Älskad av folket, missförståd av tränarna

 

 

Demetrio Albertini ”Roberto Baggio rankar jag bland de topp fem eller tio bästa spelarna i historien av fotboll.”

Roberto Donadoni ”Han kunde läsa spelet och kunde hitta sätt att gå ut från tajta situationer. Det gällde inte bara för att skapa målchanser för sina lagkamrater, men också för att göra säg tillgänglig för att få bollen och göra mål.”

Daniel Habtu ”Roberto Baggios enmana-föreställning och dominans under VM slutspelspelet 1994, hade man inte sätt sedan Diego Maradona`86”

 Gabriell Marcotti (Jornalist), ”Jag tycker att han är en del av fotboll i sin renaste mening.”

 Zinedine Zidane ”Baggio på bänken? Det är något som jag aldrig kommer att förstå under min livstid.”

 

Roberto gjorde entré på denna planet 18 februari 1967 i landet som liknar en stövel i formen, Italien (staden Caldogno, nära Vicenza). Roberto var en blyg kille och ängslig även när det gällde dagliga aktiviteter. Han kämpade verkligen för att passa in och tyckte också blinkande sirener på en ambulans var skrämmande. Hans frisläppande var fotboll. Det var på fotbollsplan som Baggio kom till sin egen – någon oro eller skräck som den unge pojken hade försvann då. Sedan nio års åldern spelade i det lokala fotbollslaget. Han var en väldig känslig kille med en stor talang: ”Jag växte upp i en liten provins i Vicenza och mitt första fotbollslag var Caldango,” minns Baggio. ”Jag kommer ihåg det som en fantastisk tid.” Han blev scoutad av flera italienska klubbar redan vid elva års ålder. Han hade en otrolig målskörd på 45 mål på 26 matcher, tjugo assister och inklusive sex mål i en match!

”Baggio spelade alltid varje dag” minns en äldre person i hans område. ”Hans mamma var tvungen att komma att plocka upp honom för annars skulle han stanna för evigt. En gång organiserade vi en turnering med ca tolv eller tretton matcher och han gjorde femtio mål. Vid den åldern! Alla frågade mig om han var en brasilianare. Teknik, fart, kreativitet, och en härlig blick för spelet.”

När Baggio började imponera i sin första klubb så tog det inte långt tid när klubben i regionen Vicenza började visa intresse för den unge anfallaren. Tack vare den matchen då han gjorde sex mål så säkrade scouten Antonio Mora att hans framtid skulle ligga hos Vicenza som spelade i Serie C. ”De hade sätt mig spela och bjöd in mig för en provträning”, återberättar Baggio. ”Jag gjorde träningen och sedan bestämde det säg för att signera mig.”

Där började han att finslipa sin talang i ungdomslaget. Han gjorde löjliga 110 mål på 120 matcher. Den chockerande formen skulle se honom lyftas till första laget när han bara var femton år och sedan efter det skulle han aldrig se tillbaka igen. Han gjorde sin debut den 5 juni 1983 mot Piacenza i den sista omgången. Han hjälpte sitt lag till ett antal mindre troféer, inklusive Serie C cupen. ”I italiensk fotboll är det väldigt sällsynt att unga spelare får chansen tidigt”, säger ESPN och Corriere dello Sport korrespondenten Gabriel Marcotti. ”I hans fall visste alla vem han var vid sexton. Han spelade i Vicenza i tredje divisionen, han gjorde många mål och folk från hela Italien kom för att se honom spela. ”Det var en fantastisk tid för honom därför att han spelade fotboll och att han representerade sin stad. Han kände sig väldigt stolt och samtidigt så var det elektiskt.

”Han var en stor talang som jag har känt sedan han var en ung pojke”, säger en av världens mest inflytelserika tränare genom tiderna Arrigo Sacchi. ”Jag var tränare för Rimini i Serie C och han spelade i Vicenza och vi den tiden så kämpade vi båda om att avancera upp en division.”

 

Det blev snart klart att ”Roby” var avsedd för ännu större saker. Under säsongen 1984–85 så fick han slutligen regelbunden speltid med A-truppen efter att han bara spelat en handfull gånger under de två föregående säsongerna. Det året gjorde han 12 mål och spelade en viktig roll i Vicenzas uppflyttning till Serie B. Juventus och Fiorentina kämpade för undertecknandet av honom, men det var laget från Florens som vann loppet och betalade cirka 1,5 miljoner pund för 18-årigen. Diego Maradona hade världsrekordet bara ett år innan på 5 miljoner pund. Det skulle vara en tid för firande för både klubb och spelare. Fiorentina hade fått en av de mest lovande talangerna. Samt han skulle ta det stora steget upp till Serie A.

Bara två dagar senare skulle hans värld falla ihop i den sista matchen under säsongen 1984–85. Vicenza skulle ta sig an Rimini, då fick Baggio en läskig knäskada som såg honom riva sitt främre ligament.

Det var inte goda nyheter.

Katastrofen slog till när Baggio försökte tackla en motståndare när han spelade mot ett Rimini lag som tränades av framtida AC Milan tränaren Arrigo Sacchi. Han tvingades att operera med minst 220 stygn.  ”Vi ledde ligan och skulle spela mot det andra bästa laget i ligan”, berättar Baggio. ”Jag gjorde ett viktigt mål efter bara fem minuter så jag var väldigt lycklig. Men tyvärr, så fort matchen startade efter mitt mål så gick jag in för en tackling …. Och jag bröt mitt knä. Jag började vissa mina förmågor med tyvärr så var den skadan väldigt allvarlig …. Och i slutändan var jag borta i två år.”

Andlig Kris

 Tyvärr skulle det bara vara det första av många liknande uppehåll, eftersom samma knä skulle aldrig var samma under resten av hans karriär. Oförmågan att spela spelet han älskade under nästan två år drev den unga Roberto Baggio i en djup andlig kris. Han hade en period av intensiv smärta på grund av hans allergi mot kraftfulla anestetika (bedövningsmedel). ”De satte in 220 stygn i mig. Jag var i plåga. Jag sa till och med till min mamma ”Om du älskar mig, döda mig.” Det var desperationen av en tonåring som led och såg drömmen flyta bort efter att ha rört den med en fingertopp bara. Under de två veckorna efter operationen tappade han 12 kg. Han åt inte och skulle bara gråta hela tiden för känslomässigt och fysisk smärta. Det var hans så kallade” introduktion” till fotbollen. Om han riskerade att få ett stort huvud med människor som kallade honom ett fenomen, förde det verkligheten honom tillbaka till jorden. ”Professorerna tittade på mitt knä, skakade på huvudet och sa: ”att det var osannolikt att jag någonsin skulle spela fotboll igen”, minns han. ”Jag hade sex operationer i knäna under karriären. Fyra på höger och två på vänster.”

Det var då han först vände sig till Buddhismen. Hans nyfunna tro hjälpte honom under hans återhämtningsperiod. Det kunde låta honom återhämta sig, omfamna lugn och bygga upp sig som en person på grund av erfarenheten. Buddhismen är en världsreligion som har omkring 400–500 miljoner utövare, vilka utgjorde omkring 7% av världens befolkning. Buddhismen räknas ofta som världens fjärde största religion. Baggio lärde sig dock från den olyckliga olyckan. Först förblev han ännu mer ödmjuk en han var tidigare, med tanke på att Fiorentina valde att respektera affären och fortfarande ta honom. För det andra innebar det att han kunde ansluta sig till sin nya religion. Baggio kommer ifrån en romersk-katolsk familj men i florens så bjöd en vän som praktiserade buddhismen honom med säg. Coririere della Sport citerade honom: ”Att han hade gått till hans väns hus strax efter skadan och där introducerades religion till honom”. Det visade sig vara den lugn som han letade efter. Det lärde honom att saker och ting händer för någon anledning, att lära sig från det och att gå igenom livet genom efter att ha upplevt det. ”Jag var skeptisk i början men insåg inom tre dagar att det var min väg”, säger han. Trots sin omvändelse gifte han sig med sin långvariga flickvän Andreina Fabbi några år senare under en traditionell romersk-katolsk ceremoni.

Fiorentina

Innan hans skada hade Vicenza kommit överens att sälja Baggio till Fiorentina. ”La viola” hade beslutat att hedra denna affär och rehabilitera denna 18 åriga anfallaren i Florens: ”Jag spelade inte på två år och ändå så älskade folk mig. Fansen visade mig kärlek dagligen”, lyfter han fram. Trots att han spenderade två år på sidlinjen så hade han etablerat sig som en fansfavorit och dem hade tagit honom till sina hjärtan. När han började spela igen så kände han att hade en tacksamhetsskuld till Florens. Så nu han var motiverat att betala tillbaka denna skuld. Baggios band med Fiorentina cementerades under de tidiga åren i klubben, där han spelade liten eller ingen fotboll, men fick fullt stöd av klubben och fansen. De valde att hedra affären med honom trots att den verkliga möjligheten att de aldrig skull se någon återbelöning på sin investering lurades runt lite grann. Klubb tog en enorm risk att lägga en sådan förtroende på en tonåring. Men snart skulle de belönas.

Efter att ha missat hela 1985/86, skulle Baggio slutligen få slut på sitt väntade och göra sin Fiorentina debut den 21 september 1986 mot Sampdoria. Men bara några få dagar in i träningen så återvände smärtan i knät igen. Därmed så försvann de flesta matcherna förbi Baggio, med 220 stygn proppade i benet enligt La Gazzetta dello Sport – och Baggio sa även till Corriere dello Sport hur han ”sa till sin mamma att döda mig”, på grund av smärtan!

Lyckligtvis följde hans mamma inte igenom detta krav. Med rehabilitering kunde slutligen Roby vara redo att presentera sig för den italienska topskiftet korrekt. Han spelade i de sista matcherna och gissa vad. . . så gjorde han mål.

Ingen skada kunde nu hålla Baggio tillbaka från att slå in bollen i nätet. Det var den tionde maj 1987 när Fiorentina reste till Neapel och till San Paolo stadium. Napoli låg tre poäng före Inter i striden om Scudetton och fyra poäng före Juventus när det återstod en match kvar i ligasäsongen. Om resultaten gick deras väg, även en förlust mot Fiorentina skulle det betydde att de kunde lyfta deras första Scudetto. Andrea Carnevale öppnade målskyttet precis innan halvlek för att lägga Napoli i förhandssätet. Tio minuter senare attackerade Fiorentina och då vann de en frispark utanför straffområdet. Baggio, den en gång blyga och tunna pojken från Caldogno, förberedde sig för att ta frisparken. Det slutade med bollen knorrades in i nedre hörnet. Två år av fruktade skador som hindrade hans karriär var länge bortglömda nu. Hans mål säkrade ett oavgjort 1–1 resultat, tillräckligt för att rädda Fiorentina från åka ner till Serie B och tillräckligt för Napoli att vinna ligan på samma dag.

Det var där Baggio andades nytt liv och föddes i det vackra spelet, och det skulle inte vara något stopp för honom från och med nu. Det skulle vara den verkliga början på hans karriär i Serie A. Under de kommande tre säsongerna visade Roberto Baggio sina fans runt om i världen sina färdigheter och spektakulära mål och var nyckeln till att Fiorentina klättrade i Serie A.

Nästa säsong på matchdag två såg italienaren redan att skapa rubriker, klubben säkrade en 2–0 seger på San Siro mot AC Milan, under ledning av ny tränare Sven-Göran Eriksson. ”Vi korsade vägar igen när han spelade i Fiorentina och jag var nu i AC Milan”, berättar Sacchi. ”Jag kommer ihåg att han var en riktigt bra spelare. Han växte i kvalitet och var underbar att titta på.” Trots att hans lag hamnade på en åttonde plats så slutade Roby med bara sex mål. Men det skulle vara nästa säsong som han skulle ”larma” om sin talang till nationen. Hans nyblivna tränare Sven-Göran Eriksson kommenterar:

 ”Jag hade redan tränat många fantastiska fotbollsspelare i min karriär; Torbjörn Nilsson i Göteborg, Chalana i Benfica, Falcao, Boniek och Pruzzo i Roma. Speciella talanger. Men jag hade aldrig tränat och skulle kanske aldrig komma att träna, en större talang än Roberto Baggio. Han var femton år gammal när han debuterade. Baggio hade varit bra men gjorde bara sex mål på hela säsongen som senior för Vicenza. När han kom till Fiorentina 1985 var han arton. Hans första säsong i Fiorentina spolierades av en svår knäskada. Andra säsongen fick han bara spela fem matcher. Det var nu, hans tredje säsong i klubben, som han var redo att blomma ut. Baggio var en individualist och spelade som en rifinitore, andreforward, i en fri roll bakom den främste anfallaren. Han var svår att få in i ett system. Det är tveksamt om Conny Karlsson skulle ha accepterat Baggio i Göteborg 1982. Men jag visste att man måste låta vissa spelare vara säg själva: de som kunde vinna matcher på egen hand. Baggio var en sådan spelare. Men Baggio hade fortsatt stora skadeproblem och jag var tvungen att det försiktigt med honom. Vi ville göra honom starkare.”

Säsongen efter skulle han göra 15 ligamål totalt (sammanlagt 41 matcher – 24 mål med Coppa Italia). Men Baggio handlade mer än bara mål, han hade också en handfull med assister till anfallaren Stefano Borgonovo. Roby var en fantasista – en ”magiker”, spektakulär och fantasifull spelare, det kreativa elementet av laget. Ibland kunde du hitta honom lägga in bollen i nätet, nästa gång kunde ett svepande långt pass spelas till hans lagkamrater. Det var det som gjorde Baggio så brilliant att titta på och det visades under majoriteten i världsmästerskapet 1994. ”

Mer produktiv än Maradona [för Napoli], säger den gamla Fiorentina spelaren, legenden och supporten Miguel Montuori. ”Han är utan tvekan den bästa nummer 10 i ligan och han har fortfarande så mycket att ge, fortfarande har utrymme för förbättringar.” Han säger också att Baggio hade ”is i sina vener” på grund av hans lugn framför mål.

 

Baggio och Stefano Borgonovo

Han skulle stanna kvar med tränaren ”Svennis” för att träna på hans skott, långbollar och strävade för att bli den kompletta spelaren. Han förkroppsligade ”fantasistans” uppfattning – med nr 10 nummer med stolthet och som en ikon för de unga som står på läktarna. Ledande från sitt anmärkningsvärda förra år i italiensk fotboll så behöll han sitt lugn och förbättrades fortfarande. År 1989 hade han lockat hela nationens uppmärksamhet och när Viola åkte söderut för att ta an Diego Maradonas Napoli. Idolen av Florence skulle snart bli älsklingen på den italienska halvön. Han gjorde ett anmärkningsvärt mål mot Napoli den säsongen den 17 september 1989. Han tog bollen djupt inne i hans egen planhalva (förmodligen det djupaste han någonsin var på planen) och spurtade framåt och därpå fintade bort två försvarare, innan han rundade målvakten Giuliano Giuliani på gräset med en skottfint (hans specialitet) lade Baggio bollen in i nätet med en oöverträffad stor bekvämlighet. När han rundade målvakten stod hela Italien med vördnad (när någon visar aktning och respekt) när han rullade in bollen i öppet mål.

Att göra ett sådant anmärkningsvärt mål var en sak, men att göra det samtidigt som man hade på sig nummer tio på fältet som El Diego gjorde det till ännu en större betydelse.

Men Maradonas topp hade ännu inte slutat och han skulle bära Napoli till en ännu en ligatitel av samma skäl. Men för många observatörer var ögonblicket början på den italienska playmakers guldålder med Gianfranco Zola, Roberto Mancini och Francesco Totti, som alla joinade Baggiounder de kommande åren.

”Efter Matthaus kom Baggio, lika bra hade jag ett stort sovrum, så att båda deras affischer skulle passa på väggen och jag behövde inte välja vilken gud att dra ner från Mount Olympus”, minns Andrea Pirlo tillbaks på sin barndom. ”Tillbaka på dem dagarna så brukade jag köpa Gazzetta dello Sport bara för att få tag på videon där de visade de bästa frisparkana från de stor Nr 10. Jag tryckte på play och Baggio, Zico och Platini skulle komma på skärmen”

Fiorentina fick slut stopp på en svår säsong i Serie A och slutade på en trettonde plats. Han imponerande med sina 17 Serie A mål (bara Marco Van Basten gjorde mer). Utanför landets gränser hade de dock lyckats nå sin första och enda UEFA-cupfinal – där de förresten mötte Juventus. Men de svart-vita tog välförtjänt titeln genom att vinna med 3–1 över två matcher. Det hade inte hindrat intresset för Baggio som lockade en mängd klubbar som klättrade över varandra för att försöka underteckna honom. En av de intresserade var rivalen och den store antagonisten Juventus. Laget som precis hade dödats deras Europa drömmar. Dagen efter den andra finalmatchen så bekräftades ryktet som cirkulerat ett tag.

Övergången som väckte upplopp!

Erik Niva: ”Fiorentina och Juventus är inte från samma del av landet och deras städer är inte­ inblandad i någon maktkamp. De brukar inte ens slåss om samma tabellplaceringar. Fiorentina och Juventus gillar bara inte varandra. I Florens finns bara en fotbollsklubb, men det innebär ­inte att Fiorentina saknar en ärke­rival. Deras rivalitet tog verkligen tog fart den 16 maj, 1982.  Det var vårdagen då Fiorentina skulle ta sin första ligatitel på mer än ett årtionde, men passerades av Juventus på mållinjen. Själva menar de att de bara blev omsprungna eftersom en osynlig hand höll i dem, bromsade dem. Medan Fiorentina fick ett mål underkänt i sin match mot Cagliari fick Juventus straff med sig i Catanzaro. Med en kvart kvar slog Liam Brady in en straff som gav Juventus klubbens 20:e scudetto.”

”De har stulit vårt mästerskap”, rasade Fiorentina-kaptenen Antognoni.

I efterdyningarna formulerade Fiorentina-anhängarna ett motto som de upprepar än idag: ”Meglio secondi che ladri”, menar de. ”Hellre tvåor än tjuvar”. Fiorentina har fortfarande inte vunnit titeln sedan 1969. Tragedin i samband med Europacupfinalen 1985 förblir en av idrottshistoriens värsta. Juventus mötte Liverpool på Heyselstadion i Bryssel, och 39 Juventus supportrar miste livet.

När Juventus återvände till Italien möttes de av en översvallande sorg och sympati – förutom på en plats. Medlidandet hade inte nått in till den hårda kärnan på Curva Fiesole i Florens.

Helgen efter läktarkatastrofen visade några Fiorentina-fans upp en banderoll med texten: ”Heysel: 39 gobbi in meno”. Förenklat översatt: ”Heysel: 39 Juventus-fans mindre”.

Rivalitetens allra mest intensiva period inträffade i maj 1990. För första gången någonsin skulle två italienska lag spela final mot varandra i en europeisk cupfinal. Fiorentina mot Juventus. UEFA Cupen Final över två matcher. Av säkerhetsskäl fick inte Fiorentina spela sin hemmamatch på Comunale i Florens, utan hänvisades istället till en arena i Juventus-fästet Avellino. Återigen lyfte Juventus bucklan, återigen anklagade Fiorentina högre­ makter för att ha gaddat ihop sig mot dem.

Matchen var över, men känslosvallet hade bara börjat. Dagen efter den andra finalmatchen bekräftades ryktet som cirkulerat ett tag. För en världsrekordsumma hade Fiorentina-ledningen sålt Roberto Baggio till Juventus. Som om det inte var tillräckligt för la viola att hantera efter en tung Europafinal förlust mot rivalen Juventus, två dagar efter den andra final matchen, så kompletterade Baggio sin flytt från Florens till Turin för en världsrekordsumma på £8m. Att bära Fiorentina till den UEFA-cupfinalen mot Juventus skulle vara hans sista bedrift med Fiorentina och efter fem år, 95 ligamatcher och 39 mål beslutade Fiorentina-ägare att sälja honom till stor vinst. I lila ögon var det här ungefär samma sak som att sälja Michelangos antika David-staty till en ockupationsmakt – och sedan sticka med pengarna. Ägar­familjen Pontello hade stora ekonomiska problem, och övergången uppfattades som en sista plundring innan de lämnade klubben.

Försäljningen av Baggio hade lett till ungefär ca tre dagar av protester i Florens och klubbpresidenten ta tillflykt in till arenan. Florens gator fylldes av ilskna människor, men de spontana demonstrationerna övergick snabbt i mer eller mindre regisserade upplopp. Klubbkontoret, stadshuset och fotbollsförbundets högkvarter attackerades. 80 skadades, varav flera poliser. Allt detta skedde i det värsta möjliga tid. Italien skulle vara värdland för VM 1990 och de flesta ögonen skulle vara på Baggio och vad han kunde göra för Gli Azzuri (de himmelsblåa). Medan Fiorentina fans var arga på ägarna, och Roby som fansen de trodde ville flytta från Florens. ”Jag blev övertalad att acceptera transfern. Djupt nere kommer mitt hjärta alltid att vara lila”, har Roberto Baggio förtydligat i efterhand. ” Det fanns tre dagar av kaos, fansen accepterade inte situationen och jag kände mig skyldig till att vara orsaken till allt detta, även om jag var den sista som borde klandras. Jag sa alltid sanningen, men det som egentligen hände kom bara upp efter 20 år senare.” Det orsakade frustration bland Juventus-supportrarna som hade delade åsikter om honom när han påstod, ”Djupt i mitt hjärta är jag alltid lila,” Fiorentinas färger.

VM 1990 – Hemmaplan

Vid denna tidpunkt hade hans form varnat nationen till hans talang och han kunde inte ignoreras för Italiens 1990 VM trupp. Efter att ha redan debuterat och gjort mål för La Nazionale och gett sin form för Fiorentina, skulle vissa ha betraktat Baggio som en ”no-brainer” för en startposition i uppställningen. Istället sattes han utanför startelvan i de två första matcherna i turneringen.

”Det är svårt att överdriva hur viktigt Italien 90 var för landet, Italien var värd för världsmästerskapen”, minns Marcotti. ”Vialli var Italiens bästa anfallare vid den tiden. Idén att de andra anfallaren kunde vara Roberto Baggio kunde inte bara komma/ förefalla till människor.”

Italien hade hela landet som pushade dem mot deras mål. Känslorna var obeskrivligt att beskriva, säger Baggio. Italien öppnade upp sitt mästerskap på ett på ett omärkligt sätt, man skrapade ihop en 1–0 seger mot Österrike. ”Det fanns stora förväntningar och mycket press mot oss spelarna och vi var rädda att inte uppfylla dem”, berättar Milan spelaren Roberto Donadoni. Slutligen fick han chansen i det tredje matchen mot Tjeckoslovakien. Scenen sattes nu för honom att sätta sitt märke. Han startade med sin nya Juve-lagkamrat, Salvatore ‘Toto’ Schillaci. Baggio hjälpte att säkra ett imponerande 2–0-resultat. Mer minnesvärd var emellertid hans mål i den matchen som blev turneringens mål. Baggio startar vid planhalvan och han spelar vägg med sin lagkamrat innan han dansar förbi de tjeckiska försvararna och skickar bollen vackert förbi målvakten. Med bollen klistrad på foten får han den att se så enkel ut. ”Några dagar tidigare fick beslutet att jag skulle spela och jag kom ihåg att jag inte kunde sova på natten på grund av alla känslor som gick runt mitt huvud”, minns han. ”Jag tänkte på vad kunde göra och vad jag behövde göra och det var faktiskt bättre än vad jag kunde drömma. Det var det där vackra målet och det var mitt första mål i ett VM. Det var en dröm som gick i uppfyllelse.”

”Baggio. Åh ja, oh ja … oh ja! Vilket mål av Baggio! Det är målet de alla har väntat på!”

– ITV-kommentator Alan Parrys reaktion på Baggios mål i Italiens gruppspel mot Tjeckoslovakien under världsmästerskapet 1990.

Målet mot Tjeckoslovakien

Den nya Baggio/Schillaci partnerskapet för Italien hjälpte landslaget succéfullt överkomma Uruguay och Irland, och satte upp en semifinal mot de regerande VM mästarna Argentina. Överraskande nog så petades Baggio inför denna match i favör mot Gianluca Vialli och han fick vänta tills andra halvlek innan han skulle få sin chans. Det beslutades att han skulle vilas för semifinalen mot Argentina.

”Vicini (tränaren) sa till mig att jag såg trött ut, men jag var bara 23. Jag skulle ha gett allt för att starta den matchen”, säger han bestämt. Hans besvikelse var tydlig för alla att se, och fansen var lika förvånade. Även om Italien tog ledningen, utjämnade argentinarna och skulle så småningom att vinna på straffar. Baggio kom in och gjorde mål på sin straff, men till ingen nytta. Italien var ute. ”Vi var naturellt hoppfulla”, säger han. ”Jag kom in i andra halvlek och jag hade en halv chans från en frispark för att ta Italien till finalen men sedan som vi vet gick det till straffar. Olyckligvisst som det har skett med Italiens landslagshistoria så är straffar en dålig erfarenhet.” Trots att man misslyckades att nå finalen så var Baggios framträdande från VM 1990 tillräckligt bra så att han blev Italiens nya idol på fotbollscenen. Han skulle fortsätta att göra mål och vinna en straff i bronsvinsten över England. Italiens utsedda strafftagare var Baggio. ”Han sa till mig att ta den”, berättar Schillachi. ”Vi hade inte vunnit VM men han erbjöd mig möjligheten att avsluta turneringen som skytteligavinnare. Den gesten var typisk för Roberto.”

Juventus

 

Gigi Maifredi hade ersatt Dino Zoff som Juventus tränare över sommaren och lovade att spela ”champagnefotboll” som han hade implanterat i Bologna. Med Tomas Hässler, Pierluigi Casiraghi och VM hjälten och skytteligavinnaren Toto Schillaci som anslöt till klubben tillsammans med Baggio. Hoppet blev allt större i Turin. Däremot började hans anställning på det värsta möjliga sättet. I den första tävlingsmatchen gick de på en ordentlig torsk med 5–1 mot Maradonas Napoli i italienska supercupen, Baggio gjorde Juventus enda mål på frispark. Den 6 april 1991 så skulle Fiorentina förberedde sig för att välkomna Juventus på Stadio Artemio Franci. La Viola var ju klubben som hedrade avtalet dagar innan han slet av sitt korsbandsband och säkerställde att han fick den bästa behandlingen han behövde och 220 stygn för att reparera sitt decimerade knä. För dem hade han begått det yttersta förräderiet genom att vända ryggen till en klubb som hade trott på honom, gett honom möjlighet att spela i Serie A och att representera sitt land. Detta var den storslagna återkomsten till staden som han aldrig ville lämna. Baggios närvaro betydde att Juventus behövde poliseskort till renässans staden och snart skulle strålkastaren falla på honom ännu en gång. Medans Fiorentina kämpade mot nedflyttning så var en vinst viktig. Baggio startade matchen mot bakgrund av en fantastisk Fiorentina-koreografi som skildrade stadens horisont – kanske visade honom vad han saknar.

Diego Fuser skulle ge Viola ledningen precis innan halvlek.

Exakt fem minuter in på andra halvlek skulle Juve få en straff. Alla i arenan förväntade sig att Baggio skulle förvalta den och tysta ner Fiorentinas Curva Fiesole men istället så vägrade han. Normalt hänsynslöst effektiv från elva meter så föreslog Baggio att målvakten kände honom för väl och skulle säkert veta var han skulle sätta straffen.

Baggio lämnade en överraskad Gigi De Agostini för att ta straffen.

Han missade!

Fiorentina vann matchen med 1–0.

Juventus förlorade.

Det gick från dåligt till värre när han plockade upp en Fiorentina-halsduk som kastades på honom omedelbart efter hans byte, och hundratals fans dykte upp för att protestera mot hans handlingar på Juves träningsplats ett par dagar senare.

 

Här håller han Fiorentina halsduken

 

Laget fortsatte deras svajiga form. Juventini kunde nu lägga till en annan sak på listan över varför de var arg på honom. ”Jag kände mig inte bara rätt,” är Baggios syn på straffsituationen. ”Anta att jag missade straffen? Folk skulle säga att jag gjorde det med avsikt. Den italienska pressen blåste detta i proportion. Jag plockade en halsduk.” När säsongen tog slut hamnade det på en svag sjunde plats. Laget skulle också åka ut i Cupvinnarcupen mot Barcelona, Baggio var toppmålskytt i denna europeiska cupen med nio mål. Roma eliminerade ut dem från italienska Cupen. Hans 14 ligamål gick inte obemärkt förbi (47 matcher – 27 mål, alla tävlingar), trots det faktum att Roberto hade en torr tid med supportrar och pressen. Hans nya lag hade gått fem år utan en Serie A titel. Att laget slutade på sjunde plats gjorde inte saken bättre.

Juventus president Vittorio Chiusano sparkade Maifredi efter bara en säsong och La Vecchia Signora vände sig till ett bekant ansikte för att ersätta honom: Giovanni Trapattoni, som tidigare hade tränat Turin laget mellan 1976 och 1986. I klubben vann han sex Serie A, två Coppa Italia och tre europeiska cuper (vann allt man kan vinna). Under sin tidigare sejour i klubben hade Il Trap Michel Platini till sitt förfogande och hans taktiska inställning att utnyttja det maximalt var legendarisk.

Giovanni Trapattoni tog över och ville säkra att för att se till att Baggio var mittpunkten av laget, vilket skulle ge honom förtroende efter de senaste händelserna de senaste åren. Skador försökte fortfarande stoppa honom, men Baggio skulle inte bli slagen. De kommande åren av Baggios karriär skulle utan tvekan vara hans bästa.

Slutligen bosatte sig han i Turin och han skulle vinna över alla tvivelaktiga supportar med sin elektriska spelstil, när han gick från styrka till styrka i den svarta-vita tröjan. Han spelade bakom anfallarna eller anfallare, som en ”mer av en nr 9 ½” som Michel Platinis beskrev honom. Han skulle utan tvekan nå toppen av sin karriär. Men det fanns ett stort hinder för Trapattoni om han hoppades replikera på sin tidigare framgång med de svart-vita. Fabio Capellos AC Milan var ett hårt/starkt lag som krossade allt och allt som stod i deras väg. Det holländska stjärnorna Ruud Gullit, Frank Rijkaard och Marco van Basten understöddes av den defensiva soliditeten hos Franco Baresi, Paolo Maldini och Mauro Tassotti. För att utmana Capellos Milan, så stärkte familjen Agnelli med nya värvningar. Gianluca Vialli anlände från Sampdoria för 12 miljoner pund tillsammans med den tyska landslagsspelaren Andreas Möller som kom med sin landsman Jurgen Kohler. Den engelska mittfältaren David Platt avslog andra erbjudanden för att flytta till Turin medan unga Fabrizio Ravanelli anslöt sig från Reggiana för att ge ny drivkraft i anfallsspelet.

Baggio hade varit topp målskyttet i Juve under sina två tidigare säsonger men skulle se säg själv att spela trequatista en liten djupare roll än en vanlig anfallare. Han gjorde 18 ligamål på 32 matcher (40 matcher 22 mål, alla turneringar), hans bästa hittills och tystade de som hade kritiserat honom. Under sin andra säsong, under den nya tränaren Giovanni Trapattoni slutade han efter Marco van Basten i Serie A skytteligan titel ännu en gång. Roby gjorde också sitt första hattrick mot Foggia, genom att sätta två straffar innan han curlade in ett vackert avslut i övre hörnet. Det var en av hans bästa, en gåva till alla Juventini och calcio fans – förutom kanske Foggia. Laget slutade på en andra plats efter ett obesegrad AC Milan vunnit ligan utan att förlora en ända match. Hans form fortsatte in i 1992/93 och det var då som Baggios första trofé kom. Nej, det var inte kanske en Serie A titel för där hamnade de på en fjärde plats. UEFA-cupen var en väldig stor turnering i Europa under den tiden. De som placerades på andra och tredje plats i alla ligor deltog i denna turnering.

Baggio leder laget till en framgångsrik säsong i den turneringen. Hans ledarskap är synbar i semifinalen. Det är där hans bästa framträdande visade säg. I de sista viktiga matcherna. Hans lag höll på att förlora i Turin i första matchen av två mot PSG med George Weah och David Ginola. Just de båda PSG stjärnorna skulle samarbeta för att ge fransmännen 0–1 på Stadio delle Alpi (Ginola framspelade Weah) Men den ”gudomliga hästsvansen” skulle vissa sin magi och vända på matchen med sina två mål (samt en frispark i krysset). Han upprepar också sitt målskytte i Paris och leder sitt lag till finalen och skickade Trapattonis trupper till final mot Dortmund.

Det första mötet var 5 maj 1993 i Tyskland och det var här som Roberto Baggio och Dino Baggio (ej bröder) vann Uefacupen till sitt lag. Roberto Baggio gjorde två mål och Dina Baggio gjorde ett, resultat 1–3. Andra mötet vann Juventus ganska komfortabelt med 3–0 och återigen var det Baggio & Baggio som briljerade. Roberto klacksparkade fram Dino som löpte i djupet in i boxen och gjorde 1–0. Sedan ökade Andreas Möller till 2–0 efter att återigen R. Baggio klack framspelat den löpstarka tyske mittfältaren. De svart-vita vann 3–0 (6–1 sammanlagt) och lagkapten Baggio fick bära den stora UEFA Cup pokalen. Roby regerade denna final och under matchen så bjöd han på den bästa skottfinten jag någonsin sett i en sådan viktig match.

 

Han dedikerade vinsten till Hasada Akedi, en mästare på Buddistiskt skola, ”Akida är min mästare”, förklara han. ”Han är en person som dedikerade hela sitt liv till fred och ha dialoger med massa olika människor och kulturer. Min uppskattning till honom är oändlig. Jag lärde mig mycket från honom och jag tog honom som mästaren över livet. Så därför när jag fick den stora pokalen så ville jag dela den med honom.”

 

Han plockade upp Ballondo ´r priset som Europas bästa spelare vid slutet av kalenderåret och kort därefter lite senare kammade han också hem FIFA World Player utmärkelsen. Genom att göra fem av sina sex mål i turneringen i semifinalen och finalen gjorde Baggio en kraftfull inverkan, vilket kraftigt bidrog till att han vann World Player of the Year samma år. Världen tycktes äntligen erkänna och belöna Baggios obestridliga talang. 142 poäng från möjliga 150 fick till sin fördel bland rösterna.

”Det är ett väldigt viktig pris och det krönte en otrolig säsong med så många mål”, säger världens bästa spelare. ”Men det var faktiskt något jag delade med mina lagkamrater och alla de som har hjälpt mig. Det var jag som blev belönad men det var en utmärkelse som jag var tvungen att dela med alla de stora spelare som spelade med mig”.

Tidigare lagkamrat i Juventus, David Platt: I en match mot Udinese som vi vann med 5–1 och Baggio gjorde fyra mål under de första 20 minuterna och dödade matchen. Jag spelade i samma Juventus-lag mot Udinese. Spelade? Att titta på skulle vara ett bättre ord. Han gjorde två av sina fyra mål efter att han bara gått förbi med bollen mot en trio av försvarare. Jag tror inte att jag har sett en bättre prestation från någon spelare i någon match jag någonsin har själv spelat i. Jag hade ett av den bästa utsikten över hans häpnadsväckande prestation. I en halvtimme var han i eld. Han är ett geni.”

”AC Milan betalade 13 miljoner Pund för Lentini så Baggio måste vara värt minst 20 miljoner pund,” Paul Ince 1993 när övergången på 13 miljoner pund var en världsrekordövergång.

”Han är en av de bästa spelarna i Italien, kanske världen”, Arrigo Sacchi 1993.

Trots att Juventus hade världens bästa spelare så kunde ej laget kamma hem 1993/94 säsongen där AC Milan vann sitt tredje raka mästerskap. Men han mäktade ändå att göra 17 mål på 32 framträdande. Juventus hamnade på andra plats i Serie A. Baggio förväntades vara en av stjärnorna i VM 1994. ”Endast Baggio kan hindra Italien att floppa”, kommenterade Johan Cruyff före VM ’94.