Real Madrid 2006/07
U N D E R sommaren så fick Franco Baldini ett samtal från Predrag Mijatovic, den forne jugoslaviska landslagsspelaren som hade varit en nyckelspelare åt Capellos Liga-vinande lag under 1996/97. Efter att ha slutat från fotboll så började Mijatovic jobba som spelaragent i Spanien. Han sa till Baldini att han samarbetar med en advokat som heter Ramón Calderon, en kandidat för presidentskapet i Real Madrid. Valet var i början av juli och Calderon hade frågat Mijatovic för att hålla hans kampanj. Ville Baldini ge en hjälpande hand? Ja, han tackade ja.
Att kandidera för president för Real Madrid betyder ungefär, att man sätter ihop massa löften och övertyga väljarna att du är mannen som kommer att leverera dem DET. Exakt som Florentino Perez lovade att leverera Luis Figo from ärkerivalen Barcelona hade gjort för att vinna vann valet år 2000. Inför säsongen 06/07 så kandiderade flera män och de tränarnamn de ville hämta var, Arsène Wenger, Vincente del Bosque, Josè Antonio Camacho, Sven-Göran Eriksson. När det gällde Calderon så var hans namn Bernard Schuster.
Och det var lite problem för Mijatovic. Schuster hade varit en väldigt bra spelare, men som tränare hade han inte gjort något stort väsen av säg fram till våren 2006, där han tog lila Getafe, i deras andra säsong i högsta serien, till en nionde plats. Han fick applåder för deras stil och organisation, men Mijatovic visste att Schuster inte exakt var ett marknads namn. Han övertygade då, Calderon att en annan väg: Capello.
Sent i maj flög Calderon, Mijatovic och Baldini till Pantelleria för att prata med Capello. Det var första gången på två år som Baldini och Capello hade träffats i en professionell nivå. Över en viss sjömat och några få vinflaskor, så la de ut Calderons planer för klubben. Capello lyssnade, men mest av allt hade han det trevligt. Han hade saknat Baldinis sällskap. Han sa till de att han skulle vara förtjust att gå tillbaka till Real Madrid.
Det sägs ofta att om du lägger otroliga löften under din kampanj så har de en bra chans och vinna. Det verkade funka för Calderon. Tillsammans med Capello så annonserade att, Kaká, Cesc Fbregas och Arjen Robben. Plus, självklart det Capello ville ha in. Detta verkade orealistiskt men fansen verkade köpa det. Det 3 juli så vann Calderon valet – med 246 röster. Capello hade ett nytt jobb samt Baldini också.
Capello återvände till Juventus den 4 juli för att hämta hans gå-ut klasul. Juve fansen han rann in på var fortfarande chockade över Calciopoli och de hade varken energin att bua åt honom eller säga hej då. Samma eftermiddag så var han i ett plan till Madrid, mindre än 24 timmar senare skrev han på för Real.
Det var ingen fråga att klubben hade förlorat sin deras sätt i post-Galactico eran. Florentino Perez policy att addera en superstjärna per säsong hade gett från start säsongen, 2000/01: Luis Figo, Zindedine Zidane, Ronaldo, David Beckham, Michael Owen och Robinho. Men klubben hade varit utan titel i tre raka säsonger. Reals transferpolicy var typ: köp bra spelare och kastade de tillsammans.
Baldini var på plats för att ändra på det och Capello var mannen som skulle göra så att allt funkade. Reals trupp hade stora namn med stora personligheter och även större löner. Den självklara slutsatsen var att truppen var talangfull men dåligt blandad. Spelarna verkade inte passa ihop med varandra. Den första saken att göra var att bygga en stark grund. Målvakt Iker Casillias och försvararen Sergio Ramos var bland de bästa i ligan, men de behövde hjälp.
Capello ringde upp sin gamla regim i Juventus. Cannavaro behövde ett nytt hem. Den sommaren hade han lätt som kapten Italien till VM guld och var en av turneringens bästa spelare. Det fanns ingen chans att en sån spelare skulle spela Serie B. Samma sak gällde Emerson. Brasilianaren var en spelare som Capello älskade och mer, han tyckte att han behövde ge mer balans till en trupp som var för offensiv och saknade en sittande mittfältare. Ett pris för 13,5 miljoner pund för båda veteranerna, så blev övergången klar. Förutom ett starkt försvar, så var planen att ha två balans spelare framför fyrbackslinjen och ge de fyra de framme frihet. In kom då Mahamadou Diara från Lyon.
Sedan hade vi den brasilianske Ronaldo. Brasse anfallaren hade flyget till Brasilien för att göra en knäoperation mot klubbläkarens önskan. När han var där så var han seriöst nära att förlora sitt körkort efter att ha begått sin trettonde trafikförseelse på tolv månader. Det faktum att han inte bodde i Brasilien så var det imponerande.
Capellos oro för Ronaldo växte. Som alla andra så var han beundrade över hans talang, men han var inte helt övertygad att han hade en logisk plats i hans lag. Capello kände att 4-2-3-1 formation var det bästa sättet att ge hans attackerande mittfältare av att utrycka säg bäst. Men det betydde att ha Ronaldo där uppe själv. Brassen hade just kommit ifrån sin värsta säsong någonsin i klubben, hans återkommande knäproblem och hans beteende blev alltmer sämre utanför planen. Han sa direkt till Baldini för att se vilka erbjudande som fanns för den forne Fenomenet. Medans han var på det, så bestämde han säg att för en center-forward: Ruud Van Nilsterooy. Att signera holländaren var en viktig anslutning.
Detta betydde nu Ronaldo kunde säljas till Milan, som ville köpa honom, men de kom aldrig överens om en övergångssumma. Vilket gjorde att Capello var fast med Ronaldo. Som för hans part svor att han skulle komma till sitt bästa. Ronaldo var inte Capellos ända återvinna projekt. Antonio Cassano återträffades med sin gamla boss och från dag ett, så gjorde det gamla underbarnet rätta ljudet. ”Han är den bäste, han är som en far till mig,” sa Cassano till Marca. ”Visst, har vi haft våra tjafs, men det är normalt mellan en fader och son. Det är en del av att växa upp, han känner mig och han vet hur man behandlar mig.” Till en början så tänkte att Capello att Cassano skulle ge honom ett extra alternativ.
Faktum var att Cassano föll i samma kategori som Robinho och Reyes, som hade kommit ifrån lån från Arsenal. Alla tre var unga, mycket begåvad attackerande spelare, de var typer som kunde spela på båda kanterna och bakom anfallarna. De hade också kommit från svåra säsonger. Robinho hade inte levt upp till hajpen efter att ha kommit från Santos. Reyes hade det svårt att anpassa säg till Premier League. Cassano hade kommit till Real från Roma januari 2006 för lätta pengar eftersom han vägrade skriva på en förläggning. Han kom in med en jättepäls från flygplatsen och sa till alla att han skulle lyssna på Alfredo di Stefano (som hade slutat spela sexton år före Cassano föddes) var hans idol. Genom skador och dåliga insatser så saktade det ner Cassano.
De tre, plus Ronaldo, representerade kalkurerade risker. Men Capello tyckte att de var värt att gambla på speciellt när han hade Van Nistelrooy, Raúl och Guti försedde med kända kvantiteter att gå framåt. Nyckeln var att skapa en stabil plattform där back och i mitten av planen. Cannavaro skulle hjälpas av balansmittfältarna Emerson och Diarra.
Från dåligt till värre
P R O B L E M uppstod direkt i säsongsöppning 2006–07, borta mot Villareal. Real skapade väldigt lite, Emerson och Diarra satt väldigt lågt medans brassen såg ur form. Cassano var en icke-faktor och blev utbytt. Det slutade 0–0, en match som sport tidningen AS beskrev som ”the chronicle of nothingness incarnate.” Cannavaro skyllde på spelarnas fysik men redan kunde man känna att problem var djupare än så.
Sen så fanns det en viss David Beckham. Han var i sin sista säsong av kontraktet. De hade haft ett sommarbete som hade bevisats att vara kommersiellt bra för båda parterna. Medans Reals varumärke växte i Asien, där Beckhams popularitet var jättestort. Capello förstod Beckhams kommersiella värden till klubben, men samtidigt så kände han att de tomma tre säsonger utan troféer, det behövdes andra övergripande prioriteringar: hämta tillbaks titlar till Bernabéu. Och på det sättet var Beckham inte någon skillnad från sina lagkamrater.
Beckhams situation var ändå unik. Till en början så kom han tillbaka från en skada och samtidigt en stor besvikelse av att inte bli uttagen till landslaget. Både Fysiskt och psykiskt. Sen fanns det problemet med formation 4-2-3-1 som inte var ideal med för Beckham, speciellt med en lite långsammare Van Nistelrooy där framme. Och slutligen så visste Capello att varje lila skrapa av Beckham nyheter skulle förstoras.
Det sista han behövde var ett pågående och offentligt kontrakt förhandlingar som involverade en så högprofilerad fotbollsspelare. Han skulle snarare begränsa Beckhams roll i laget och istället för att ha en nyckelspelare indragen i nånting som skulle potential bevisa att vara en enorm distraktion. Strategin var på två sätt. I ena handen så var säsongen planerad utan att ta Beckham i räkning. Om han spelade tillräckligt bra, så kunde Capello hitta en plats för honom, men han skulle inte ändra uppställning för honom. På andra sättet så skulle klubben ta ett snabbt beslut över Beckhams framtid.
Vid oktober så stannade förhandlingarna upp. Beckham frågade inte om mer pengar, men en större del av hans kommersiella rättigheter. Klubben letade för att skära Beckhams procent av ”image” rättigheter, argumenterade att ”Beckham effekten” gick lite långsammare än förut. ”Vem har sagt att betala honom mer,” sa Mijatovic tidigt i oktober. ”Kanske så stannar David och vi vill betala honom mindre.” Vid samma tid sa Calderon till BBC att Beckham ”har bestämt säg för att sluta inom två år.” Så påstående störde både Capellos och Beckhams kamp. Spänningar mellan Beckhams rådgivare och klubben började stiga upp och det serverade bara för att stöta Capello.
Detta var inte vad han menade när han sa till klubben att han ville lösa saker snabbt och tyst.
Samtidigt så förbättrades inte saker på plan. Den 14 oktober så gick de från dåligt till värre. Real Madrid slogs av lilla Getafe med 1-0, tränad av Schuster som alla visste hade varit Calderons första alternativ för klubben. Alla var chockade av insatsen av som visades av Real Madrid. Under nittiofem minuter av spel, så hade de inte ett ända skott på mål. Inte en ända. Vad än Capello gjorde så verkade ingenting fungera. Van Nistetlrooy började själv där uppe fick ingen service och var helt osynlig.
Vid halvtid så kallade Capello in Ronaldo och Raúl för den förfärlige Cassano (som blev jätteilsken i omklädningsrummet) och Diarra, till ingen nytta. Senare så skickade han in Robinho istället för Beckham. Fortfarande ingenting. Det spelade inte roll hur många offensiva spelare det fanns på plan, så kunde de helt enkelt inte skapa något. Och för att göra saken värre, så blev Ronaldo idiotiskt utvisad i slutet av matchen, vilket betydde att han var avstängd för Barcelona matchen om en vecka.
”Vi spelade väldigt dåligt,” sa Capello. ”Det finns inga ursäkter.” Casillas kallade de den ”värsta Real Madrid insatsen han kunde komma ihåg.” Få kunde ha en annan åsikt. Knivarna kom nu från alla håll och Capello var dockan.
När han anlände så hade Capello begärt femtio dagar för att sortera ut Real taktiskt. Väl, de femtio dagarna hade gått nu och frågor kom snabbt och rasande. Varför spelade han med Beckham när han var klart ur form? Varför startade inte Ronaldo? Varför var laget så konservativ i första halvlek. Hur förfärlig var inte Emerson och kan han bli ännu värre? Det var svårt att argumentera med numren. Real snittade 3,6 skott på mål fram till den delen av säsongen. Marca, lade fram en fotograf på ett mål på sin tidnings framsida, med texten: Detta kallas ett mål. Du ska sparka bollen i denna direktion.
Det var ingen ideal förberedelse för matchen mot Barcelona den följande vägen. Redan såg det ut som en match som skulle bestämma Capellos framtid i klubben. Det faktum att Mijatovic var tvungen att förneka rapporterna att Capello hade sagt upp sig omedelbart efter Getafe matchen: ”Nej, det skulle vara en handling av en fegis,” sa han. ”Och Fabio är ingen fegis.” Knappast den mest uppmuntrade av förtroendevotum. Fortfarande var Capello trogen. ”I Spanien så går de från att vara extrem till de andra bara så där,” sa han. ”Det är inte svårt för de att ändra säg.”
Den 22 oktober så öste det med regn i Madrid. Capello visste att planen skulle vara tung och la ut sitt lag anpassningsbar. Rijkard höll istället fast till sin matchplan: små, kreativa spelare, kortpassningar, tekniks briljans. Kritikerna var övertygande att Barcas artisteri skulle demolera Capellos grott-fotboll, som en tidning kallade det.
”Jag såg dem under uppvärmningen och jag kunde se att de var arroganta och självsäkra,” skulle Capello säga senare. ”De gjorde tricks och de låg på planen som de vore i en strand, använde bollen som den vore en kudde . . . det var orespektfullt. Vi ville att de skulle betala.”
Att de såg deras motståndare uppträda så där i Bernabéu – deras hus – var den perfekta motivatorn för Capellos män, som kom ut från tunneln med intensitet och anda. Raúl öppnade målskyttet efter sex minuter och träffade ribban kort där efter. Van Nistelrooy stängde matchen till 2–0, vilket skärade ner Barcelonas marginal med bara två poäng. Kris undveks.
Men det fanns fortfarande bränder att släcka: Antonio Cassano. Den följande veckan så vann man enkelt med 3–1 mot Gimnastic. Cassano var på bänken, men misslyckade att fånga Capellos öga efter att ha uppvärmt för den mesta dels i andra halvlek. När han insåg att han inte skulle komma in, så lät han tränaren få det. ”Har du ingen skam?” skrek han. ”Jag har alltid försvarat dig, jag har alltid stått upp för dig och det är så du betalar mig? har du ingen känsla av anständighet?”
Capello bara skaka sitt huvud. Cassano hade tydligen problem och i en annan tid och en annan plats, så skulle Capello försöka att sortera ut det. Men Real Madrid hade alltför många problem att ta ut tu med. Och uppriktigt sagt, Cassano var inte tillräckligt viktig för att Capello skulle prioritera. Capello beskrev incidenten som ”ett bakslag för alla” och skicka honom för att träna för själv i tio dagar, fram tills Cassano bad om ursäkt till säg själv och till sina lagkamrater. Det var uppenbart att han hade blivit ett problem och de bästa för alla vore om han skulle kunde byta lag i januari.
För en stund såg de ut att saker rullande på. Real vann fem av sex matcher i La Liga och förblev en poäng efter Barcelona tills deras hemmamatch mot Recreativo de Huelva, sista matchen innan Jul uppehållet. Men då igen började saker att hända igen, på ett lite komiskt sett. Igen var det Cassano så gjorde huvudnyheterna men för fel anledningar. TV kameran hade filmat honom när han pratade med Diarra och Ronaldo under träning. Cassano sågs först imitera sin tränare. Sedan gjorde han ett mini-utbrott ala Capello . . . ”För Capello så existera bara visa människor. Van Nistelrooy, Raúl, självklart Robinho . . . oh, och Emerson, självklart Emerson. Emerson spelar alltid . . .”
Detta undertrycker bara vad den spanska pressen hade skrivit hela säsongen, att Capello var besatt av Emerson, som vid den tidpunkten inte var samma spelare som förut men verkade startade varje match. Cassano lämnades ut från nästa match mot Recreativo, det blev en horribel 3–0 förlust på hemmaplan. När det gäller Capello, så kunde han inte lämna tillräckligt.
Cassano och Ronaldo som fortfarande inte spelat nittio minuter (av olika anledningar) hade bara gjort ett mål de emellan. Pressen som aldrig blev förtjusta i Cassano blev nöjda när de beskrev på sättet Capello förmodligen torterade honom. En gång enligt rapporter, så sa Cassano till tränarstaben att han ville ta en extra skottträning efter lagträningen. På Capellos instruktion, så lämnade alla planen, lämnade honom ensam och förnedrad framför ett tomt mål. På ett annat tillfälle, när Capello ville avsluta en träning med eight-a-side match, Cassano försökte kom in ett av de två lagen: när Capello insåg det, så skickade han honom själv för att jogga.
”Cassano är klubbens problem, inte mitt problem.” Blev Capello citerad i en tidning den 7 januari 2007. Hans andra chanser hade runnit i mångt om mycket tyckte Capello.
Under januaritransfer så bad Capello för ungdomlig dynamik till laget. Baldini och Mijatovic levererade tre killar som passade räkningen: vänsterback Marcello, central mittfältare Fernando Gago och anfallare Gonzalo Higuain.
Det nya året hämtade ingen förbättring i resultat. Real förlorade borta mot Deportivo den 7 januari. Deras 2–0 förlust visades säg vara en mardröm. Emerson såg trög ut, Gago bredvid honom såg förvirrad ut. Anfallarna fick lite servis och försvaret såg skakig ut. Efter matchen så kallade Mijatovic till ett nödmöte med Capello, Baldini och medlemmar av tränarstaben. Capellos linje var enkel: ”Vissa spelare levererar inte till deras potential.” Vilket onekligen stämde . . . men var det inte hans jobb att få dem till den nivå de skulle vara på?
Capello framträdde i ett defensivt humör den följande dagen. Han visste att media skulle vara på honom och han skulle inte backa undan. ”Hur känner du dig?”
”Jag känner mig som en Real Madrid tränare.”
”Är du glad?”
”Jag är inte glad, därför att i fotboll så är du bara glad när du vinner.”
”Är det dit fel.”
”Nej, därför att när vi vinner så vinner vi tillsammans och när vi förlorar så förlorar vi alla.”
”Vad ska hända med Ronaldo?”
”Jag pratar inte om individuella spelare.”
”Vad om Cassano då?”
” Jag pratar inte om individuella spelare.”
”Beckham?”
”Jag pratar inte om individuella spelare.”
Tuffa grejer. Men faktum är att media hade inte ens tid att ta fram sina knivar innan nästa stora nyheten bröt: Beckham. Två dagar efter Deportivo förlusten så vaknade Madrid enligt rapporteringar från tidningen AS att Capello hade inkluderat Beckham på sin ”svarta lista” för underpresterade spelare tillsammans med Cassano och Ronaldo. Capello uppmana klubben att inte förlänga engelsmannens kontrakt.
Beckham hade bara startat i fem ligamatcher hela säsongen där Real hade förlorat tre och bara vann en. Va mer som oroade var också ett han blev varnad hela tiden, han hade samlat ihop säg elva gula kort på 633 minuter. När en så erfaren spelare som honom slarvar så mycket med så måste det förmodligen betyda att de måste finnas en anledning.
Inom 48 timmar så tog Beckham sagan över. Han skrev på ett fem års kontrakt med Los Angeles Galaxy i USA. Han blev den bästa betala idrottare i en lagsport. Vad som hände här näst var oväntat och extraordinärt. Capello annonserade att Beckham inte längre skulle spela för Real Madrid. ”Han kommer inte spela,” sa Capello. ”Han kommer att träna men inte spela. Varför? Därför att om du skriver på ett så viktigt kontrakt med annan klubb så är det svårt att ha den rätta nivån av motivation. David har alltid var en stor professionell, men det är uppenbart att vi inte kan längre räkna med honom.”
”Ronaldo och Beckham var i samma situation,” minns Toni Grande från Reals tränarstab. ”Det fanns en tid när det inte var så hjälpfulla till klubben. Beckham fanns med i laget men spelade inte bra, han gjorde inte som det han hade blivit sagt och laget vann inte. Om en spelare på den nivån hjälper dig att vinna matcher så kan du acceptera vissa saker. Men om han inte, så måste du vara redo att göra drastiska val.”
”Det var ett val av mig själv och andra men jag hade det sista ordet jag kunde ha behållit honom i laget,” sa Capello efter säsongen. ”Så jag måste respektera ansvaret. Vi ville skicka en viss slags budskap.”
Vad en budskapet var, så kunde de ha skickats på ett bättre sätt. Att lämna ut Beckham för de nästa matcherna, utan någon slags av offentligt pronouncement. Detta skulle vara senare vara ett beslut som han skulle snart skulle komma ångra.
Ronaldo skeppades iväg till Italien och Milan.
Fabio Capello nämner Ronaldo som den svåraste spelaren att hantera, men erkänner att han var ”Den bästa jag coachade också”.
Men italienaren blev kvar frustrerad av den legendariska anfallarens brist på fitness.
”Den tuffaste spelaren att hantera? Alla tror att det är [Antonio] Cassano, ”skrattade Capello och talade vid fotbollsledarkonferensen.
”Antonio var ung, bra på planen men galen utanför den. Han var tvungen att straightened-out, det fanns andra i laget som fick honom att känna sig lugn.
Det svåraste att hantera var den bästa jag coachade också: Ronaldo, il Fenomeno.
Jag ska berätta varför. Jag var ansvarig för Real när han kom tillbaka från en skada och han kom till oss i november för att starta om.
Han vägde 96 kilo, det var boxning grejer. Jag frågade honom hur mycket han vägde när han vann VM och han sa 84 kg, så jag bad honom att åtminstone komma till 88.
Det var synd för han ville inte offra säg för det minsta och det bästa han lyckades vara var 94 kg. Han spelade tre matcher med [Ruud] Van Nistelrooy och vi förlorade alla tre”.
En vinn över Zaragoza den 14 januari gjorde att de var en poäng efter Sevilla. Även då fanns det kontrovers, med Capello rakt i mitten av det. Efter att ha blivit förolämpat av supportrar precis bakom hans bänk nästa hela matchen, så vände Capello säg emot dem vid slutsignalen och visade de långfingret. Kameran filmade det hela och ännu en gång så var Real Madrid tränaren på rättegång. ”Jag ska be om ursäkt till supportrarna därför att det jag gjorde var fel och jag skulle inte göra det,” sa Capello efter matchen. ”Dom två killarna har hånat mig hela matchen och jag helt enkelt tappa kontrollen. De gjorde så varje match, det faktum är att de var där tio år tidigare när jag senast var där. Men det är ingen ursäkt. Jag hade fel och jag ber om ursäkt.”
Incidenten som förändrade säsongen
Förmodligen skulle det handla mer av denna incident om det inte för en extraordinär blunder från
Calderon två dagar senare. Reals president skulle föreläsa i ett universitet. Han skulle prata om Real Madrids affärsföretag, men han bestämde säga för att ändå ge lite en bit av sina spelare. Vilket spelades in utan att han visste och sändes på radio den kvällen. Calderon kallade Real spelarna ”fåfänga” och ”egoistiska”, och la till att det saknade ”kultur och utbildning.” Han kritiserade Guti, gav detaljer om Casillas kontrakt och kallade den betalade publiken i Bernabéu för ”lama” och toppade det med Beckham: ”Han ska till Hollywood för att vara en halvdan skådespelare,” sa han. ”Vi hade rätt att inte förlänga hans kontrakt och det bevisades med det faktum att ingen ville ha honom utanför Los Angeles.” Spelarna krävde att möta sin president. Han skulle möta alla spelare och han var tvungen att komma med en övertygande ursäkt. Den följande dagen så körde Calderon till träningsanläggningen för att möta musiken. Capello och Mijatovic satt i mötet men var tysta. Calderon försökte förklara, men blev fort avbruten av en spelare som skrek: ”Det räcker nu med all skit så kommer ut från din mun! Varför repeterar du vad du sa i tisdags till vårat ansikte?” En annan spelare frågade honom rakt ut: ”Är du med oss eller emot oss?” Vid detta moment så förstod presidenten att det ända sättet att komma ur detta från möte var att be om ursäkt och lyssna på spelarna klagomål. De som hördes mest var Beckham som kallade Calderon en ”lögnare” och sa att kände säg ”sviken” av hans uppträdande. Han sa också medans han kände säg besviken att bli petad, han kunde ändå ”respektera” Capello därför att han var öppen om vad han gjorde och kände.
För Capellos del så slogs han av banden som hade utvecklas bland spelarna. Han hade varit i kris situationer tidigare, men han märkte någonting som många hade missat tidigare: dessa spelare, trots deras massiva egon och även större lönekuvert brydde generellt för varandra. De hade professionell stolthet och värdighet. Han var speciellt imponerad av Beckhams reaktion: Hur lätt det kunde vara för honom att skratta bort det, genom att veta om några månader så skulle han till LA:s solsken och skulle förmodligen inte aldrig se Calderon igen. Istället så var han där och stå upp för säg själv och hans lagkamrater. Om det handlade om interna strider eller avundsjuka så kanske hade funnits före, så laget drag åt samma håll nu. Capello var stolta över de.
Det var inte bara Calderons kommentarer. Mijatovic fick också en känga. En spelare anklagade honom för att två ansiktet, för att inte ge tränaren de rätta uppbackning och gjorde hans och spelarens jobb omöjligt. Det fanns ingen klar kritik mot Capello i de mötet men tränaren förstådd att visa spelare inte var nöjda med honom. Det hur som helst störde inte honom men nyckeln var att laget drog åt samma håll, vilket hade missats fram till denna punkt. Capello skulle senare säga att Calderon mötet skulle hjälpa honom att ändra sig om Beckham.
Tillbaka i ligan så förlorade de två raka matcher. Calderon blev hånad av fansen, som frågade om hans avgång. Capello med kom under press, Barcelona hade nu en fem poängs ledning. Real hade nu förlorat sju av tjugoen matcher, om man jämför med hans föra sejour så förlorade de fyra av fyrtio två matcher. Laget behövde en uppskakning. Ronaldo skickades till Milan. Cassano var när att flytta till Inter men slutade att vara kvar, men han var isolerad och kunde inte göra så mycket oro.
Capello valde att ta in Beckham i nästa match mot Real Sociedad.
”Förmågan att ändra din tanke är ett tecken på intelligens,” sa Capello.
Det funkade perfekt med Beckham på plats, Real vann 2–1 och kvitteringsmålet kom från en frispark från Beckham. Visa i media beskrev det som en ”förödmjukande” climb-down för Capello. Men han själv kände inte nödvändigt så. Men Beckham effekten varade inte länge, han utvisades i nästa match. Men det hela visade spelarna att Capello var en man som kunde ändra sina tankar. ”Att peta Beckham var självklart inte en av Capellos bästa beslut,” säger Grande. ”Han försökte någonting annat, Raúl till höger och det funkade inte. Sedan gick han tillbaka Beckham. Det finns tider när du gör saker fel, tricken är att komma på dina misstag och fixa dem.”
”Det spelar ingen roll om du är Ronaldo, Baggio eller Cannavaro,” säger Cannavaro. ”Om du inte tränar bra, så är du ute. Men spelarna vet det också att med Capello så får de en andra chans. Många tränare” hamnar i tjafs med sina spelare å då får de aldrig spela mer igen. Med Capello, så länge du jobbar hårt, vad som kommer efter blir irrelevant. Han har bara ett mål – att vinna – och om du kan få honom att nå hans mål så är dörren alltid öppen. Samtidigt är han väldigt stark. Om du vill bråka med honom, så bråkar han tillbaka. Skillnaden är att nästa dag så är det bortglömt. Det är något som gör att han sticker ut och en av anledningarna till att jag gillar honom som person.”
Den 17 februari så spelade Real en oimponerande mållös match mot Betis på hemmaplan. Det var frustrerande kväll, förmodligen säsongens sämsta insats. Efter matchen så hängde Baldini och Mijatovic kvar runt planen för att diskutera situationen. Det var klart för båda att Calderon ville ha Capello borta. De tidigare sex veckor hade varit tufft för alla. Vissa kände att Capellos beteende hade blivit något oregelbundet, som bevisades av hans handling av Beckham. Problemet var inte vare säg Calderon eller klubben trodde på honom (och vid detta skedde så trodde de inte) eller vare säg spelarna trodde på honom (om man dömer av resultaten, skulle man inte tro det). Problemet var ungefär om Capello trodde på Capello. Var elden borta? Hade han förlorat viljan och styrkan att reagera? Speciellt frågan om han ville fortsätta vara tränare.
Capello spenderade de nästa trettiosex timmarna för att tänka på denna fråga. Han hade ett samtal med sin fru Laura och gjorde en självrannsakan. Han var inte en sluta-typ, men han hade aldrig varit i en sådan situation tidigare. Även i de mörkaste tiderna i Roma så kände han att det alltid fanns en utväg. Han instrukterade Baldini och Mijatovic att säga till ledningen att de skulle träffas
11.00 på måndag, 19 februari, dagen innan Reals Champions League match med Bayern Munchen. Om klubben tyckte att han var problemet så var han öppen att gå. Förutsägbart så centrerad diskussionen på Capellos ord.
Vid 14:00 så hade strategin lagts ut: klubben skulle säga att Capello faktiskt var en del av problemet och att Real Madrid skulle vara bättre utan honom. Allt detta skulle läggas fram efter deras lunchrast. När Mötet bröts upp så trodde alla inklusive Baldini och Mijatovic var övertygade att de var det. Samtidigt som Capello ledde en träning som normalt och pratade med media inför Bayern Munchen matchen. Om han var orolig om vad som hände i ledningsmötet, så såg han knappast orolig ut. Han såg säker och pratade om långsiktiga objektiv med klubben och att de var fortfarande i racet i Champions League och i ligan. I baktankarna så visste han att Baldini, Calderon och Mijatovic och resten av ledningen diskuterade hans försvinnande från klubben.
Men nånting hände under den lunchrasten för att ändra tankarna i många av lednings medlemmar. De flesta tyckte förstås att Capello var ett misslyckande men samtidigt tyckte de att de inte kunde tjäna på att byta tränare vid denna tidpunkt. Medans mötet höll på så rapporterade en spansk radio att Capello hade avgått och skulle sluta efter Bayern matchen. Nyheten bröt ut 13:20 medan mötet hölls på och det betydde att någon läkte ut nyheten. Vid den tiden så var nyheten korrekt, Capello skulle sluta.
Osäkerheten höll på i 116 minuter tills klubbens ordförande bekräftade att Capello skulle stanna. Hans erbjudande hade nekats och klubben ville inte sparka honom. Han var nu under illusioner: han hade varken support eller förtroende av ledningen. Men för någon anledning var han kvar. Nu fanns det inte mycket att tänka på. Capello visste att Bayern mötena och Barcelona matchen på Camp Nou var avgörande. Hans öde skulle förmodligen avgöras där.
Han mixade upp lite och gick tillbaks till en grundläggande 4-4-2 med Beckham och Raúl på flankerna, samt ynglingen Torres som högerback. Där framme så fick Van Nistelrooy sällskap av Higuaín. Vid halv tid så ledde Real 3–1 och hade fullt kontroll. Även Bernabéu publiken hejade på de. Men Mark Van Bommel reducerade till 3–2 när det återstod två minuter av matchen. Trots att Capello var nöjd att vinna matchen så var han bekymrad över att släppa in två mål när man hade dominerat de mesta av matchen, de var inte acceptabelt. Det skulle komma och håna de senare i returmatchen. I Munchen så ställde Capello med en säker-först formation som den spanske pressen hatade. Real uppställningen innehöll tre centrala mittfältare: Gago, Diarra och Emerson. Tio sekunder efter avspark så gör Roy Makaay det snabbaste målet i Champions League historien. Roberto Carlos slarvade med en mottagning som Makaay utnyttjade.
Capello var livlig. Hur kunde något sådant hända? Real jagade matchen och dominerade bollinnehavet men utan en kreativ mittfältare så misslyckades de öppna upp motståndarnas försvar. Efter en halvtimme så byte han ut en underpresterande Emerson mot Guti. Tidigt i andra halvlek så gjorde Bayern 2–0. Van Nistelrooy gjorde senare mål, men till ingen nytta Real var ute på borta mål. Efter matchen gjorde inte Mijatovic honom några tjänster heller. Han frågades återigen om
Capellos framtid, och sa: ”Jag vet inte, men för stunden är han våran tränare.” Real låg fyra i ligan, de hade bara gjort trettiotvå mål på tjugofem ligamatcher och nu var de ute från Champions League också. Capello var heller inte nöjd med Mijatovic ordval. De var ju de två som var inne tillsammans med det här projekten?
”Det var en svår tid, så pass att jag pratade med presidenten och sa ”jag tar skulden på mig och jag har inga invändningar om du vill sparka mig”. Vi har hela 9p efter ledarna, åtta eller nio poäng efter Barcelona som var först. Vi tog alla spelare tillsammans och vi bestämde från där och nu så skulle vi spela varje match som de vore en final”, säger Capello
Barcelona borta var nästa match. En annan förödmjukelse och Capellos säsong kunde vara över. Radiostationen Cope Radio hade rapporterat att den ända anledningen till att Capellos jobb var kvar, var hans längd på kontraktet och det skulle kosta Calderon miljoner att sparka honom. Tre gånger så tog Real ledningen, tre gånger så stormade Barcelona tillbaka för att kvittera. Det var en 3–3 match som underhåll de flesta neutrala och visade att det fanns mycket liv kvar i Madrid. Capello var nöjd med av karaktären hans lag visade. Sevilla förlorade nu mot lilla Gimnastic och det skulle nu bli ett tre-lags-race om titeln. Enligt Grande så var Barcelona matchen en vänd punkt. ”Vi förtjänade att vinna den matchen,” säger han. ”Vi alla visste det. Vi lämnade Camp Nou med en viss anda, en sorts tro . . . Capello var väldigt bra i att använda det till att bära det med oss hela vägen.” Real van fem av deras sex senaste matcher efter Camp Nou och var nu i toppen med Sevilla, som var laget som besöka Madrid den 6 maj. Efter att legat under med ett mål, så vände Real matchen och vann med 3–2 mot Sevilla och var nu två poäng efter Barcelona. Regissören bakom segern var Guti, en spelare som har spenderat hela sin karriär i Bernabéu (han debutera under Capello säsongen 1996–97). Hans talang var odiskutabelt, hans temperament var ett annat problem. De mesta av observanterna hade cyniskt pekat ut att, med Madrid som sjönk, skulle Guti vara en av de första som skulle överge skeppet. De hade fel.
Vid denna tidpunkt så klickade Real. Det fanns en självtro och en enhet som skiljde de från Sevilla och Barcelona. Guti var bara en del av det, Capello hade också lyft upp en ung försvarare från Castilla, Reals U-lag, Miguel Torres hade börjat spela sedan sin Liga debut i januari. Sättet han gjorde det på var typiskt Capello.
”Han hade haft ett öga på oss i Castilla och sedan en dag så tog han mig upp till första laget,” minns Torres. ”Han sa ingenting specifikt, bara några få ord här och där, vanligtvis fokuserade han på specifika detaljer. Han behandlande mig som de andra spelare. Jag tror att det är en bra sak, han ville inte överbelasta mig med information. Hade han gjort det, så skulle jag känna mer press. Istället så gjorde han inte en stor grej utav det, men kände fortfarande att jag hade hans förtroende.” Den följande veckan såg Real ta emot Espanyol hemma på lördag, medans Barcelona mötte Betis på söndag. Vid halvlek så låg Real under med 3–1. Publiken var irriterade: återigen såg det ut som Capellos gäng hade slut på bensin precis när det såg ut som att de hade en bra seger-kurva. Men i den andra halvleken så tvingade de upp en osannolik comeback för att vinna med 4–3 men ett sent Higuain mål och laget lämnade planen till väckande applåder. Även bättre nyheter kom den följande dagen, när Betis spelade oavgjort, 1–1. Lagen var nu jämsides men – avgörande – Real Madrid hade ett bättre innebördesmöte (2–0 på Bernabéu, 3–3 i Camp Nou). Om de slutade lika så skulle Capello vinna sin nionde ligatitel.
De gjorde inte lättare för sig själv den följande veckan. Det tog ett dramatiskt övertidsmål av
Roberto Carlos, som framspelades av Higuain. Barcelona krossade Atletico Madrid på bortaplan med 6–0! Motvilligt så gav pressen Capello respekten. Ja, det var inte snyggt, men det faktum att Real fortfarande var med i jakten var ett mindre mirakel. Och vad mer, att segrarna var med otroliga comebacks och sena mål var ofta en funktion av Capellos match-ändrande byten, nånting hans kritiker var tvungen att erkänna.
Näst sista omgången av säsongen skulle visa säg vara en av de mest dramatiska i La Liga historien.
Väl in i den 89:e minuten så var titeln fast i Barcelonas händer. Rijkards män ledde med 2–1 mot Espanyol, medans Real låg under med 2–1 i Zaragoza. Men sedan kom den otroliga åttio sekunderna där allting förändrades. Van Nistelrooy kvitterade i Zaragoza och bara arton sekunder senare så gjorde Raul Tamudo 2–2. Från att Barca hade titeln i sina händer, så ändrades det till att Real hade den i deras egna öde och deras händer. Allt Capello behövde var slå Mallorca hemma, ett lag som inte hade nått att spela för och Real skulle bli mästare för trettionde gången, oavsett vad Barcelona gör.
Datumet var 17 juni, exakt sex år sedan han ledde Roma till Serie A kronan. Typiskt så var det ett comeback jobb, som befogade vilken säsong Real hade. Efter första halvlek stod 0–1 på Bernabeu och Barcelona var för nuvarande stund mästare!
– Jag satt ner och sa väldigt lugnt. ”Grabbar vi har gjort så mycket för att ha kommit till denna stund och nu när vi är har känns det inte som vi vill vinna den här titeln som är redan våran. Gå ut på planen och spela som ni gör på träningarna och att se att du kommer att få ett bra resultat, sade Capello
Efter att ha legat under med ett mål, så kom de tillbaka för att vinna med 3-1, Reyes gjorde två mål och Diarra gjorde det viktiga 1-1 målet. Capello hade givit Real en titel som hade gäckat dem i fyra år, 1456 dagar. Det var hans nionde krona på femton säsonger av coachande. Och det var det ända som han brydde säg om. När han fick frågan om hans framtid så han: ”Fråga presidenten, jag vet ingenting.”
Efter matchen så var Calderon kvar i direktörboxen med klubbmedlemmar tillsammans med kändis supportrarna, istället för att gå förbi omklädningsrummet eller fira med laget och tränarstaben. När laget gjorde sin sedvanliga firande i centrala Madrid så stod tränaren och presidenten sida vid sida där tillsammans med Capello utan att titta på varandra. Calderon var där tillsammans med Capello, men de var ändå ljus år borta från varandra.
Calderon hade organiserat en middagsfirande i klubbens restaurang i själva Bernabéu men många spelare och i tränarstaben övergav den. Eller om de dök upp så tog de en drink och lämnade. Capello kände att han hade gjort sin plikt och det sista han behövde var att spendera några timmar med att sitta med Calderon och hans manar och låtsas som allt är OK. Dessutom så var det hans födelsedag vid denna tidpunkt – och självklart så kan du göra vad du vill på din födelsedag.
Capello gick till hans favorit restaurang istället. Cannavaro och hans fru var också där och i ett privat rum, David och Victoria Beckham som sällskapades av Tom Cruise och Katie Holmes. Båda spelarna kom å hälsade på Capello och tackade honom. Vid en punkt så lade Beckham hans hand på Capellos axel och viskade i hans öra. Bara de visste vad som sades, men självklart så var förmodligen alla spänningar som hade varit vart över vid tillfället.
Runt fyra på morgonen så kom Calderon in. Han hade spenderat hela natten och drobat förbi några restauranger för att leta efter Real spelare, kongratulera så många av de som han kunde. I all eufori efter matchen så hade Capello och Calderon knappt byte ord. Nu var det kanske ett perfekt tid för Calderon att antigen säga till Capello att vinna känns mycket bättre än att jaga en viss fotbolls utopia och därför skulle han säga att han stannar i Madrid. Eller alternativ, skaka hans hand, tacka honom för succén, där många andra har misslyckats de senaste fyra åren och kanske önskar honom lycka till var än att hans jobb kanske blir.
Deras ögon möttes för en splitsekund. Calderon passerade Capellos bord som det vore osynligt. Bara så där. Inget hej, ingen nickning eller ingen snabb handskakning. En källa nära till Calderon skulle säga att presidenten ”skämdes”, ”visste inte vad han skulle säga” eller ”ville undvika en potential konfrontation.”
Dagen efter så skulle Capello möta pressen och hade några saker och säga, han började med Calderon.
Från vänster Capello, Casillas, Diarra och Cannavaro
”Fråga mig inte om jag är här nästa säsong, fråga Calderon,” sa han. ”Fråga Calderon om att vinna ligan är tillräckligt för honom eller om han ska vara på telefonen till en annan tränare imorgon. Jag har inte känt att jag har haft Calderons support denna säsong. Han kom inte ner till
omklädningsrummet för att gratulera spelarna och mig efter matchen.”
Capellos fotboll var inte i samma tradition med Real Madrids image. Roberto Palomar från Marca summerade upp det hela:
Jag ser ingen anledning varför Fabio Capello skulle fortsätta med Real Madrid. Han anlände med ett objekt, att vinna titeln och han gjorde det. Uppdrag slutfört. Nu kan han ta sin fotbolls girighet och gå tillbaka till vart han kom ifrån. Den ända som länkade honom till klubben är hans kontrakt, samma kontrakt som för tio är där han misslyckades att observera. Detta är Bernabéu, my good sir och vi spelar fotboll här.
Arrigo Sacchi sparade heller inte på krutet. Han sa att La Liga säsongen hade varit en medioker säsong och att det var lämpad för Capello att triumfera när han var omringad av medelmåttighet.
”Så Sacchi tycker att jag lyckades på medelmåttighet?” sa han. ”Man får inte glömma att två gånger kom han till Spanien och två gånger fick han lämna. Han gick till Atletico Madrid och de skicka iväg honom, han gick till Real som en teknisk direktör och han fick sluta.”
Supportrarna själva var delade. Ja, fotbollen var ofta inte så exotiskt men faktum är att Real hade slutligen brutit deras längsta torka på femtio år. Han var mannen som levererade vad hans företrädare inte kunde. Capello hade verkligen fått nog nu. Inte bara visa människor i Spanien, men en proportion av pressen i Italien väl också. Han kände att hans framgång hade blivit undervärderad där hemma, att han inte fick samma hyllningar eller respekt som andra italienare hade fått utomlands. Det skulle ha varit som förut, när emigranten skulle gå utomlands för att hitta berömmelse och förmögenhet och bli hyllad där hemma, hans succé skulle ju bli en triumf för en hela nation. Han gav ett exempel av Paul Gasol, en ung spansk basketstjärna som hade flyttat till NBA och hejades på av hela Spanien. För Capello kändes det att många i Italien ville att han skulle misslyckas.
Problemet för honom var att när han var i Roma och Juventus, så lämnade hans arv inte många supportrar runt i landet. Ja, han var respekterad och beundrad som en vinnare men han var inte den sortens vinnare du hejade på. Man kände att han iallafall blev uppskattad av en viss grupp av hans spelare och det var viktigt för att på ett personlig plan så var det som en vinst. Beckham i sin sista offentliga framträdande summerade upp: Capello bevisade vilken sorts man han är. Han var inte rädd för att ändra säg. Jag kommer alltid tackfull mot honom Och jag kommer aldrig snacka illa om honom.”
Calderon hade andra tankar: ”Jag är så stolt över spelarna. De förtjänar 90 procent av hyllningarna.”
Och förmodligen gick resten av 10 procenten till fansen, klubben, Calderon, Mijatovic, Baldini, lagets läkare, killen som kör bussen och den gamla damen som säljer blommor utanför Bernabéu.
Alla utom Capello.
Torres argumenterar emot teorin som har populärts av Capellos kritiker, att det handlade enbart av spelarna som vann ligan, inte tränaren.
”Jag tycker inte det är rättvist,” säger han. ”Han skapade ett solitt block, ett lag. När jag anlände så fanns det problem, men han sorterade ut dem och saker och ting verkligen förändrades. Vid slutet av säsongen s fanns det en genuin vänskap och förhållande med truppen, vilket inte hade funnits förut. Det var Capello som la fundamentet. Det var Capello som gjorde oss Madrid igen. Han gav oss
stolthet, andan, fighten, saker som alltid har karaktäriserad klubben.” När det gällde fotbollsstilen så var det ingen fråga var Torres sympatier låg.
”Jag bryr mig inte för en sekund om hur vi spelade,” säger han. ”Det ända jag brydde mig var att Van Nistelrooy gjorde mål, vinna 1–0 och gå hem med en seger. Vi var alla klara med det; om du skulle spela bra fotboll så behöver du tid för att bygga ett lag. Vi hade inte den lyxigheten. Vi var en mix av spelare och gamla spelare som var på väg ner. Och förväntningarna var väldigt höga. Resultaten var tvunget att komma först.”
Cannavaro, en annan Capello lojalist sätter saker å ting i perspektiv.
”Att vinna titeln med Madrid var ett mirakel,” säger han. ”Inget snack om saken, ett mirakel. Och jag tror att mer än ett annat lag han har jobbat på, så var vi laget där man kunde klart se tränarens hand, hans personlighet på jobbet. Denna var en mycket större bedrift än dem två titlarna jag vann med honom i Juventus.”
– Jag tror att det var de mest vackraste och samtidigt den mest svåraste äventyret jag har haft i hela min fotbollskarriär. För att få succé i en sån kort tid och hitta något slags anda i en grupp som inte hade det förut. Vi kunde göra det på bara sex månader. Det finns visa ego och individualister som gick emot vad hela gruppen behövde, säger Capello
Den 28 juni 2007, bara elva dagar efter att ha lätt klubben till titeln så annonserade Real Madrid att Fabio Capello har sparkats.
