Invincibles

 

Drömjobbet

D E N 19 juni 1991 så skrev färskingen Fabio Capello på för Milan. Snacket som gick var ungefär som ”Killar, snälla var inte för hård mot honom,” sades det. ”Ge honom en chans, kritisera honom inte direkt …. Och snälla säg inte att han bara är en ja-sägare och Berlusconi är den riktiga tränaren ….”Nu när man ser det med distans så är det extraordinärt hur media misstolkade situationen. Att idag kalla Capello en ”ja-sägare”, en marionettdocka till ägaren eller som en Milan korrespondent från Corriere della Sera, Italiens största tidning lade det, ”mannen från Berlusconis mänskliga resurser kontor förefaller löjligt.”

Arrigo Sacchi hade lämnat under en storm och stängde kraftfullt dörren på vägen ut. Han hade blivit sparkad efter fyra säsonger där han vann två Europa Cuper ( nuvarande Champions League) två Världscup klubbtitlar, en liga titel och minst lika viktigt – en viktig varumärke av fotboll, vilket var innovativt till en viss punkt – av att vara revolutionärt och vissa nätter underhållande nog av att vara magiskt.

Sacchi kunde vara envis och han tyckte att Silvio Berlusconi och Adriano Galliani inte gjorde tillräckligt för att supporta honom på transfers marknaden. I hans första år 1987–88 så fick han Marco Van Basten, Ruud Gullit och Frank Rijkard som kom ett år senare (vid den tiden fick det bara plats för två eller tre utlänningar). Han ville ha hela ändringar. Enligt rapporter så tyckte han att visa spelare som Mauro Tassotti (trettio-ett år) och Carlo Ancelotti (trettio-två) var nära bäst-före-datum.

Milan stod stilla medans andra klubbar förstärkte år för år. Berlusconi kände att med Sacchis hjälp så hade de skapat ett näraperfekt system som bara kräver vissa justeringar. Om inte Sacchi ville göra det så skulle han hämta någon annan att göra det. Men det fanns andra faktorer också. Klubben kände att Sacchi pressade sin spelare för hårt för att nå sin perfekta fotboll, tog för mycket ut av laget fysiskt och speciellt mentalt. Men på den tiden så var media bakom Sacchi. De tyckte att Berlusconi ej var villig att spendera pengar på laget.

”Fabio möttes av mycket skeptisk och noll entusiasm, ” säger Silvano Ramaccioni som hade titeln Team Manager i Milan. ”Självklart så hade han varit en bra spelare men han hade försvunnit ifrån rampljuset senaste åren när han gick han på träningskurserna. Vissa ifrågasatte om han hade hängt med fotbollen, de undrade om han hade viljan att bli tränare med det faktum att han valde att spendera så långt bort från spelet.” På ett sätt var det förståeligt.

Capellos tränar CV var fem säsonger av ungdomsfotboll, nio månader som assisterande och sju matcher som tillfällig lösning tränare. De senaste fyra åren så hade han varit borta ifrån spelet och nu skulle han ta över ett mäktigt palats som hade vunnit två Europa cup titlar på tre säsonger. Som tidigare så vågar Berlusconi göra modiga beslut. När han valde Sacchi 1987 så var media inte hajpade direkt och när han anlände till Milanello var skämtet att han inte skulle kvar fram till Jul.

Så för ägaren så var detta perspektiv inget nytt för honom när Fabio skrev på. Sacchi var inte bara en succéfull tränare, han sågs som en fotbollsprofet, ett geni och innovatör som hade skakat om spelet från sitt huvud.

”Varje morgon ser jag på spegeln och jag säger till mig att Capello är den största förolämpning till tränar professionalismen. Jag skäms att han är en Serie A tränare och därpå är han en kollega till mig.” Dessa hårda ord talades av Franco Scoglio som sympatiserade med Sacchi och tyckte att Capello hade fått alla tränares drömjobb på ett silverfat.

Hans första dag som tränare kunde han redan känna skeptisk i luften. Bland de första orden från hans mun var: ”Jag är stolt och hedrad att följa Sacchis fotsteg som i min åsikt är världens bästa tränare.”

Capello visste att han inte skulle få mycket hjälp ifrån Berlusconi i transfermarknaden. Om presidenten inte ville hjälpa Sacchi som hade vunnit två Europa Cuper, så skulle han helt klart inte göra det för honom. Hans trupp var till stora delar oförändrad förutom två förändringar: Demetrio Albertini, en ung lovande mittfältare kom tillbaks från sin låneperiod i Serie B klubben Padova. Och Francesco Antonioli, en lovande målvakt som också återvände ifrån Serie B. Capello visste att han inte kunde ta med sig sina spelare vilket kunde skapa problem.

Arsène Wenger – ”För många veteranspelare i ett omklädningsrum kan vara en tickande bomb för en tränare. Speciellt när de tidigare har hade varit succéfulla under någon annan.”

Fem av Capellos startelva var tjugo-nio eller äldre. De hade utmärkt sig under Sacchi och de visste att det hade varit med om något riktigt speciellt. Och nu så var ”president killen” kommit för att ta hans plats.

I en intervju 2001 förklara han sin första dag och när han kallade till ett lagmöte. ”De säger att många av er är slut, att eran tid har passerat,” sa han tittandes i varje persons ögon. ”Jag vet i mitt sinne och hjärta att det inte är sant. Jag vet att vi kan vinna som en grupp, jag vet att ni i alla fall kan hålla i fem år till. Jag vet det, för att jag själv spelade på hög nivå tills jag var trettio-fyra och jag vet att det kan gå. Jag vill at du visar alla ”nej-sägare” som inte tror på dig att de har fel. Att ni har en framtid och att vi kan vinna tillsammans.” Som en isbrytare hade det funkat. Capello hade vänt på problemet. Han påminde dom att det Sacchi som ville ha de borta, inte han. Och det faktum att han accepterade jobbet för att han trodde det kunde funka.

Oslagbart Rekord

I N F Ö R säsongen 1991–92 så var Milan avstängda från Europa efter att klubben ha blivit straffade för vad som hände i Marseille förgående säsongen. Det var kvartsfinal i Europa Cupen och efter att ha spelat 1–1 hemma, så låg Milan under med ett mål med några minuter kvar av slutsignalen i Marseille. Men plötsligt så släcktes en av strålkastarljuset. Domaren förespråkande för att fortsätta och några minuter senare så bestämde han att det var tillräckligt med ljus för att fortsätta. Men då hade Galliani tagit alla spelare ut ifrån planen och vägrade att spela vidare. Han förväntade sig självklart ett omspel men UEFA ville inte det och stod fast vi det. Resultatet stod 1–0 och Milan sparkades ut ifrån Europa till säsongen 1991–92

På ett sätt passade det Capello bra. För att det tillät honom att fokusera på vinna tillbaka scudetton till Milan. Vilket var exakt vad som hände med en mycket storartad stil. Milan stormade fram igenom säsongen och vann ligan med åtta poäng till godo på toppen. De gjorde det utan att förlora en match.

Inte en ända.

”Utav alla Fabios många prestationer så tycker jag att det var den mest svåraste, ” säger Silvano Ramaccioni, lagledare mellan 1982–2008. ”För att det är ett rekord som kommer att hålla för alltid, i den meningen att det inte kan bli slaget, bara lika.” Van Basten var på höjden av karriären och vann skytteligan med tjugo-fem ligamål på trettioen matcher. Albertini hade hittat sin mittfältsroll och tog över taktpinnen ifrån Ancelotti. Försvaret var ointaglig och släppte bara in tjugoett mål. När det gällde underhållning så gjorde Capellos Milan sjuttiofyra mål vilket är tretton mer än Sacchis Milan någonsin gjorde. På vägen så gjorde det fem mål på de regerande mästarna Sampdoria, och mot Napoli och otroliga åtta mål mot Foggia

”Grunden låg hos Sacchis Milan självklart men Fabio var smart på vilket sätt han byggde det på,” säger Ramaccioni. ”Defensivt så handlade det fortfarande om pressandes, the flat back four och offsidefällor. Men i det sista tredjedelen så hade spelarna större möjlighet att utrycka säg själva. Och jag tror att det skapade ett någorlunda nytt klimat i gruppen, tillskillnad från trycket laget fick erfara under Sacchi.” Van Basten höll med. Några år senare skulle han säga: ”Capello gav oss mer frihet än Sacchi men också mer ansvar. Och vi varierade också tempot i vårt spel mera, vilket betydde att vi ibland kunde ha pauser, vilket gav oss tid att tänka. Vi pressade fortfarande men vi gjorde det mer på intelligent sätt och det var definitivt mindre krävande fysiskt.”

Den ända förlusten kom i Coppa Italia semifinalen mot Juventus där Milan dominerade men förlorade 1–0. Sen kom den 14 april 1992, tio månader efter han tog över. Kritikerna som satte ett frågetecken kring hans anställning sommaren innan var tysta. Dom som sa att han inte kunde bära Sacchis arv fick också äta några ord. ”Sacchis fotboll var innovativt, ingen fråga om saken,” sa Capello den sommaren. ”Men som alla saker så kan det förbättras.” När han fick frågan om kritiken, så svara han: ”Inget kan skada mig. Jag låter alla tänka vad de vill och sedan fortsätter jag med jobbet. Jag låter resultat sköta snacket. Jag söker ingen hämnd i mina ord. Min revansch kommer på planen.” Men han hade inte testats i Europa än.

En sak som gjorde honom annorlunda var hur laget förberedde säg för matcherna. Kvällen före matcherna så skulle han ha långa individuella prat med de som skulle starta. Sedan på matchdags morgonen, så skulle han ge hans taktiska instruktioner, vanligvisst genom att rita saker på en whiteboard tavla. Iden var att om du sa nånting till en spelare, så kunde han fejka uppmärksamhet och kanske inte lyssna fullt. Men om du skrev ner det så tvingar du spelaren att åtminstone läsa den en gång och medvetet eller inte så skulle konceptet hålla sig i hans sinne.

”Han var en del av klubben men han hade bara erfarenhet av ungdomssektionen. Capello kunde fortsätta jobbet av Sacchi. Han hämtade in några nya små idéer och gav kanske lite mera frihet till spelarna. Till det stora förståendet av kunnande vi redan hade”, säger Franco Baresi. Värdens bästa vänster back tillägger: ”Capello hade varit en bra spelare. Så han fortsatte Sacchis tekniska och taktiska arbete”, säger Paolo Maldini

”Det var svårt att återvända efter så mycket succé under Arrigo Sacchi.  Och att jag hade vart borta ifrån fotbollen i lång tid. Så jag var inte den populäraste valet bland många,” säger Capello

 

Inför säsongen 1992–93 så visste Capello att han var i en situation. Fråga Berlusconi om förstärkning. Han hade ju levererat scudetto utan att spendera på transfermarknaden. Han visade att det gamla gardet hade det men nu behövde han Berlusconis hjälp. De var dags att öppna upp plånboken och förstärka laget.

Klubben sprängde världsrekordet med att värva Gigi Lentini, en kraftfull ytter med ett målsinne 15 miljoner pund. På den tiden var det chockande siffror som delade opinionen. Inklusive Vatikanen som kallade övergången en ”ett brott mot värdighet arbete.” In kom också Nando De Napoli, en hård tacklande balansspelare och landslagsmannen Stefano Eranio från Genoa anlände.

Och sedan var det frågan om utlänningar på plan. Fortfarande var det bara tre utlänningar på planen som gällde. Men nu kunde klubbarna köpa hur många utlänningar som helst i den officiella truppen, men kunde bara ha tre i matchtruppen. Milan hade redan Gullit, Van Basten och Rijkard men klubben ladd till tre till. In kom Ballon d’or vinnaren 1991 Jean-Pierre Papin som värvades från Marseille, Dejan Savicevic ifrån gamla Jugoslavien värvades ifrån Röda Stjärnan. Slutligen kom spelaren som Capello var mest exalterad över: Zvonimir Boban.

Kroaten hade redan sommar innan värvats från Dinamo Zagreb men på grund av utlännings regeln skickade Milan honom på lån till Bari. Boban hade två år tidigare skapat stora rubriker, i Maj 1990 i den Jugoslaviska cupfinalen mellan Dinamo Zagreb och Röda Stjärnan. Landet var på väg på att falla sönder och spänning var hög mellan kroater och serber. I slutet av matchen eskalerade det hela och fans börjande kom in på planen. Vilket eskalerade att en serbisk polisen slog ner en Dinamo Zagreb supporter BBB helt oskyldigt. Boban tappa humöret mitt i tumultet och sparkade en karate-spark på polisen som för att försvara sin supporter och landsman. Efter det blev han en legend bland Kroatiska nationalister. Det sägs också att det var symboliskt markerade kring kriget mellan Kroatien och Serbien, vilket resulterade brytandet av Jugoslavien.

Boban riskerade fängelsetid men det hela slutade att han fick en sex månaders avstängning. För en tid såg det ut att hans karriär var på väg utåt. De många europeiska klubbar som var ute efter honom tvekade nu. Hur kan du satsa på en kille som attackera en polis i en offentlig arena. Men Capello såg situationen på ett annat sätt. Bobans förmågor var självklart. Och mer nog så uppfattade Capello Boban som en intelligent unge man som hade blivit inblandad i något mycket större än vad han var och gjorde ett seriöst misstag. Han räknade inte bort honom helt enkelt.

Konkurrensen för platserna var hårda. Eranio och Lentini var ett hot mot både Donadoni på högern och Alberigo Evani på vänstern. De Napoli likt Boban var ett alternativ till både Rijkard och Albertini (Ancelotti hade slutat den sommaren). Och de framme så behövde Van Basten och Gullit inte bara konkurrera med Marco Simone men också av Papin som var en av världens bästa anfallare.     Slutligen så var det Savicevic som var en speciell spelare och karaktär (mer om de lite senare). Han var en talangfull numer 10 som tidigare hade spela bakom anfallarna och promenerade på planen och en journalist la det fram det som: Skapar magi, men bara när han är inspirerad, vilket var bara en-två gånger per match. Ingen hade en aning vart han skulle passa in.

Detta var komplicerat för tränare för att de utländska spelarna konkurrerade med varandra när det startplatser och få plats i truppen (man fick nu köpa hur många utlänningar som helst men bara ha tre i matchtruppen). Detta var ett huvudverk för Capello att veta att han var tvungen att tre av hans bästa (och best betalda) spelare skulle se matchen ifrån läktaren.

Men Capello ville ha det så annars skulle han inte va med och köpa. Milans fotboll var fortfarande på ett någorlunda sätt baserat av Sacchis vision vilket betydde det var fysiskt ansträngande. Han kände att han behövde en bredare trupp för att rotera sin trupp vilket då inte var lika vanligt. För Savicevic som var självklart en oortodox spelare vars arbetsförmåga var något man inte litade helt på och inte hade en naturell roll i Milan laget. Men Berlusconi avgudade honom och det är presidenten som betalar som betalar räkningarna.

Capello visste och accepterade det. Vilket är varför han försökte göra en negativ grej till en positiv grej. Att hitta ett sätt och ta Savicevic och göra honom till en produktiv medlem av truppen var en stor utmaning och vilket också gick förmodligen emot naturen av hans tränarstil. Men om han kunde gör det så skulle det förbättra hans kompetens ännu längre och bli ännu bättre ”Coach.”

Idag är trupp rotation helt vanlig. Det ses som en del av den modern fotbollen. Vilken klubb som helst som vill konkurrera i Europa och i ligan måste göra det. Men i början på nittiotalet var det en grej som chockade fotbollsvärlden. De året blev Capellos Milan det första laget i historien att anställa rotationspelare i ett försök att skapa konkurrens bland spelarna och minimera effekterna av trötthet.

Säsongen kunde inte börja bättre. Milan vann sina sju första Serie A matcher. De vann 5–4 mot Pescara, en 5–3 vinst hemma mot Lazio. Några veckor senare så följde de upp en vinst mot Fiorentina med otroliga 7–3 borta. Några veckor senare så krossade det Napoli med 5–1 borta där Van Basten gjorde fyra mål. Media var chockade och Milan var på väg att skriva om varje rekordbok.

De hade spelat sexton matcher i alla tävlingar – Serie A, Coppa Italia, Champions League – vann fjorton matcher och kryssade bara två. De hade gjort femtiofem mål – snittade tre och ett halvt mål per match – och släppte in fjorton. ”Det var väldigt krävande. Han ville ha disciplin, hårt arbete och professionalism. I dom där två timmars träningen så ville han att alla var perfekt fokuserade,” säger Franco Baresi

Under säsongen gjorde Capello ett målvaktsbyte. Antonioli hade varit mycket imponerande i försäsongsträningen medans Sebastian Rossi såg osäker ut. Capello hade gett jobbet till Antonioli och Rossi var nedslagen och arg. Han blev tillsagd ”att hans tid skulle komma” som självklart alla reservspelare få höra. Allt förändrades dock den 29 november när Milan spelade borta mot Juventus.

Antonioli blev skadad och Rossi kom in i matchen.

”Det var i den matchen jag slutligen tystade kritikerna och vann jobbet för gott,” säger Rossi. ”Jag kom in och räddade en straff från Gianluca Vialli och bevarade vår 1–0 vinst.”

”Efter matchen så var det inga special gratulationer från Capello, inget tack för vad jag har gjort,” säger målvakten. ”Han bara gick fram till mig med ett halvt leende och slog mig härlig på armen. Det var han sätt att visa tillgivenhet, chansar jag. Och det betydde mycket för mig.”

Några veckor senare skadade Van Basten säg igen och det var en ankel skada vilket gjorde att han var borta i fem månader. Van Basten frånvaro tillät tränaren att ge de andra utlänningarna mer speltid. Före det så startade Rijkard och Van Basten hela tiden vilket betydde att det bara fanns en plats för Papin, Gullit, Boban och Savicevic. Nu fanns det flera möjligheter.

Konfrontation med Gullit 

R U U D Gullit hade varit en viktig pusselbit i Sacchis Milan och även i Capellos första säsong hade han bidragit. Nu så kämpade han för att ta plats i startelvan varje vecka. Anfallare en vecka, bänkad i nästa match, höger mittfält i nästa och upp på i läktaren i nästa match. För en gammal guldbollen vinnare som var vid trettio år kände att han hade mycket fotboll kvar i säg, så var det förnedrande.

En dag skulle klubben annonsera truppen till nästa match. Gullit trodde att han hade hört sitt namn och steg in i lagbussen med hans overall. Capello notera det honom i bussen och för att undvika en obekväm offentlig scen framför hans lagkamrater så skickade han Ramaccioni för att berätta att han ska gå av. Det skulle va en ”low-key” grej men faktum var att alla visste vad som hände. Det var redan tre utlänningar i bussen. Gullit traskade bort med huvudet böjt. ”Jag vet inte varför Fabio inte gick själv och sa det till honom,” säger en Milan spelare. ”Visa av mina lagkamrater kände att det var fegt att skicka Ramaccioni att göra sin budgivning. Jag tror inte att det var det. Jag tror generellt att han inte vill skämma ut honom och trodde att det var det bästa sättet.”

Senare vände Capello sin ilska på Ramaccioni vars ansvar var att meddela spelarna matchtruppen. ”Som alla tjafs med Fabio så lät han det passera bort i hans hjärna,” säger han. ”Men jag lärde min läxa. Från då och vidare så lade jag truppen och lät spelarna vet det själva om de var ute eller inne.”  Gullit hade snart ett annat tjafs med Capello och denna gången så gick de rakt mot varandras ansikte innan spelare och ledare drog bort dom. För Capello så var det över och bortglömt. För Gullit var det ett tecken, att ifrån hans perspektiv så var situationen ohållbar.

”Det är det som är grejen med Fabio. Han kanske blåser upp och konfrontera med någon, men halvtimme senare så är det som inget hade hänt,” säger Ramaccioni. ”Han har den otroliga förmågan att gå vidare, att aldrig visa agg. Han bryr sig inte om det förflutna, bara vad som händer härnäst.” – ”Jag tror att alla har haft en konfrontation med honom vid någon punkt,” säger agenten, gamla lagkamraten och vännen Oscar Damiani. ”Men det som är bra med honom är att han inte bryr säg vem du är och vilket rykte du kommer med. Om du inte bevisar att inte är tillräckligt bra nog på träningen så spelar du inte. Han väljer laget i hettan av stunden, som gör det bra, eller inte går bra, vem är i form, vem är inte det. Ingen är untouchable. Och på det sättet så kände alla att de hade en chans, även de som inte spelade.”

Självklart är det lättare att göra det när resultaten går din väg och vid den tiden så gjorde det verkligen. Capellos första Serie A förlust någonsin kom den 21 mars 1993 och den kom hemma på San Siro mot Parma (0-1 Asprilla).  Det betydde att Milan hade gått 59 ligamatcher utan förlust. Det är en svit som inte kommer att bli slagen på länge. – ”Jag har samma åsikter som Silvio Berlusconi genom att behålla truppen tillsammans och det laget blev känt som de ”invincibles” för att vi gick 58 matcher utan förlust. Vi vann ligan utan att förlora en enda match och det är rekord”, kommenterade Capello

Vid denna tidpunkt ledde Milan ligan med elva poäng och detta var eran där vinst gav två poäng. Det var helt enkelt en enorm marginal. Det var uppenbart för alla att de inte skulle tappa och Capello vann sin andra scudetto med klubben. I Coppa Italia åkte man ut i semifinalen mot Roma men ingen brydde säg särskilt mycket eftersom cupen inte var lika prioriterad som den senare blev under 2000-talet.

Europa

I Champions League dominerade Milan som inget lag innan eller efter. På deras väg till finalen så vann de tio matcher av tio och slog lag som PSV Eindhoven och Porto. De gjorde tjugotre mål på dessa tio matcher och släppte bara in ett mål och det var en tveksamt dömt straff som Romário gjorde mål på Marseille väntade i finalen i vad som väntade vara en agg match. Eftersom vad som hände två år tidigare. Detta Marseille var ett starkt lag med spelare som Marcell Desailly, Fabien Barthez (med pacht hår), Didier Deschamps, Rudi Völler och Alen Boksic.

Van Basten hade kommit tillbaka en månad tidigare men hade fortfarande problem med sin svaga ankel så han var alltid en risk. Van Basten som visste att varje match kunde vara hans sista match och ville självklart spela finalen. Och Capello ville inte stoppa honom. Papin som hade varit uppumpat att möta sitt gamla lag som han ett år tidigare hade lämnat under ett moln, hade just kom tillbaka från en sex veckors period av skada. Han hade spelat veckan innan och hade inte sätt bra ut och blev utbytt.  Med Rijkard som var ”untouchable” i laget så fanns det bara plats för en utlänning och det blev Papin. Gullit såg matchen ifrån läktaren.

Milan hade matchen under första halvlek. Van Basten led och kämpade runt planen men resten av laget spelade bra. Massaro missade några bra chanser. Och sedan så tog Marseille överraskande ledningen. Med en minut kvar av första halvlek så dömde domaren en tveksam hörna till Marseille. Matchens lirare Abedi Pele slog hörnan som prickade Basil Boli som nickade in den. Milan var chockade.

Capello skickade Papin in efter pausen men Marseille växte i självförtroende och leddes av en brilliant Desailly som försvarade ledningen effektivt. Fyra minuter ifrån slutet så sätter Capello ett stopp för Van Bastens lidande. Holländaren tittade på bänken med ett tomt ansiktes blick och visste kanske att allt var över. Marco Van Basten en av världens bästa anfallare någonsin skulle aldrig spela fotboll igen.

”Vi dominerade de den kvällen,” säger Rossi. ”Det är allt jag kommer ihåg från den kvällen. Det är de vad jag väljer och komma ihåg. Vi skapade så många chanser speciellt i den första halvlek. Jag kommer ihåg när jag gick in i omklädningsrummet i halvtid: Ingen trodde att höll på att förlora. Men sådan är fotbollen.”