu och under denna period så använde säg Inter av tjugoåtta olika vänsterbackar.

Som vanligt så anslöt Galbiati Capello i Madrid. Men det kändes som att han kunde behöva en tränare till som var lokaltförankrad, så han frågade José Martinez Pirri klubbens direktör att rekommendera en ersättning. Sanz var imponerad: Capello hade gjort ett par krav från klubben men att fråga de att hämta en av deras egna till hans stab varv ett tecken av ödmjukhet och respekt för klubbens historia.

”Så Pirri rekommenderade mig,” säger Toni Grande som anslöt till Capellos stab. ”Allt hände väldigt snabbt. Jag hade jobbat med ungdomarna. Och nu plötsligt så var jag där bara, där uppe i toppen, inte bara med Real Madrid men att jobba med någon som Capello. Jag var tvungen att nypa mig.”

Försäsongen

E N av de första sakerna som Capello fastna för när han anlände var skillnaderna mellan försäsongsträningarna, hur han var van med i Milan och vad som bara normen i Madrid. Fysiskt så var många spelare ovana för den järnhårda fitness regimen som Capello ville genomföra. Spelet i Spanien spelades i ett mindre tempo, det handlade mer om teknik och rörelse, än kraft och atletism. Det var mindre betoning på taktik. Capello var tvungen att ändra på det om skulle få Real att spela sitt sätt av fotboll.

Och flesta spelarna var inte vana mot att piskas i form. Laget hade tufft förra säsongen och var fortfarande lite traumatiserat. Det var kontroversen över Menozas försvinnande, det dagliga korsfästandet av olika pressfolk från Madrid och kritik ifrån supportrar.  ”Det var exakt våran reaktion: ”Där var en drill lötjnat som var ansvarig nu, han kommer att sortera oss ut nu, vi kommer att jobba som galningar, men vi kommer att vinna.” säger José Amvisca, vid den tiden en ung mittfältare i klubben. ”Hans stamtavla gjorde honom till en virtuell garanti och vi alla vi köpte det hela. Om en mindre tränare hade bett oss göra samma sak, så är jag inte säker att det skulle funka. Men med Capello så var vi absolut säkra att vi skulle vinna nånting och att om det betydde att vi skulle springa hundra mil, så självklart skulle vi springa de hundra milen. Därför att du visste att i slutändan så skulle det vara skillnaden.”

Den betoning på fitness och atletism skillde honom från de flesta kollegorna i ligan. Fast än att Cruyff hade lämnat Barcelona den sommaren – så hade hans filosofi – ”Varför springa ihjäl sig, när du kan låta bollen göra det istället?” – hade infekterat det mesta inom spansk fotboll.

”Hela försäsongsträningen var fruktansvärd när det gällde mängden av arbete vi gjorde,” säger Fernando Hierro. ”Seriöst, så var det de tuffaste i min karriär. Jag kommer ihåg att vi tränade två gånger per dag i femton raka dagar innan han gav oss en eftermiddag ledig. Vi var förtjusta. Klubben hade arrangerat för oss att besöka närgående stad i några timmar. När det hände så gick våran buss chaufför vilse, vilket betydde att vi spenderade tre timmar och körde runt planlöst . . . och det skulle vara våran lediga tid! Vi återvände för att säga till honom att vi var mer utmatade än vad han skulle ha varit om han hade tränat. Men självklart så satte han bara oss till arbetet följande dag.” Capello lade också en betoning på defensiv organisation. Detta betydde inte att säga till spelarna att hänga där back, men att synkronisera deras rörelse när de inte hade possession.

”Det som jag fastnade mest för var när han en dag i försäsongen tog fyra försvarare och en målvakt och tog dem till annan plan, medans vi stannade och tränade med hans assistenter,” säger Amavisca. ”Jag hade aldrig sett det där förut. Efter en timme så kallade han på våran balansspelare i mittfältet (Fernando Redondo) och de alla jobbade tillsammans i en halvtimme. Och sedan kallad han åtta andra av oss och sa: ”Jag vill att ni grabbar ska försöka att göra mål mot mitt försvar.” Det var en variation på vad Sacchi hade introducerat i Milan ett årtionde tidigare. (När det gällde detta så har alltid Capello varit öppen och erkännande: ”Jag har stulit idéer från nästan alla. Om jag ser nånting som funkar, så testat jag det och kollar om det funkar för mig.”) … ”Det var praktiskt taget omöjligt,” minns Amavisca. ”Vi attackerade åtta mot fem och det funkade bara inte. Och om de hände om vi gjorde mål så skulle han explodera och skrika åt sina försvarare, även om du trodde att i en åtta vs fem, så skulle de som var åtta göra mål för eller senare.”

”Det gav honom trovärdighet i våra ögon därför att det blev än instans förbättring, det var inget fall av någon som försökte förbättra över tid,” tillägger Amavisca. ”Vi kunde se skillnaden det gjorde direkt. Vi trodde på honom därför att han gjorde saker på träningar som visade en instans progress.”

Capello gjorde också en poäng av att jobba på tekniken, speciellt med unga spelare. Ett exempel var Clarence Seedorf. ”Du kan alltid förbättra en spelares teknik, men du måste också förstå exakt vilka svagheterna är och vad han skulle göra annorlunda,” säger Capello. ”Och du måste göra det samtidigt som det klargörs till honom att du försöker förbättra honom, inte bara exponera hans svagheter. Med Seedorf, efter flera månaders arbete med honom så frågade jag honom: ”Tror du att du kan skjuta på mål?” Han svarade: ”Ja, väldigt bra faktiskt.” Jag sa till honom: ”Kanske så, men du kan bara göra det på ett sätt.” Och jag jobbade med honom på att skjuta på olika sätt: med utsidan av foten, whit the laces, med insidan. Jag tror att han lärde säg en liten lektion den dagen. Jag kunde göra det därför att jag hade en förståelse av mekaniken hur man slår till en boll och tekniken som var inblandad. Men också därför att Seedorf är en intelligent man som förstod vad jag försökte göra.

Ett av Capellos kännetecken var att man kunde fortsätta förbättra sin förmågor även om man är i mitten av karriären. I Real så la han extra tränings övningar varje dag för spelarna som ville jobba på individuell teknik.

”Han skickade sina assistenter ut på plan med en bunt bollar i en halvtimme efter träningen,” säger Hierro. ”Någon som ville jobba på individuella förmågor kunde göra det. Det var frivillig men du kunde se att det var viktigt. Och det var undertrycket att varje spelare kunde jobba på vad det ville själva, vare säg det var hans svagare fot eller huvud eller något annat. Den vanliga träningsövningen var för laget: detta var individuellt. Italo Galbiati var en stor del av det. Hans kunskap av det tekniska var exceptionell och vi såg resultat.”

Capellos tro att en spelare kan förbättras kommer ifrån två viktiga erfarenheter tidigare i hans karriär. ”Jag hade tur att jag spelade professionell fotboll på en hög nivå och att jag spenderade sex år som tränare på ungdomsnivå,” sa han i en tidningsintervju. ”Det lärde mig att bygga sin kunskap av den tekniska aspekten av spelet och det tillät mig att förstå det rätta sättet att lära ut. Du kan förbättras även om du är trettio år gammal. Om du har grundnivån där, så kan du hjälpa en spelare växa och förbättras.”

Fansen till en börja var med på Capellos revolution. Pressen var dock mycket mindre förälskad. Han bröt den långa traditionen genom att avstänga media från klubbens hotell under försäsongen (tidigare utanför träningen, hade journalister mixat ihop med nästa när spelarna). Inget mer. Om pressen ville få reda på något så skulle de gå till honom, istället för att fråga en spelare över frukost med cornflakes på bordet eller i hissen.

”Det tog ett tag för att bryta vissa vanor i Madrid,” skulle Capello säga år senare. ”Fotografer och journalister var vana att var nära planen. Agenter och entourage skulle gå in till omklädningsrummet när de hade lust. Att ha någon slags privat, vi kunde inte träna i träningsplanen, vi var tvungna att låsa oss i Bernabéu . . . skämtar du med mig? Jag var tvungen att sätta punkt för det och jag gjorde det. När det gällde supportrarna så tror jag att de gillade det faktum att jag knäckte vissa grejer och var krävande mot spelarna. De såg att jag hade en plan.”

Capello var mycket som en ”Boss”, nånting som det inte alltid var fallet i Milan, där han hade o göra med spelare som hade redan njutit av succé, där Galliani talade så mycket han kunde och där Berlusconi hade en STOR plats i klubben. I Madrid var fokusen bara på honom.

”Jag gillade inte termen ”drill sergant”, men det stämmer att han tog för sig väldigt snabbt,” Toni Grande. ”Vi var inte vana med det. På det sätt han bär på sig själv på, så visste du att han var ansvarig. Så fort han kom in i ett rum så skitade all fokus på honom. Han dominerade oss med bara hans närvaro.”     ”Det var konstigt att se honom kontrollera allting på det sättet han gjorde det, för att i en klubb som Real Madrid så får spelarna normalt en vis tid av frihet och han ändrade på det,” säger Amavisca. ”I sin första dag, så kom han in och avstängde mobiltelefoner. Då menar jag, allting. Även om det var en fyra timmars bussresa. Sedan hade vi maten. Vi var vanna med att ha glass, men nu var det också förbjudet. Han brukade gå förbi vid måltiderna och ville vara söker att ingen åt nånting de inte skulle äta. Han bestämde när spelarna skulle gå till sängs och gjorde säkert att det strikt verkställdes.”

Detta var Capello i hans ”micro-managment” fas. Detta var arbetsnarkomanen Capello. Detta var en Capello som inte tvekade ”ta i an” en klubb och deras tull. ”Han ville inte att klubbdirektörerna och deras entourage skulle resa med oss,” säger Amavisca. ”Faktiskt så ville inte han ha med de med oss alls, inte i omklädningsrummet och inte i hotellet. Och det var ett stort steg för en klubb som Real Madrid. Allt som kunde vara distraherande blev avstängt. Jag kommer även ihåg att han hatade när klubben hade en special arrangerad förmatchs hyllningar till gamla spelare. Jag tror att det skulle senare bidra till hans försämrade relation till Sanz och de andra direktörerna.”

Han hade en vana att vissla högt för att uppmärksamma en spelares uppmärksamhet på planen. Grande noterade det och började göra samma sak. ”Så en dag så tar han mig till sidan, tittar mig rakt i ögonen och sa: ”Toni, jag är den ända som visslar åt spelarna, OK?” säger Grandi. ”Det var det. Jag gjorde inte det igen.”

Kick-Off

V I D mitten av oktober så var Real Madrid i en kamp med Barcelona i toppen av ligan. I Barcelona så hade de den nya Fenomenet av världsfotbollen, Ronaldo. Han ledde frontlinjen tillsammans med Luis Enrique, Luis Figo och Pep Guardiola. Med dessa spelare fick Ronaldo bra med service. De neutrala var förälskade av Barcelona, medans Real såg ut som en ful styvsyster: solid och bestämt ospektakulärt. Även när Real spelade attraktivt, som de gjorde när de den 19 oktober i 6-1 vinsten mot Real Sociedad ,så hittade Barcelona alltid ett sätt att överskugga de: den följande dagen så gjorde de åtta mål på Logrones. Till hans kritiker så var Capello steril och turlig, inget mer.

”Jag tror att verkligheten är att hans ankomst var som en bitvis chock för systemet,” säger Hierro. ”Vi var tvungna att bli vana med honom och hans metoder och personlighet var det väldigt annorlunda från vad vi hade känt tidigare, Samtidigt var han tvungen att anpassa säg till spansk fotboll, som speciellt då var väldigt annorlunda från italiensk fotboll, speciellt vid den tiden var det en väldig skillnad ifrån Serie A. Det faktum att resultaten gick hans väg tog bort en vis press av honom, men om man ska vara ärlig så handlade de första månaderna fortfarande om anpassning till det faktum att han var så krävande utav oss. Om jag ser tillbaka år senare, när jag springer på mina lagkamrater ifrån den eran så pratar vi om hur Capello öppnade våra ögon och det var säkerligen sant. Han visade oss det viktiga av ett dagligt arbete och disciplin. Vid den tiden så insåg vi inte vad som hände.” Det var fanns tider när Capello var frustrerad och kände att hans budskap inte gick igenom.

”När det hände, när han kände att vi eller spelarna var skeptiska, så skulle han säga: ”Escucha a Fabio! (Lyssna på Capello!) vilket jag tror var hans sätt att säga till oss, att lita på honom och Fabio hade alltid sista ordet. Och han hade nästan alltid rätt,” säger Grande.

”Jag kommer i en borta match mot Zaragoza där vi spelade riktigt dåligt men vi ledde i halvtid,” Toni Grande. ”Capello gick in i omklädningsrummet och torkade bort allas leende på ansiktet. Han sparkade ut alla kit men, han låste in dom i badrummet så att han kunde ha privata ord med spelarna. Och sedan släppte han loss i en av de argaste tirader jag någonsin sätt. Han var absolut rasande. Och sedan när det var över så kysste han var ände en spelare när det gick in i till andra halvlek. Naturligtvis, de fick meddelandet. Vi var mycket bättre efter halvtid.” En speciell fras av Capello fastnade i Grandes hjärna.

”Fabio brukade säga till mig, ”Du behöver sätta ett rakt blad upp i spelarnas arslen,” minns han. ”Det är sant. Han gjorde det. Men han visste också när han skulle ge spelarna en lite kyss som i Zaragoza.”     Fortfarande tyckte visa experter att Reals första plats bara var en slump, att de gynnades att Barcelona hade ett Europaspel – men inte Real Madrid. Och de var säkra att den 7 december i den första El Classico mellan de två klubbarna, så skulle Barca sätta Real på sin plats. De hade fel. Suker och Mijatovic, den senare efter ett brilliant väggspel med Seedorf, säkrade en 2-0 vinst mot katalanerna.

”Det var så mycket hype runt den matchen,” säger Amavisca. ”Pressen snackade om hur Ronaldo skulle komma och hur vi skulle bli utblottade. Men det jag kommer ihåg mest var sättet han förberedda oss för den matchen. Han helt enkelt övertyga oss att v skulle vinna, punkt slut. De spelar bra? Än sen då? Vi kommer fortfarande att slå dom. Notera att han inte sa att vi var underbara, han byggde aldrig upp oss,” lägger han till. ”Han helt enkelt övertyga oss att vi skulle vinna och han gjorde det med få ord. Faktiskt så talade han sällan, det var mer bara när det behövdes. Du ser, för honom var att vinna normalt och det transporteras till spelarna. Således när du vinner, så kommer det inte som en överraskning.”

Några veckor senare efter halva ligaspelet så var de fortfarande på första plats, fortfarande obesegrad och med en tre poängs ledning över Barcelona. Capello kände att laget slutligen omslöt sina huvuden med vad han ville att de skulle göra. I januari så köptes Christian Panucci. Han var en försvarare som han hade haft sina konfrontationer med Capello, men insåg att så fort tränaren lämnade, att han faktiskt spelade sin bästa fotboll under honom. Saker hade börjat helt OK under nya tränaren Oscar Tabárez men blev sparkade den första december, efter bara elva ligamatcher. Arrigo Sacchi tog som tränare och hans relation med Panucci var inte det bästa och försvaren var på transferlistan. Så fort Capello såg att han var tillgänglig, så frågade han Real om ett köp. Secretário som hade spelat högerback hade inte kommit in i laget än. Capello kände att Panucci hade förmågan och var taktiskt sofistikerad, han skulle lita på honom.

Taktiken

V I D detta läge så hade Real en perfekt balans som de neutrala kanske hatade men visades sig vara väldigt effektivt. Hierro spelade centralt i försvaret, han skulle plocka upp bollen och lägga ca ungefär 40 meters långa bollar till Roberto Carlos för att springa på. Medans Mijatovic skulle spöka från hans forwards position från vänster, tillhandahålla en alternativ för Roberto Carlos om han ville vara ”off lite”. Och Raul startade från vänster-vinge position, skulle skära in och så småningom hamna i Mijatovics plats i forwards linjen, tillsammans med Suker. När du förklarar det så, så verkade det relativt enkelt, men motståndarna hade svårt att försvara mot det.

”Pressen hatade det,” sa Capello år 2005. ”Men sanningen är att jag skulle vara dum att inte göra det. Det fungerade väldigt perfekt. Och i Hierro så hade jag sannerligen en speciell spelare som kunde lägga bollen vart han ville i en radie på femtio meter. Varför inte använda en kille som kan göra så?” Noterbart är att det inte bara var rensa eller hopplösa bollar, åtminstone enligt Hierro. Det var en del av den designen, återstarta snabbt och chocka motståndarna innan de hade samlat säg.

”Capello insisterade att vi central försvare skulle aldrig ta mer än två touch,” säger Hierro. ”Om vi tog tre touch, så skulle han hoppa upp från sin bänk och skrika som en galen man. Så jag fick bollen och snabbt gav den till Seedorf som skulle hitta en Roberto Carlos som sprang längs kanten. Eller så slog jag själv bollen direkt till Roberto Carlos. Därför att vart han skulle få den, så skulle han ha mycket alternativ. Han kunde spela ett väggspel med Raul eller Mijatovic eller gå till sidlinjen och leverera en kross eller skjuta in den i boxen han själv”

Hela dynamiken fungerade på grund av karaktärerna i spelarna. I det avseendet så var det en textbok av bra taktiskt tränarskap. Roberto Carlos åkte som ett tåg upp och ner längs vingen, han startade från en djup position. Hierro hade säkerheten att träffa honom,  Raúl hade intelligensen att skära inåt vid rätt tillfälle, samt ta med sin man med honom och fri gjorde Roberto Carlos.

Även om det blev ett varumärke av Capellos Real så korsfäste experterna honom för vad de kallade för ”långbollar” taktik. ”Ett exakt långt pass är en vacker sak,” poängterar Amavisca. ”När Zidane eller Beckham gör det, så är det OK. Men när Hierro gjorde det, så kunde inte pressen att acceptera att en försvarare gjorde det. I Spanien så skulle en central försvarare bara försvara och max spela den kort till en så kallade ”bra” spelare, som sen kunde göra som den ville.

Men man har denna besatthet med kort-passningar, den här ”tiki-taka” pass,pass,pass . . . väl ibland måste du titta efter andra alternativ.”     ”Faktiskt så fanns det tider när vi skulle dra oss tillbaka, bjuda in våra motståndares forward och sedan, så fort vi hade skapat utrymme bakom dom, och sedan slå bollen med Hierros pass,” lägger Amavisca till. ”Det var brilliant . . . och vackert. Men om du vet så ses allt som kommer ifrån Italien i ett negativt ljus i Spanien. Därför att han var italienare så sågs allting som Capello gjorde som fult, smutsigt, otäckt eller tråkigt. Men det är inte rätt. Om Capello hade gjort exakt samma sak men om han var spanjor istället för italienare, så experterna utan tvekan ha en annan bild av honom. Han skulle ha varit en hjälte.”

Capellos andra stora ”brott” var att degradera Raúl till vänster vinge. Raul var Madrids ”Golden Child.” Hans första säsong 94–95 så gjorde han nio mål efter att ha blivit uppkallat från Castilla (klubbens ungdomslag) som 17 åring och sedan följde han upp det med nitton mål under 1995–96. Han hade kvickhet, teknik, balans, öga för mål och klubben såg honom som en naturell anfallare. Så när Capello skiftade honom till vänstra sidan av mittfältet så fanns det viss osäkerhet bland TV-experterna. Varför skulle denna konstige italienska mannen ta den mest begåvade målskytten och flytta honom till kanten, där han bara inte var långt ifrån målet, men också att han var tvungen att ta defensiva uppgifter så väl också?

I verkligen så tänkte Capello spela Mijatovic i en djupare tillbakadragen position, han gillade att starta djupt ifrån, som en vänster mittfältare. Men serben var en lättviktare defensivt och hans arbetskapacitet var inte som den skulle vara. Raúl å andra sidan var ung och sög gladligen upp Capellos instruktioner.

”Capello la till en annan dimension till Raúls spel tack vare de året på kanten,” säger Hierro. ”När han var ute så var han tvungen att tänka på hela laget, tvungen att hjälpa till defensivt, tvungen att förstå bättre hur hans rörelse påverkade lagkamraterna. Raúl hade intelligensen att ta an allt det där. Hade han spelat där framme så skulle han inte möta dom där problemen. Jag tror att det gjorde honom till en bättre spelare. Jag vet att de säkert hjälpte Real Madrid.”

Det faktum att han spelade i en mycket djupare roll och ut brett så gjorde Raúl tjugoen mål i en ålder på arton. Två mål mer än säsongen tidigare som anfallare. ”Det är därför att trots att Capello lade honom ute på kanten, så puchade tränaren honom att komma in i straffområdet när han kunde, ” säger Amavisca. ”Raúl gavs friheten och ansvaret och han levde upp till det. Jag har tappat räkningen av många hur många mål han gjorde med sina sena löpningar i straffområdet.”

Slutspurten

C A P E L L O S första förlust för säsongen kom i slutet av januari i spanska cupen mot Barcelona, en 3-2 förlust i Camp Nou. En vecka senare så spelade de 1–1 i Bernabéu i returen och de skickade Real ut. Capello var inte för bekymrad – prio nr ett var ligan och där var Real flygande – men han var också orolig för sitt förhållande med Sanz.

De två var växte alltmer ifrån varandra. Sanz tyckte att Capello krävde för mycket av klubben och de hade redan fullföljt hans behov redan. Och fortfarande så tyckte presidenten att Capello klagade och samt pratade om att förstärkta laget över sommaren om de skulle konkurrera i Champions League. Sanz tyckte att Capello krävde för mycket, speciellt när Real gjorde det bra, men de vann inte många vänner i media. Och Sanz så brydde han säg om media. Det fanns ett ”Real Madrid” sätt av att göra saker och Capello levde inte upp till det.

Lite längre fram i början februari så komplicerades saker, han fick ett samtal från Milan. Rossoneri var i en förödelse. Sacchis återvändning hade visat säg var ett misslyckande på alla fronter. Milan låg tolva i Serie A och de saknade verkligen Capello. Fanns det en chans att han skulle vilja lämna Madrid vid slutet av säsongen?

Från Capellos perspektiv så kände han att allt med Sanz var lite jobbigt. I en tidningsintervju så avslöjade han att han inte har presidentens villkorliga uppbackning. Det hade hänt förut i Milan när Galliani lade till dom där prestationsklausul i hans kontrakt. Vid det tillfället så såg Capello ut sitt kontrakt och sedan gick iväg. Denna gång var han frestad på att göra samma sak, särskilt sedan han hade redan visat sitt värde på plan.

Den 17 februari 1997, efter en 2–2 hemma match mot Betis, så marscherade Capello och hamns advokater in i Sanzs kontor för att diskutera bakom stängda dörrar. Fortfarande så var Capellos Real i topp av ligan och obesegrade, det var en extraordinär utveckling. Spelarna noterade det också.     ”Det var uppenbart att förhållandet mellan Capello och Sanz inte var ideal,” säger Amavisca. ”För varje dag så verkade han distansera säg från styrelsen. Men han fortsatte att vara nära spelarna, faktiskt så fortsatte han kräva att vi tänkte fotboll tjugofyra timmar om dagen och jobba vårt hårdaste, exakt som han gjorde. Vi lätt det inte påverka oss för att vi mindes hur hemsk föra säsongen var. Ingen av oss ville åter uppleva det, så vi beslutade att, kom vad som kan, vi skulle hänga kvar där och vinna ligan.”

Onsdagen den 19 februari 1997, fyrtioåtta timmar efter Capellos möte med Sanz så förlorade Real Madrid sin första ligaförlust för säsongen, 0–1 borta mot lilla Rayo Vallecano. Fortfarande så återhämta säg klubben och vid slutet av april så var ledningen upp till tio poäng med åtta matcher kvar, en till synes otillgänglig marginal. En fantastisk comeback mot Sevilla i Bernabéu skulle visa säg vara avgörande. Real låg under med 2–0 medans Barcelona ledde mot Valladolid.

”Så trots att man låg under med två mål så tog Capello av Suker . . . och tog in en mittfältare i hans plats,” säger Amavisca. ”Fansen började vissla och bua. Men när vi kom tillbaka och vann med 4-2 (medans Barcelona slutade med att förlora 3-1 borta). För mig är det de perfekta porträtten av Capello. Han har sina metoder och allting som går runt honom räknades inte. Han styrde. Det fanns ingen som frågade ”varför?” Svaret var: ”Därför att Capello sa så.” Han skulle säga vad vi skulle göra, men han sa aldrig varför. Och du lärde dig att inte fråga honom heller. Därför att du vet att, mer än ofta så hade han rätt.”

Fabio Capello: ”I halvtid under alla matcher som jag är inblandad i så går jag från bänken till omklädningsrummet.  Jag går till omklädningsrummet och säger till alla att de ska vara tysta. Få ut allt som är i er, byt era tröjor men jag vill inte att någon pratar eller klagar i 3–4 minuter. Vi den tidpunkten så tänker jag på vad jag ska göra, vad jag ska säga, på vilket sätt jag ska säga det och hur jag ska bete mig. Ibland så skriker och ropar jag eller ibland så talar jag lugnt,” säger Capello

Fortfarande var det lite jämnt de kommande veckorna. Barcelona närmade säg med två poäng och den tionde maj så möttes de i en viktig Classico i Camp Nou, vilket kunde göra att ledningen kunde skäras ner till fem poäng. Barcelona vann med ett ända mål av Ronaldo. Den Katalanska pressen sa: ”Game on!”, medans deras kollegor i Madrid kritiserade över Capellos beslut den dagen. Men faktum var att omklädningsrummet var lugna. ”Vi ville vinna självklart men vi visste att de inte var världens ände vid den tidpunkten av säsongen.” Barca närmade dig säg, men samtidigt hade ett berg att stiga.

Den följande veckan så vann båda klubbarna, men nästa vecka så slog Barcelona Deportivo medans Real föll mot Athletic Bilbao, 0–1. Ledningen var nu ner till bara två poäng. Sedan så kom det god tur. Real Madrid körde över Extremadura, 5–0, medan Barcelona på något sätt förlorade borta mot nedflyttningshotade Hercules.

Mästare igen!

L E D N I N G E N var upp till fem poäng. Allt Real behövde var två poäng från de sista två matcherna – Madrid derbyt mot Atletico och en resa till Celta Vigo – för att bli krönta till mästare. De säkrade tre poäng direkt efter satt de slog Atlético med 3–1. Titeln var tillbaka i Bernabéu där de kände att den tillhörde.

”Men de var inga jubilationer från Capello,” säger Amavisca. ”Kanske så var han van att vinna! Han var glad, självklart, men han blev inte arg eller nåt. Det var liksom som han tänkte, väl, vinna är mitt jobb;  Jag har inte gjort nånting speciellt över det extra här. Det var normalt för han. Han bara gratulerade spelarna och det var det. Som var i linje med hans personlighet; Han upprätthöll alltid en bit distans.”

Det är svårt och tro det, åtminstone på insidan, Capello Hade inte någon grad av självtillfredsställelse. Det var hans femte ligatitel på sex säsonger. Han hade vunnit på sitt första försök i ett utländskt land, i en utländsk liga. Han hade gjort det med sex nya spelare i hans startelva. Han hade gjort det medans han gav speltid till ett gäng unga spelare, från Amavisca till Victor, från Guti till Raúl.

Han hade installerat självförtroende och vinarmentalitet i truppen. Statistiken han var mest stolt över var att i fjorton matcher så hade Real hade kommit tillbaka och vänt matcher. Och han hade ännu en gång visat sina anställare fel. Han hade segrat med sina resväskor redan packade, vetande att hans förhållande med Sainz och Real var tvungen att sluta. Faktiskt så ”pekade” dom mot varandra via media.

”Anledningen till att jag lämnar är att jag inte tror att jag har presidentens fulla stöd,” sa Capello till Gazetta dello Sport. ”Det är de ända anledningen.”

”Capello visste redan i februari när han kom för att se mig att han skulle lämna,” kontrade Sanz tillbaka. ”Det är sant att jag gjorde inget för att förändra hans tankar, därför att vi är Real Madrid och det är våran filosofi. Om du inte vill vara här, kan du gå. Det samma gäller Capello. Vi har vunnit tjugosju ligatitlar utan honom och vi kan vinna många mer utan honom. Han kan säga vad han vill, men det jag säger till dig är sanningen.”

”Fabio säger att Real Madrid inte visar honom med tillräckligt med kärlek? Väl, han blev aldrig kär i klubben heller,” lägger Sanz till. ”Om han ville, så skulle han inte bete säg som han gjorde. Jag hade ytterligare bevis på det under kvällen vi vann ligan. Istället för att fira med resten av oss, så ville han ville han prata med mig om vilka vi skulle köpa över sommaren. Det visar ingen respekt för spelarna av vad som skulle vara en natt av glädje och firande och inget annat.”

Den senaste biten, självklart, som vi har sett, var mer troligt att Capello var Capello snarare än att visa bristande respekt. Så han vann bara titeln och fortfarande och samt så tänkte han på nästa säsong. Och Sanz kände till att han inte skulle hänga kvar.

Det fanns självklart en sista grej att göra innan han skulle sluta och gå på semester. Real skulle möta Celta i sista matchen i vad som var än omeningsful match för Real. Capello gick ut med ett slag och det var inte något som han själv ville. Real förlorade med 4–0 och han var absolut inte glad på spelarna efter matchen,

”Du skulle se honom!” säger Amavisca. ”Hans reaktion var otrolig. Vi hade vunnit ligan, vi hade firat, vi var inte så sugna på att spela och faktiskt så hade inget emot att förlora. Men för Capello så var det en fråga om heder. Eftersom de krigade för att undvika nedflyttning så kände han att det var en plikt att spela hårt och vinna. Han sa att vi var skyldiga till integritet av ligan, vi var skyldiga det till våra professionella kollegor. Han var fullständigt rasande och sa att han inte kunde accepterad vi har gjort.”

I det läge så betydde det inte för någon, utan Capello. Extremadura som skulle gynnas av en från en Celta förlust. Han lämnade Madrid med en knut i hans mage, dels för Celta matchen, dels för den fula slut av hans förhållande med Sanz, dels därför att han visste att han skulle lämna staden han kom att älska.

”Jag tror att de bästa jag tog ifrån det första äventyret från Real Madrid och det jag som fortfarande håller i mig tills idag. Var att när jag anlände till klubben så var alla som jobbade där övertygande att det var den bästa klubben i världen. Trots den där ”mantran” så hade de bara vunnit ligan en gång på sex år,” säger Capello. Han hämtade in nya spelare och installerade disciplin, bra anda och självförtroende växte. Han första säsong slutade med en La Liga titel

Han fortsätter och tillägger: ”Du slutar med att leva med den där vinnarmentaliteten hela tiden, hela tiden! Den gör dig mer aggressiv på ett positivt sätt. Du blir mer medveten och fokuserat på allt du gör. Du känner ansvaret att vara iblandad i ett projekt som gällde ”det bästa och det viktigaste laget” i världen. Därför att var det ända som personerna runt omkring tänkte så.” Ytterbacken Panucci: ”Han adopterade direkt till den spanska mentaliteten med hård träning och med ett stort leende när han kom till träning på träningsplanen. Jag tror att erfarenheten i Madrid förändrade honom mer än någon annan erfarenhet.”

”Jag är säker att om Real hade fastnat med Capello så skulle de nå stora saker. Efter allt, ett år senare så vann Real  sin första Champions League på 32 år och de gjorde det med laget han hade byggt” – Amavisca.