Den Gamla Damen

 

P R E C I S som alla minns vare de var när de upptäckte när John Kennedy hade blivit skjuten, så hade de flesta med ett intresse för italiensk fotboll skulle eller kan säga till dig exakt var de gjorde när de hörde nyheten om om Capellos flytt till Juventus dykte upp. Fabio Cannavaro tränade med den italienska truppen inför EM 2004:

”Det var i tidningen en dag, en normal dag,” säger han. ”Det hade inte varit nånting före och sen, plötsligt, ’Capello har skrivit på för Juventus.’  Alla frågade hur kan det bli? Jag personligen tyckte inget om det. Så är fotbollen. Vi måste respektera fansen men detta är ett normalt jobb som någon annat. Om någon chef nånstans i något jobb säger, ’Kom med mig, jag ger dig mer pengar och bättre utsikter,’ du går, skulle du inte? Fotboll är samma sak. Och Capello kände det. Självklart i Italien så har vi många människor som pratar om moralisk hög mark. Men jag tror inte de hade ett fall.” Cannavaro är i minoritet här. Ja, Capellos försvinnande från Roma fanns på kortet. Men till Juventus? Pressen gick tillbaka till deras arkiv och hittade Capello säga om en möjlig flytt:

8 april 2003: ”Jag har redan sagt det många gånger att jag inte är intresserad att gå till Juventus, jag har mina egna personliga anledningar för att säga det.”

7 februari 2004: Jag ska inte gå till Juve. Det är en livsstils val.

19 februari: Vad behöver jag säga för att övertyga dig? Juve intresserar mig inte. Jag hittar inte det som en stimulerande klubb. Jag är helt enkelt inte intresserad. Jag respekterar deras spelare och Agnelli familjen, men vid min ålder så behöver jag hitta nånting fängslande.

Capello visste att han hade många frågor att svara. Han hade nu flugit till hans favorit resemål, Marbella, för några lediga dagar och från där kallade han till en presskonferens i Madrid.

Varför Madrid? För Capellos del var det bekvämlighet. Att göra det i Rom skulle kanske se ut som att söka trubbel. Det fanns ingen direkt flygg mellan Marbella och Turin. Och han ville absolut inte ha världens media framför hans dörr i Marbella. Madrid som var en timmes flyg ifrån ett propert val. All press, speciellt i Rom såg den aktion som feghet. Capello var tydligen för rädd för att möta hans beslut i hans eget land, han behövde göra det i Spanien. Den 5 juni i ett hotell launch i Madrid, gav han sin version av händelserna. Utanför ett halvdussin Roma Ultras paraderade runt med en skylt som stod: ”Capello: Moggis Hora.”

”Jag springer inte iväg och jag är ingen förrädare,” sa han. ”Roma visste att jag skulle lämna. Varför skulle de ge mig en femton dagars fönster där man kan prata med andra klubbar?”

Sedan så försökte han förklara hur Juventus inte var en utmaning i februari men plötsligt var det i slutet av Maj.

”Det är sant att jag hade sagt jag inte skulle gå till Juventus, därför att vid den tiden gjorde det så bra och att leda dom hade inte varit en utmaning för mig,” han fortsatte. ”Nu hur som helst, är det annorlunda. Nu är det en utmaning för mig. Faktum är att istället för att gå till Juventus så hade jag gått till en annan klubb, jag skulle inte vara här och förklara mig själv då.”

När han fick frågan om Moggi: ”Alla ser efter säg själv och sin stam. Det är bara normalt.” Kanske så. Förutom att människor vanligvisst inte byter till en stam till en annan. Capello blev slaktad i mångt och mycket under sommaren. Han var den ultimata Judas. För Sensis del så betydde de typ, att han sparade mer pengar.

Det är Agnelli familjen som äger klubben och den familjen var de närmaste Italien hade till en fungerade aristokrati. De förkroppsligade etablissemanget, men det var en viss typ av etablissemang, baserad på en industriell makt, hellre än politiskt cronyism. Italien var fascinerad av dem, speciellt Gianni, han var verklig och statsmanlig. Även Juves fiender hade en svag punkt för honom. Men under sena 1990-talet så hade Agnelli familjen begränsad deras inblandning med klubben. De åldrades och dålig hälsa. Den nya generationens Agnellis var för unga för att över.

De som tog över var de som var kända som ”La Triade” (Triaden): Verkställande direktör Antonio Giraudo, Vicepresident Roberto Bettega (Capellos gamla lagkamrat från Juve tiden) och Luciano Moggi, sport direktören. Anklagelser av pro-Juventus känsla av domarna hade kommit att bli alltmer hysteriskt – vissa av de kom från en viss Capello. Moggi alltid kontroversiell, var anklagad av att utöva otillbörligt felaktigt över transfermarknaden, inte bara i sin egen klubb, men i andras också.  Juve, som alla andra framgångsrika klubbar, var aldrig omtyckta av neutrala och fans av rival klubbar. Men vid den tidpunkten hade de kommit till att de var fullbordad hat. En del av de kan ha att göra med Triaden själva. Bettega sågs bland de flesta som arrogant och onödig aggressiv. Giraudo, alltid seriös och ler aldrig, såg ut som ”the apparatchik from hell”. När det gällde Moggi, så var han djävulen inkarna för hans fiender.

Den yngre generationen av Agnellis var delade angående denna punkt. Andrea var väldigt nära Triaden, John och Lapo höll sig distanserade. En av sönerna kommenterade ganska känt: ”Vi har en image problem. Triaden skulle göra det bra att ibland le och visa nåd. Faktum är att av dem tre, så är Moggi den mest man kan gilla, det säger nog allt.”

För hans fiender så hade Capello hittat hans perfekta dimension i Juventus med Triaden. I den högt polariserade italienska fotbollsvärlden så var Juves hårdaste kritiker avbildade de tre som, mobbare, arrogant, var dåliga mot de svaga, manipulativ och hemlighetsfull med de mäktiga, beroende av bara en sak: vinna med alla kost. Exakt som Capello. Skillnaden var att ”hatarna” kände att Moggi, Giraudo och Bettega var ärliga om deras roller som skurkar. Åtminstone så hade de valt sin linje och håll till det.

Capello å andra hand var en vändkappare, låtsas som att fightas för de goda i Roma, sedan smyga och ansluta till ”ondskans Imperium” vid första möjlighet. Det är svårt att veta vad som på gicks i Capellos hjärna. Men vissa saker verkade självklart. Den första är att situationen i Roma hade varit ohållbar i många säsonger, arbetsvillkoren var oacceptabla. Han höll säg kvar för att hans kärlek för staden, hans relation med Baldini, en grad av hans tillgivenhet för vissa spelare, en vilja att visa sina kritiker fel i hans sista säsong – och det faktum att hade ett högt lukrativt kontrakt.

De som säger att han stannade kvar för sin feta lön missade en nyckelpunkt: Capello tog ett kraftigt löneavdrag när han flyttade till Juventus. Så Capello var säker han inte svek Roma. Roma ville inte ha honom längre. Det faktum var att när han gick för att träffa Sensi innan säsongens slut och erhålles en femton dagar fönster i vilket han kunde lämna klubben utan straff, så var Roma presidenten bara för glad att bevilja det.

Denna del är enkel. Men vad om flytten till Juventus och ansluta sina krafter med Moggi, Giraudo och Bettega? Var inte de hans fiender? Hade han inte attackerat Juventus och the ”Palazzo” i varje chans han fick i Roma. Capello har förklarat att alltid har försvarat intresset i vilken klubb som har anställt honom vid den tiden. ”Om jag sa vissa saker när jag var i Roma så var det därför att de var för Romas bästa intresse.”

Dessa psykningar är en del av fotbollen. Och därför att fotbollen är så, så är det inget fel i att använda varje element för att få fördel. Nästan alla försökte att hitta ett sätt använda den taktiken, men Moggi var mästare på det. Det var det ända.

”Jag gick till Juventus eftersom efter fem år i Roma så följde inte laget mina order längre, säger han i dokumentären Fotballs Greatest 2011. ”Det är alltid din filosofi som följer dina metoder. Ibland så blir det jobbigt med återkommande direktiv hela tiden ”spelarna började tänka: det är alltid de samma gamla” och därefter förlorar de sin anda och spontanitet som man behöver för att bli en vinnare.”

Förstärkning behövs!

M A R C E L L O Lippi hade lämnat Juventus den sommaren för att träna landslaget. Han hade lämnat en stark trupp men som behövde lite uppskakning. De hade slutat trea under 2003/04, efter att ha vunnit två raka ligatitlar de tidigare säsongerna. Ryggraden i laget var fyllig med spelare som hade varit tillsammans: Gigi Buffon, Pavel Nedved och Lilian Thuram var på väg in på deras fjärde säsong, David Trezeguet hans femte, Gianluca Zambrotta hans sjätte och Alessandro Del Piero sin elfte säsongen i klubben. Gott att jobba med där, men fortfarande fanns det rum för förbättring.

Typiskt Capello så började han med försvaret. Juventus hade plockat upp Jonathan Zebina på Free Transfer (det var innan Capello hade skrivit på), så det fanns ett bekant ansikte i laget. Men defensiven behövdes stiftas upp och då så vände han säg till Cannavaro, mannen han hade jagat i så länge när han var i Roma.

Cannavaro hade gått igenom två väldigt tuffa säsonger i Inter. Skador och det faktum att klubben hade försökt göra honom till högerback (en position som han var ovan med), hade gjort hans äventyr i San Siro till en mardröm. Han höll sin landslagsplats (bara), men hans rykte fall snabbt.

Moggi fixade detta, tillsammans med att Cannavaro ville lämna och att Inter ville bli av med hans lön vilket gjorde att de kunde bli en jättefin affär för Juve. Han handlades i en rakt byte, mot Fabian Carini, en 24-årig-backup-målvakt. Carini hade spenderat två år i Juve, utan att göra en Serie A match, det följdes upp med ett två års lån till Belgien. Och ändå hade Moggi övertalat Inter att ranka honom som han var Italiens kapten. Var det någon underligt att Moggi var känd som ”kungen av transfermarknaden?”

På mittfältet frågade Capello om Emerson, hans säkraste par av händer, och Moggi levererade, fick honom för 11,5 miljoner Pund. Uppe där framme så fick Capello en annan spelare han hade jagat förut: Zlatan Ibrahimovic. Han var tvunget att vänta till sista transfer dagen för att få honom – förhandlingarna på gick hela kvällen – men den store svensken var nu en Juventus spelare       ”Capello frågade om specifika spelare för att fylla behoven,” säger Cannavaro. ”Han är en av de bästa tränare jag har haft, men i över lag är han också väldigt intelligent på att läsa situationer. I Juventus så hade han redan ett starkt block av spelare, han helt enkelt bara lade till på varje position, försvaret, mittfält och anfallet: jag, Emerson och Ibrahimovic. Och han gjorde det medans han respekterade integriteten av laget och spelarna som var redan där.”

Capello visste att hans nya jobb var annorlunda situation från den han mötte i Roma eller Real Madrid, att behöva översyna ett underpresterande lag; han var där för att leda ett lag som hade vunnit sin andra raka ligatitel bara ett år tidigare. Istället för att göra massa diktators ändringar så jobbade han på sin företrädare, Lippi, hade redan byggt. På det sättet var denna situation likt den han kom till Milan 1991.

Han, hur som helst fixade han några få saker. Thuram som Lippi hade byt till högerback, återvände till centralt i försvaret tillsammans med Cannavaro (som de gjorde med succé i Parma tiden). Fransmannen var en utestående försvarare, men helt klart var ingen naturell ytterback: ja, han var snabb, men han hade inte Cafús inläggare eller var en talangfull dribbler. Men trots det så gjorde han det bästa av situationen och rankades ändå som en av Europas bästa ytterbackar.

Han visste att han skulle möta en lurig situation i anfallet, där han hade tre topp anfallare med bara två platser. Men vem? Trezeguet som hade gjort 63 mål på 101 Serie A framträdande, man blir ännu mer imponerade att tjugo av de kom från kom från att ha hoppa in som avbytare. Han tog inga frisparkar eller straffar. Lång och kantig så var han den sortens anfallare som du inte kanske såg i långa stunder av, men som regelbundet poppade upp i boxen för att avsluta chanserna.

Ibrahimovic var en spelare Capello var fascinerad av på grund av hans ovanliga mix av förmågor. Han var lång, stark och tung, men hade talang, kreativitet och en stil av en mycket mindre man. Den sommaren hade han vart med och slagit ut Italien ur EM 2004 med ett utomstående klackmål in i boxen. Inte många spelare skulle kunna komma på med en sådan avslutning. Men det fanns ett frågetecken om hans attityd och hans arbetsmoral, men Capello trodde att han hade tillverkningen av en superstjärna och om han kunde slipa hans talang så kunde han bli oslagbar. Här berättar Zlatan själv sin erfarenhet av Capello.

 

Utdrag fån Zlatans självbiografi: Jag är Zlatan Ibrahimovic

 

”Ibra kom hit”

F A B I O Capello kanske den mest framgångsrika tränaren de senaste tio åren, ropade på mig, och jag tänkte: Vad har jag gjort nu? Hela min barndoms ångest för mötena kom tillbaka, och Capello kunde göra vem som helst nervös. Wayne Rooney har sagt att när Capello går förbi en i korridoren, känns det som man är död ungefär, och det är sant. Han brukade ta sitt kaffe och passera en utan en min, det var nästa kusligt. Ibland muttrade han ”ciao” lite kort. Annars försvann han iväg bara, och det kändes som om man inte stått där överhuvudtaget.

Jag sa att stjärnorna i Italien inte hoppar bara för att tränaren säger det. Det gäller inte Capello. Varenda spelare står på linjen när han dyker upp. Inför Capello så uppför man sig, och jag vet att en journalist frågade om det där:

”Hur får du en sån respekt från alla?”

”Respekt får man inte. Den tar man”, svarade Capello, och det är något jag kommit ihåg.

När Capello blev arg vågar man knappt se honom i ögonen, och har han gett dig en chans och du inte tar den, får du sälja korv utanför arenan i stort sett. Till Capello går du inte med dina problem. Capello är inte din kompis. Han snackar inte med spelarna på det sättet. Han är sergeanten di ferro, sergeanten av stål, och det är inget bra tecken när han ropar på dig. Å andra sidan vet du aldrig. Han bryter ner dig och bryter upp dig.

Jag minns en träning när vi precis började köra lite positionsspel. Då blåste Capello i visslan, och skrek:

”In med er. Försvinn från min plan”, och ingen fattade något.

Vad har vi gjort? Vad är det frågan om?

”Ni har varit slöa. Ni har varit skit!”

Det blev ingen träning den dagen, och det kändes förvirrande, men självklart så hade en tanke. Han ville att vi skulle komma taggade som krigare nästa dag, och jag gillade den stilen. Jag om gubbar med makt och attityd och Capello trodde på mig.

”Du har inget att bevisa, jag vet vem du är och vad du kan”, sa han en av de första dagarna, och det gav mig trygghet. När jag tränade extra dök Capello upp då och då, och han är just som han är.

”Jag ska banka Ajax ur kroppen på dig”, sa han

”Okej, visst”

”Jag behöver inte den där holländska stilen. Ett, två, ett, två, spela väg, spela fint och tekniskt. Dribbla igenom hela laget. Jag klara mig utan sånt. Jag behöver mål. Fattar du det! Jag måste få in det Italienska tankesättet i dig. Du måste få killer instinct”, sa han till mig

Under Capello förändrades jag. Hans hårdhet smittade av sig och jag blev mindre av en artist och mer av en slugger som ville vinna till varje pris!

Fabio Capello tillägger: ”När han hade varit hos oss i en månad så var han inte särskilt bra med varken fötterna eller huvudet. Han är väldigt stolt av sig och jobbade hårt för att förbättra det. Han stannade kvar efter träningarna för att träna extra. Då var inte att göra mål hans grej, men han följde mina råd och förvandlades till en klinisk målskytt, sa Capello i en intervju och fortsätter sedan:

”Jag visade honom en video med Marco van Basten, och sade, så där kan du också göra. Tekniskt är du som honom, men du måste komma in framför mål. Och resultaten talar för sig själva. Nu är han ju även riktigt bra på frisparkar, säger Capello

En historia som även Zlatans förre lagkamrat i Juventus har bekräftat.

Ballon d’Or vinnaren Pavel Nedved:  ”När Zlatan kom till Juventus kunde han inte avsluta. Det ni ser idag är till stor del på grund av Fabio Capello som tvingade honom att träna avslut en halvtimme efter varje träningspass. Det var då han började göra mål, även på träning, sa Nedved.

 

 

Zlatan: ”Mannen som förändrade mitt spel”

2004/05

Och sedan hade vi Del Piero, Juves ständiga ikon. Han hade varit i klubben sedan 1993 och supportrarna avgudade honom. Han var snabb och stark, men också begåvad med kreativa förmågor, en osjälvisk attityd och en skarp taktisk hjärna. I en stund var han förmodligen bland de bästa spelarna i världen, men det var sex års sedan, innan han fick flera allvarliga skador som hade gjort honom långsammare. Fortfarande var en levande legend och att lämna honom utanför verkade vara otänkbart. På ett sätt var han Juventus version av Totti, men stor skillnad: Totti var bäst spelaren i sitt lag, Del Piero var inte det.

Turligt nog för Capello så fanns det också en annan skillnad. Juventus var inte Roma. Och Del Piero var inte Totti. Att ta an Totti i Rom betydde att ta an hela lokala median och klubben själv. Om du lämnar honom skulle du få det tufft från pressen, plus att risken fanns att Totti skulle vända omklädningsrummet emot mot dig eller värre, söka tröst hos presidenten.Och vid den tidpunkten skulle du bli allvarligt underbemannad.

Lämna ut Del Piero var ett annorlunda förslag. Ja, fansen skulle fortfarande bli arga. Men Del Piero själv var tystare, mer tillbakadragen, han var ingen som startade krig. Och avgörande, Capello visste att han hade uppbackning av Moggi och Giraudo, vilket betydde, att till skillnad från Roma så fick han skit från klubben om han gjorde ett opopulärt beslut.

Capello roterade hans anfallare i den tidiga delar av säsong. Men en skada på Trezeguet tidigt i oktober förenklade det hela för Capello. Den franska anfallaren skulle bli bort till januari, vilket banade vägen för en Del Piero-Ibrahimovic partnership. Juve vann sina åtta följande matcher och därefter kryssade det mot Reggina, i en match som uppmärksammades på grund av att Moggi stormade in i domarens omklädningsrum efter matchen och skällde ut domaren. Fortfarande spelade Juve bra och hade en fyra poängs ledning över Milan.

 

Juve slogs ut i Coppa Italia av Atalanta men ingen brydde säg typ. De fanns bara två riktiga mål, scudetto och Champions League och de var på framfarten i båda. I ligan så förlorade de inte tills Februari, där de förlorade mot Sampdoria och Palermo. Det tillät Milan att klättra upp och de båda skulle vara axel-mot-axel med varandra för resten av säsongen.

Trezeguet återvände från skada samtidigt som Nedved gick sönder. Capello experimenterade med en formation med tre anfallare, lägga Del Piero på vänstern, med Trezeguet och Ibrahimovic där uppe. Det funkade i några matcher innan Trezeguet blev skadad igen. I Champions League så flög de, de vann sin grupp med fem matcher (inklusive två mot Bayern Munchen) och i lottningen fick de möta Real Madrid i slutspelet. De slog ut spanjorerna efter att förlorat borta med 0–1, sedan vunnit med 2–0 hemma, mål av Marcelo Zalayeta i extra tid.

I kvartsfinalen så lottades de mot Liverpool. Juventus förlorade i Anfield mot ett skadedrabbat Liverpool. De hade inte spelat bra och Capello tyckte att Del Pieros mål orättvist blivit avblåst för offside. Men det var inget mardröms resultat. Trezeguet var tillgänglig för returen matchen, vilket gjorde saken lättare: Ibrahimovic och Del Piero där uppe. I backlinjen så flyttade Thuram ut på högern med en åldrande Paulo Montero tillsammans med Cannavaro i en tre backlinje. Men det var i det centrala mittfältet som Capello gamblade, han kallade upp den 21-årige uruguayanen Ruben Oliveira (normallt en ytter) att parhästa med Emerson i mitten.

Capello kommer utan tvekan att poängtera att Cannavaro träffade stolpen, att Ibrahimovic missade en stor chans och att Juventus förtjänade mer än 0–0 vilket skickade ut de från turneringen. En besvikelse.  Det är inget frågetecken att han fick in sin taktik fel på den kvällen. Emerson utan en naturell mittfältare bredvid honom blev överkörd. Liverpools manar out-thought och out-fought Juve.

 

”Jag tycker att Capello gjorde fel den dagen,” säger Cannavaro. ”Emerson var inte pysiskt rätt. Men när Capello är på en spelares sida, så backar han upp de tills hans sista döende andetag. Det är så helt enkelt hur han är. Den säsongen, vid avgörande så saknade vi nånting, vi kom alltid in i nyckelmatcher med skadade spelare eller trötta. Sagt efter det, mot Liverpool så var vi så olyckliga.”

Capello ville nu hoppa tillbaks i ligan, men förlorade istället 1–0 hemma mot Inter i en otrolig match där Juve dominerade men såg Francesco Toldo i målet göra många otroliga räddningar. Milan vann den dagen och de betydde att båda hamnade på sjuttio poäng. Båda vann sina två följande matcher vilket gjorde att det var upplagt för ett avgörande möte, den 8 maj i San Siro. Säsongen skulle avgöras där.

Uppbyggnaden markerades av kontrovers. Ibrahimovic hade blivit avstängd i tre matcher för att skallat en motståndare mot Inter. Domaren hade inte sett incidenten, men TV kameran hade och den spelades upp ändlöst, speciellt i Mediaset nätverk, som ägdes av Silvio Berlusconi, Milans ägare. Detta irriterade Moggi. Han kände att den påträngande reprisen av incidenten hade lett till den trematchers avstängning.

Paranoian fortsatte några veckor senare, när kameran följde Del Piero efter att ha blivit utbytt och visade honom säga arga ord med någon från Juve bänken. På Berlusconis nätverk så undrade de om de var Capello som var måltavlan för Del Pieros ord. Moggi beordrade en media-blackout och Juventus Utfärdade ett påstående som hänvisade till de misstänkta TV rapporteringarna och poängtera ut att till skillnad från Milan, så äger de inga TV nätverk. Konsekvenserna var klar: Milan använde media för att skada Juve. ”Vi kan inte låta någon TV producera i en redigerings svit bestämma över titeln,” klagade Moggi. Kanske var inte Moggi så mäktig som Capello trodde.”

Utan Zlatan, så var det Del Piero och Trezeguet där uppe. Och de två kombinerade briljant för att göra det ända målet. Del Piero gjorde en imponerade cykelsparkspass som ”ormen på gräsmattan” Trezeguet nickade in. Ledningen var nu tillbaka till tre poäng. Capello drog en stor lättnades suck.

Den följande veckan ökades ledningen till fem poäng eftersom Milan kryssade mot Lecce och Juventus slog Parma med två noll. De svart-vita höll ut och vann ligan. De tävlade mot ett väldigt starkt Milan som skulle spela final i Champions League efter säsongs slut. Detta Milan lag var förmodligen också starkare en Juventus laget på pappret.

Capello hade levererat igen. Det var hans sjunde ligatitel på tretton säsonger som tränare, med fyra olika klubbar. Exakt som hade gjort i Real och Milan så hade han vunnit den på första försöket.

 

 

Men han visste också att fanns jobb å göra. Han kunde behöva hjälp där back till en början. Moggi levererade kroaten Robert Kovac, skrev på grattis från Bayern Munchen, den starke försvararen Giorgio Chiellini, från Fiorentina och Frederico Balzaretti, en ytterback från Torino.

Hans huvudsakliga oro var i det centrala mittfältet. Emerson behövde en pålitlig partner. Brasilianaren började tappa form ju längre säsongen gick, men Capello oroade säg inte för det. Han verkade lita blint på Emerson, men han behövde hjälp. Juventus signerade Patrick Vieira Arsenal. Capello var glad. Tjugonio var inte gammal för en fotbollsspelare, fransmannen hade varit med länge och hans kropp var inte i samma atletiska slag som under Premier League tiden. Men han var fortfarande stark, atletisk, lång och kunde lägga en bra pass. Han kom fortfarande ihåg att han var imponerad av honom som en tonåring när han tränade han i Milan för tio år sedan. Han var en av världens bästa på sin position.

Den 15 augusti 2005 så mötte Milan, Juventus i en för-säsongs match. Juventus dominerade tidigt på matchen, tog ledningen med Vieira. Tretton minuter in i andra så kvitterade Milan och efter Milans mål så skadade Buffon sin axel efter en kamp med Kaká. Capello visste direkt att det var allvarligt och han blev borta till december tidigast. Vad skulle man göra nu? Juventus kunde inte chansa och tappa onödiga poäng i första delen av säsongen, de behövde en toppmålvakt, men de kostar pengar. Mycket pengar, speciellt när det bara var två veckor kvar till transferfönstret stängde.

Första plats i två hela år

I G E N så kom Moggi igenom det med en viss tänkande. Milan hade två målvakter, Dida och Christian Abbiati, en målvakt hade vaktat målet i tre säsonger innan han förlorade sin plats för Dida 2002. Men Abbiati var en väldigt bra målvakt och hade några landskamper på sin meritlista. Abbiati skulle ha lånats ut till Genoa, men laget åkte ner till Serie C efter ha hittats skyldig till match-fixing.

Hans lån gick upp i rök och Moggi pushade på. Han erbjöd att ta honom på lån.

Initialt så skickade Milan honom på plan. Buffons skada var olycklig, men det var helt klart till

Milans fördel. Varför skulle de hjälpa en direkt motståndare genom att ge dem en gåva, deras andra målvakt. Moggi var underrättad. Han använde varje vapen i sin arsenal. För en start så skulle det vara mycket svårt för Milan att hitta en klubb för Abbiati så här sent. Andra, Abbiati ville flytta. Tredje, det var i Milans intresse att sätta Abbiati i skyltfönster; om han presterade bra så skulle de finnas köpare vid slutet av säsongen.

På något sätt så drog Moggi affären i hamn. Målvakten kom ombord efter några dagar att Buffon blev skadad och Capello andades en stor lättnad av suck. Med en pålitlig målvakt på plats så kunde laget koncentrera säg på spelet, Juventus van deras första nio Serie A matcher av säsongen, gjorde arton mål och släppte bara in två.

”Vårat spel är baserad av upprätta en ram av disciplin inom vilka individerna kan utrycka säg själva”, sa Capello till Gazetta dello Sport i oktober 2005. ”Vi är en väldigt organiserad lag, rakt upp till den sista tredje delen av planen, när vi vänder på det till våran kreativitet och våran genialitet av våra anfallare.”

Capello roterade verkligen hans tre anfallare så mycket möjlig, dock att Zlatan hade lite mer fördel gentemot de andra två. Den följande sommaren så undrade Del Piero och Trezeguet vad Capello hade i lager för dem. Del Piero startade tjugosju matcher, Trezeguet – dels av skador – fjorton. Men Capello lyckades hålla honom kvar.

”När Trezeguet länkades till en flytt på grund av speltiden, så kom jag ut offentlig och krävde att han skulle stanna,” sa Capello. ”Jag satte mitt egna rykten för att backa honom. Varför? Därför att i sport så är självtroende jätteviktigt. Jag kallar det medvetslöst adrenalin. Jag vet från min egen erfarenhet som spelare hur viktigt det är att vara att känna säg betrodd. Vissa saker har förändrats, denna grej var inte: spelar ingen roll hur talangfull du är som spelare, så kommer han alltid att känna att han behöver känna att tränaren räknar med mig.”

Capello hjälptes av det faktum att till skillnad från Roma var Juventus bättre utrustad att hantera kontrovers.

”I Juventus så finns det en hel struktur på plats som olika problem,” sa han. ”På andra håll (Roma) så behövde jag ta itu med allt själv och det gör stor skillnad. Generellt så försöker jag inte prata om individer, därför att pressen är kortsiktigt. Om jag kritiserar en spelare, I come across as looking for alibis or excuses for my self. Om jag hyllar en spelare så löper jag risken att göra hans lagkamrater avundsjuka. Vad jag alltid måste komma ihåg är att en tränare en person som tar an tjugofem spelare. Chefen observeras ständigt av sina spelare som ständigt letar efter inkonsekvenser och chinks i hans rustning.”

I den tionde omgången i Serie A så var de en top-av-tabellen-möte alla hade väntat på: Milan v Juventus i San Siro. Rossoneri låg fem poäng efter, men sågs som den ända laget som var kapabel att stoppa Juves form. Och de gjorde det. Vid halvlek så hade Clarence Seedorf, Kaká och Andrea Pirlo gjort tre mål för hemmalaget. Trezeguet gjorde ett snyggt mål i andra halvlek för att göra det 3-1, så slutade matchen. Milan hade dominerat dem. Ett varningsfinger för Capello? knappast.

 

”Efter denna match så är jag 100 procent övertygad att vi kommer att vinna titeln detta år,” sa han efter matchen. Inte exakt vad skulle förvänta dig efter en tuff förlust. Pressen var chockade. Spelarna också.

”Väl, han kom och sa till oss, spelarna först,” minns Cannavaro. ”När han sa detta, så såg många honom som han var galen. Vi hade just precis förlorat 3–1 mot Milan och han säger detta till oss? Men han ville att vi skulle veta att han hade sätt saker han gillade. Han såg att vi var ett lag, en grupp. Vi gav inte upp. Jag tror det är därför han sa det, att låta oss veta att han trodde på oss.”

En sådan sak kan man inte bara säga rakt ut. De behövs någon som har en gåva för manmanagement, att veta exakt när man ska få ut det från munnen. Capellos ord sände också ett klart budskap, en av de mest sportskrämmande: vi kommer att vinna den å de finns inget du kan göra åt det. Det var en viktig sak att meddela, givet vad som hände med Moggi och Giraudo vid den tiden. I september de året, sent på natten, så hade Moggi sätts besöka Berlusconi i hans villa. Han stannade där för mer en än timme och deras samtalsämne hölls privat. Media spekulerade att Moggi (och möjligvist Giraudo) skulle lämna Juventus och slå sig samman med Berlusconi i Milan (som nödvändigtvis kastar tvivel på Gallianis framtid). As shocking about-turns went. Detta kan man lugnt säg skulle vara i par med Capellos flytt till Juventus!

Självklart så vet vi inte vad Berlusconi och Moggi sa till varandra. Och det är oklart vad Capello visste: han visste bara vad Moggi eller förmodligen Berlusconi sa till honom. Kanske så spelade de kort eller byta skämtar med varandra.

Förutsägelsen Capello hade gjort efter Milan förlusten bevisade säg vara precis. Juventus ”cruisade” i ligan och tog 40 av 48 poäng över de följande fyra månaderna medans de stormade på i Champions League gruppspelet och vann fem av sex matcher.

De lottades mot Werder Bremen i Europa i vad som skulle bli två minnesvärda två matcher. Juventus gav första målet till Bremen, innan de stormade tillbaka för att leda med 2–1. Bremen var en av Europas mest anfallsglada lag, de slängde fram hela laget samtidigt som Capello nervöst räknade ner minuterna. Med Zambrotta, Zebina och Cheillini borta, så fick mittfältaren Manuel Blasi spela nöd-högerback. Tyskarna kvitterade med tre minuter kvar av tiden, innan John Micoud kom upp med vinnarmålet i ett osannolikt avgörande.

Returmatchen såg Werder Bremen ta ledningen efter tretton minuter. Trezeguet kvitterade i mitten av andra halvlek och Juve gick fram för det vinnande målet, men all för ofta så hittade de säg själva i trubbel i Europa. Werder försvarade högt upp på planen, de körde med en offsidefälla och sätte in aggressiv spelare i straffområdet. Capellos mannar hade svårt att hitta öppningar (senare sa en gammal Juve scout att Capello hade ignorerat hans rapport på motståndarna).

Med två minuter kvar så tappade Werders målvakt Tim Wiese en enkel boll i straffområdet. Emerson – larmades av Fabio Cannavaros skrek ”Puma! Puma!” – han insåg att bollen var släppt och Emerson slog in bollen i öppet mål. Juve var vidare. Men vilken skräck.

Om det hade en stor del tur, så höll de inte i kvartsfinalen mot Arsenal. Gunners dominerade och

Capello igen gjorde fel taktik. Mutu spelade på kanten och var svag, Emerson såg ut vara utan gas, Vieira överglänstes av spelaren som tog hans plats i Arsenal mittfältet, en begåvad mittfältare som hette, Cesc Fabregas. Juve sköt sitt första skott på mål sex minuter från slutet, när Mauro Camoranesi skottade. Tre minuter senare så blev han utvisad och nittio sekunder senare efter det så blev Zebina utvisad. Arsenal vann och spelade en jättesnabb, kvick, rörlig fotboll.

Kritikerna flikade in. De sa att Capello hade byggt ett lag som ”peakade” för tidigt. Att spela med Trezeguet när han inte fick service, var som att spela med tio man. Att Vieira och Thuram var slut. Att hålla Del Piero på bänken var ett brott som föddes med Capellos arrogans och en känsla av allmakt. Att han hade förlorat greppet om omklädningsrummet.

Denna vecka så kände säg många rättfärdigande. Juventus spelade i mållös oavgjort match mot Treviso som var sist i tabellen. Vad värre, Ibrahimovic blev utbytt och han detekterade några ord till Juventus hjälptränare, det hela fångades upp av TV kameran som spelade upp det hela tiden.      Capellos reaktion? Ingenting. ”Zlatan var uppe i varv och var i irritabel, det var därför han kom ut,” sa han. ”Det finns inget tjafs. Jag förnekar det i de starkaste termerna. Och dessutom så är allting bortglömt nu.”

Zlatan hade en jättetung vår i Juve tröjan. Han såg tung ut, tappade målsinnet och var usel i Champions League slutspelet. Fansen hade nu svårt att acceptera att Juve hjälten Del Piero satt på bänken. När saker och ting gick tungt för Juventus så började Ultras kalla på hans namn, oavsett om han var på plan eller inte. Det var mer än bara uppskattning. Det var en indirekt kritik till Capello. Många av de var förmodligen inte ens födda när Capello ledde Juventus till tre raka ligatitlar som spelare. De såg honom som en utomstående, en legosoldat som fläckades av hans år i Milan och Roma.

Del Piero som är ingen som säger saker i media, han behöll sitt lugn under Capellos sejour. Men i augusti 2006 så skulle han vara brutal ärlig om hans tid under Capellos ledarskap.

”Han är överskattad,” sa han till Gazetta dello Sport. ”Ja, det var en situation som kunde tvinga mig att begära en transfer. Förhållandet med honom var inte glädjande. Vi hade olika åsikter om precis allting. Och jag instämmer inte alls att hans man-managment var så bra som alla säger.” Så var hans känslor för Capello 2006 augusti. I de ljuset så var det ingen överraskning att Del Piero supportrar greppade varje chans att beropa sin hjälte, medan de klagade på Capello. Det hände inget under returmatchen mot Arsenal. Tio minuter in i matchen så började Del Piero rop höras. Det konstiga med detta var att han inte ens var involverad denna kväll, han hade skadad säg tio dagar tidigare.

Capello fokuserade inte allt för länge på det. Han var tvungen att titta på sitt lag när de spelade 0–0 mot Arsenal. London laget spelade med ett stort självförtroende och var psykiskt, atltetiskare. En tidning skrev: ”What was once called ”control”, can now only be called ”impotence”. Juventus went out in the meekest way. They didn`t crash and burn, they fizzled and faded away.”

Ännu en gång som i Roma, trots att han levererade succé så var Capello en utomstående. Och för att göra saken värre, en utomstående som hade varit en lokal hjälte. Utåt, igen brydde han säg inte. Inåt så kan man bara spekulera. Men han var förmodligen fundersam över att han inte kunde rationalisera fansen ilska.

Juventus hade en titel och de var på väg till deras andra på två år. De skulle vilja se Del Piero på planen. Men av männen som höll honom utanför laget var Trezeguet, en av de mest naturella målskyttarna som fanns då, en man som skulle göra fyrtiotre mål på sextiofem matcher under Capello. Den andra var Ibrahimovic som var Juves största bollbegåvning sedan Zinedine Zidanes dagar. Dessutom så funkade hans tillvägagångssätt och Del Piero hade varit produktivt trots hans begränsade roll. På två säsonger med Capello så gjorde han trettiosju mål i alla tävlingar. Vad mer behövde de från honom? Zlatan hade gjort tjugotre mål på nittiotvå matcher.

I denna stund så funderade han också på sin framtid. Den yngre Angelli familjen som skulle en gång i framtiden ta över klubben (Lapo, Elkan och Andrea Agnelli) de var inga som Capello associerades med. Det fanns också starka förslag att klubben skulle förminska deras spenderade. Under Giraudo så hade de gjort gjorde en liten vinst de senaste två åren. Och sedan fanns det träffen mellan Moggi och Berlusconi: Capello hade inte hört någonting utvecklade från det mötet (och han trodde att han tänka att han höll sitt öra nära marken).

Han bestämde säg därför att i slutet av säsongen så skulle han flytta, hitta en annan klubb, förmodligen utomlands. Han kommunicerade hans intentioner med Moggi och Giraudo. De sa till honom att hänga kvar, de skulle först fokusera på att vinna titeln. Men de sa också att om han ville lämna i slutet av säsongen, så skulle de inte stå i vägen. Ännu en gång, som han hade gjort i Milan, Real Madrid och Roma, Capello fick sin ”gå ut från fängelse frikort”.

Omedelbart efter att ha blivit utslagna i Champions League så hade Juventus en nio poängs ledning före Milan i Serie A med sex matcher och spela – såg ut som en oöverstiglig marginal. Men Juve var spända. Vecka efter vecka så tappade de poäng medans Milan fortsatte att vinna. Juventus kryssade i deras tre senaste matcherna, medans Milan vann alla tre. Helt plötsligt så var de en tre poängs ledning.

I sista dagen av april, trettiofem dagar efter deras senaste vinst så återvände Juventus till deras vinnbara form, besegrade Siena med 3-0. Milan vann också, men gapet förblev till tre poäng fortfarande, med två matcher kvar. För spelarna var det en massiv lättnad. Under uppbyggnaden av matchen så hade Capello jobbat hårt för att skingra negativiteten som hade stigit bland leden.

Vid en punkt så kom Zlatan och Vieira i ett tjafs, där svensken tyckte att han hade fått en dålig pass på träningen och nämnde de på ett otrevlig sätt. Det gjorde att fransmannen gick och konfronterade Zlatan där flera lagkamrater behövde steppa in och stoppa.

Värst av allt så hände det framför pressen. Zlatan hade blivit ett litet problem: detta var hans tredje offentliga grej under de senaste månaderna (han hade tidigare förolämpat en ledare i Treviso och hade slagit Zebina ansiktet). Moggi tryckte på linjen att det var ”frisk intensitet” i klubben och tjafsen var faktiskt positivt. Få köpte denna teori. Det var klart att nånting som behövdes för att lätta på spänningen.

 

Nästa dag, när pressen såg på, så såg det ut att historien höll på att upprepa säg själv. Denna gång så var kämparna något mer osannolika. Del Piero och Cannavaro möttes i mitten av planen. Förolämpningar flög mot varandra. Innan några lagkamrater ruschade in för att bryta upp det, både Cannavaro och Del Piero började skratta ut hysteriskt. Det hela hade varit ett skådespel, ett låtsas bråk för att lätta på spänningen.

Och det funkade. Capello tittade på muntert. Det var detta han menade när han pratade om att ibland backa och låta laget ta hand om vissa situationer själva.  Glädjen av Siena vinsten varade i fem dagar.

Den 2 maj bröt Calciopoli skandalen ut. En åklagare hade läkt ut en hel volym av avlyssnade transskript av misstänksamma telefonsamtal involverade Moggi och andra mäktiga figurer i det Italienska spelet, inklusive huvudansvaret i förbundet och matchdomarna själva. Det hela var chockerande och snart blev det klart att de skulle vara dåligt, väldigt dåligt. Speciellt för Juventus.

”Vi var i Turin när det hela kom ut i pressen,” minns Cannavaro. ”Capello, Moggi, Giraudo och Bettega samlade oss och pratade med oss om det. De sa till oss om vad som skulle vara i pressen, vad som förmodligen skulle hända, hur folk skulle hoppa på det hela, därför att Juventus är en klubb alla älskar och hata och vill slå på så mycket de kan. De sa till oss vad som förväntas. Det var två matcher kvar och de sa, ”låt oss avsluta ligan och sedan kan vi förklara vad som händer . . . men oroa er inte allt kommer att sorteras ut.”

Det blev klart snart att, vad som sades till spelarna, så skulle väldigt lite att sorteras ut, åtminstone från Juves perspektiv. Det var självklart för Capello också. Det var inte bara bevis – transskript som vara dagligen i tidningarna. Detta skulle bli stort. Men nu var det två matcher kvar att spela och en scudetto att vinna.

Palermo besökte Delle Alpi den söndagen. När lagen äntrade planen så fokuserade TV kameran på Triaden, i vad som skulle bli deras sista framträdande i stadion.  Juve Ultras hade en stor banderoll där de hade ett meddelande: Rör Inte Våran Triad. När Nedved öppnade upp målskyttet efter en halvtimme så reagerade var och en annorlunda. Giraudo hoppade upp med glädje och klämde sin näve ilsket. Bettega höll någon Jätte näsduk och såg ut att gråta typ. Moggi medverkade oblinkbar, uttryckslös och outgrundlig.

Matchen slutade 2–1 och att Milan vann sin match så betydde att allting avgjorde i sista omgången. Säsongens sista match ställdes Juventus borta mot Reggina. Ett oavgjort resultat skulle räcka, men Juventus vann med 2–0. Trezeguet gjorde första och Del Piero gjorde 2–0 målet. Capello fick ingenting; nyheterna att han skulle lämna nåde pressen och fansen såg honom som en förrädare.

Han brydde säg inte. Under hans ledning så hade Juventus varit på första plats i två hela år, sjuttiosex matcher i rad. De vann två ligatitlar, förlorade bara fem matcher på vägen medans de vann femtiotre. Han hade nu vunnit åtta ligatitlar på fjorton säsonger.

Efter matchen så hade Moggi tills denna punkt hållit säg tyst, han sa till kameran. ”De har förstört min själ. Detta är inte längre min värld,” sa han uttryckslöst.

Detta började den mest intensiva och otroliga sommaren i den italienska fotbollshistorien. Moggi skulle ofta ringa någon som betydde någonting i det italienska spelet och kanske började smörsnacka . . . om vad som behövde för att hjälpa Juventus. Detta kunde menas att influera valet av domare eller kanske försöka välja en viss domare – som han trodde skulle vara mera önskvärd för Juventus, antingen för sin domarstil eller därför att han var mer benägen till det ”psykologisk underkastelsen” – att döma en viss match (vilket alla domare inte klarade). Eller det motsatta, så skulle han försöka undvika vissa domare. Han kunde också ringa upp en vänlig journalist och försöka generera mera pro-Juve rapporteringar. Eller kanske prata med producenten av televisionen, att säga till de att vissa sammandrag av en viss domares misstag. Men det var många andra lag som också gjorde det: Milan, Fiorentina, Lazio, Reggina och Arezzo var också skyldiga.

Skillnaden var att han var skickligare än dom på det. Moggi säger också att han kände säg tvungen att skydda säg själv och Juventus: Milan, sa han, kontrollerade sektioner av media via Berlusconis TV närverk och en nationell tidning Il Giornale; Roma också, som hade kontakter i  den stora TV kanalen RAI, som är packade med Roma fans; och Inter som hade kontakter i Telecom, Italiens telefon leverantör  och därpå så var det ideala att spionera på alla andra (det faktum att Guido Rossi, en ex-Telecom  chef, hade tidigare varit medlem i Inters ledning av direktör och senare tillfällig chef i den Italienska förbundet när Juventus hittades skyldig, är en del av hans konspirations teori ).

Problemet var att människorna som styrde italienska fotbollen tillät dessa saker att hända i fem långa år: Moggis perspektiv, om myndigheterna tillät det, varför skulle man inte utnyttja det?  Det är viktigt att komma ihåg att det inte gavs några pengar till domarna eller förbundet, så att kalla det match-fixing är fel.

Carlo Porceddu, en av domarna som var med Calciopoli-rättegången 2006, sa att ta bort en scudetto från Juventus och lämnade den till Inter var ”ett mycket allvarligt fel”

Rättegången var tvungen att rusas under sommaren 2006 så att spelschemat kunde utarbetas under följande Serie A-säsong.

Juve sänktes slutligen till Serie B med en poängstraff och hade två titlar återkallad – 2004-05 guldet lämnades helt enkelt otilldelad, men 2005–06 scudetto överlämnades till Inter. Inter slutade trea i den säsongen, men andraplacerade Milan blev också straffad.

Inter supporters hänvisar den omtvistade titeln som ”Moral Scudetto” medan Juventini kallar det för ”Kartong Scudetto.”

Carlo Porceddu, som var en av domarna på i Calciopoli-rättegången och nu är vicepresident för Federal Court of Appeal, bröt den 17 februari 2017 sin tystnad.

”Återkalla Scoutetto 2005–06 från Juventus och tilldela det till Inter var ett mycket allvarligt fel”, sa Porceddu till L’Unione Sarda-tidningen.

“The inquiry where we certainly should’ve done more was looking into Moggiopoli (Juventus director Luciano Moggi), but we in the Federal Court had limited the sanctions for Juventus, not revoking the 2005-06 title because there was insufficient evidence.Then the Extraordinary Commissioner of the Federation at that time (Guido Rossi) nominated a group of his friends, one of whom had been on the Inter Board of Directors, and that title was revoked from Juventus and assigned to Inter. Enligt min åsikt var det ett mycket allvarligt fel.” Källa: Footboll-Italia.com

 

Den store frågan här är hur mycket av det Capello visste om det och till vilken grad han var inblandad. I det tusentals band som är inspelade så nämns inte hans namn någon gång. När man kommer på tanken att Juventus fuskade och att de två titlarna hade levererat på grund av vad Moggi hade gjort bakom kulisserna, så är Capello bestämd orubblig.

”Vi vann de på plan, de kan inte ta de ifrån oss, så vitt jag vet,” sa han till Gazzeta. Vi vann de helt klart. Vi De var ingen starkare än oss. Det hade inget med domarbeslut eller något sådant att göra. Vi var alla chockade när det kom ut på tidningarna. Verkligheten är att det finns en häxjakt, en koncentrerad kampanj mot Juventus. Jag föreslår inte att misstag har skett och folk skulle inte bli straffade. Men varför straffa klubben och spelarna?”

Förbundet såg saker och ting annorlunda. Juventus båda titlar togs bort, relegerade till Serie B samt nio minus poäng som straff. Fiorentina, Lazio och Milan fick sammanlagt trettio minuspoäng till nästa säsong. Giraudo och Moggi blev avstängda i fem år och Galliani fem månader.

”Det var inte rättvist därför att vi hade jobbat riktigt hårt och att vi vann ligan därför att vi var bättre än Milan, Inter, Roma och alla andra,” säger Cannavaro, som fortfarande har sin medalj i hemmet: ingen frågade om att få tillbaka dem. ”Kolla bara på VM finalen 2006. Tio av spelarna som var involverade var från Juventus. Jag är glad att det blev så, därför att det bevisar att vi vann för att vi var bra, inte för Calciopoli. I två år så jobbade vi hårt, vi krigade, vi gav allting på plan och sedan i slutet, så tar de ifrån oss och säger: ”Nej, du har fuskat.” Väl, jag har inte fuskat. Varken mina lagkamrater eller tränarstaben. Så, självklart var vi arga.”

Capello var också arg. Han erbjöd stöd till Triaden – han skulle inte väna ryggen på hans vänner – han visste att Moggi och Giraudo var i tuffa tider. Juventus kungadömen förminskades och krymptes och de flesta bästa spelare försvann. Ingen ville vara kvar i Serie B. Capello drog sig tillbaka lång borta från Turin som man möjligt kunde, utan att lämna Italien. Han åkte till sin semesterort i Pantallerria, vulkan Ö i södra Sicilien.

– Fabio var en väldigt intelligent spelare. Han visste hur man gjorde mål och han var bra i luften…. Det var en uppenbar val att göra. Han var en stor tränare som hade samma driv som oss för att vinna och vi vann två ligatitlar. Han betedde säg som en tränare som han var själv på planen. Väldigt strikt. väldigt kunnig, krävande och han hade en jättebra trupp, säger en av triaderna Bettega