”Hemma har jag inga troféer, cuper, eller nånting. Jag är sådär. Jag har andra saker hemma och det därför att jag inte gillar att kolla i det förflutna. Jag gillar inte bara det. Jag är alltid fokuserat på framtiden och vad jag fortfarande måste göra eller de mål jag fortfarande vill uppnå”, säger Capello.

 S O M M A R E N 1994 var en tid för förändring i Milan. Vid den tiden så visste alla att Van Basten aldrig skulle komma tillbaka. Han hade bestämt sig för att sluta under våren 1995. Hans sista fotbollsmatch var vid 28 års ålder, finalen mot Marseille i Maj 1993. En av tidernas bästa forwards. Papin såldes till Bayern München.  Milan behövde en centerforward för att ersätta dom. De hämtade tillbaks Gullit efter sin utlåning till Sampdoria. Alla kände till friktionen mellan holländaren och Capello men Gullit hade gjort sin bästa säsong på länge genom att göra femton ligamål och ledde Sampdoria till tredje plats. Klubben kände att Capello skulle kunna hitta ett sätt så att det skulle fungera: det var i allas bästa intresse att göra så. Den andra värvningen var Paolo Di Canio.  Milan fick ingen bra start de året.

Milans landslagsspelare Baresi, Maldini, Costacurta, Tassotti, Albertini, Donadoni och Massaro, återvände utmattad och ur form efter VM 1994, där Sacchis Italien hade avancerat hela vägen till final men där förlorade de på straffar mot Brasilien. Gullit som var mannen som skulle lösa alla problem där framme var inte glad trots att han hade gjort tre mål den första månaden. Holländaren förväntade sig ett tecken av tillgivenhet och tacksamhet. Istället fick han ingenting tillbaka. Det var Gullit som bestämde säg för att lämna i första taget. Nu när han var tillbaka så förväntades säg Capello att han skulle fortsätta som vanligt precis som alla andra spelare. Efter att ha insett att Gullits återvändning var ett misstag, så gjorde Galliani en snabb affär och byta ut bytte ut holländaren mot Alessandro Melli, en lovande anfallare. Gullits återvändning ”hem” hade bara varit i åtta ligamatcher.

Efter tio veckors Serie A spel så hade Milan förlorat tre matcher – så många matcher de förlorade under hela föra säsongen och var tio poäng efter. Inter hade knockat ut dem i Coppa Italia. I Champions League så gick det också knackit, de hade blivit slagna hem och borta av Louis Van Gaals unga Ajax i gruppspelet. För att göra saken värre så blev Salzburgs målvakt Otto Konrad träffad av en flaska ifrån läktaren. Milan straffades med två poäng och var tvungna att spela de två följande matcherna på en neutral plan. Detta betydde att de var tvungna att vinna borta mot Salzburg i sista gruppspelsmatchen för att gå vidare.

Det var tuffaste stunden i Capellos karriär hittills och han lärde sig värdefulla lektioner. Att rotera truppen som hade varit lyckosamt tidigare blev nu mycket svårare för spelarna att acceptera. På ett sätt var det självklart: det är lättare att acceptera att bli lämnad utanför när laget fortsätter vinner.

Ledarskapet

Nu när de hade motgång så gnällde visa spelare i media och började ifrågasatte hans beslut. ”För honom var det enkelt: du var tvungen att acceptera hans beslut. Det spelade ingen roll vem du var,” säger Eranio. ”Och för honom att rotera i vissa positioner speciellt där framme och kanterna var en del av livet. Vi var tvungna att acceptera det, vi hade inget val.”

Det var delade känslor om hans ledarstil. Vissa tyckte att han var rättvis och jämn med alla. Vissa såg honom som kall och hjärtlös. Sacchi med alla sina egenheter var trots allt varm och öm. Han brukade prata med spelarna en och en när han såg dom, så pass att en spelare sa att han brukade undvika Sacchi när de såg honom runt Milanello, ”annars är jag tvungen att lyssna på honom i timme.” Capello gjorde inga små-prat och utbytte sällan mer än en gruff hälsning, om inte det var en ”jobb” situation: en tränings situation eller ett lagmöte.

Olika spelare kommenterar sina olika erfarenheter av Capello.

Paolo Di Canio: ”Fabio Capello var briljant han visste hur han skulle motivera oss, hur han kunde lägga oss mot varandra på ett hälsosamt sätt. Det betyder inte att jag tycker om honom, för att jag inte gjorde det . . . Jag har kommit och insett, med väldigt få undantag, för att bli en succéfull tränare så måste du vara elak, tuff och ofta lite orättvis. Han brukade reta mig och lirka och säga att jag skall spela näst vecka och sedan lämna mig ut mig. Jag tror att han gjorde det på ett sätt för att motivera mig och spelarna mot dem jag konkurrerade. Det är så intelligenta tränare måste göra. De kan inte vara vänner med spelarna, de kan inte alltid vara bra människor.”

Ett annat exempel kan ses på hans behandling av reserv försvararen Stefano Nava som fick lite speltid. Navas frustration växte och frågade om att bli såld. Capello sa att han inte var till salu, till vilket pris som helst. Men när det var sex minuter kvar i finalen mot Barcelona så fick han hoppa in och delta. Matchen var ju i stort sett över men Nava kan nu säga till sina barn-barn att han spelade och vann en Champions League final.

”I mitt fall så var det självklart att han tyckte att Rossi var en bättre målvakt,” säger Ielpo, Milans reservmålvakt i tre säsonger. ”Han behövde inte förklara det för mig och han gjorde inte det heller. Men fortfarande gjorde att jag kännas viktig och han använde mig när han kunde i vänskapsmatcher eller i UEFFA Cupen. Och han gjorde så att mitt kontrakt förlängdes. Dessa är små saker, men betyder.” Rossi en Capello lojalist ser saken på ett lite annorlunda sätt ”Jag brukade se på hans ögon och se att innerst inne så ville han va en vän, han ville vara öm med oss,” säger han. ”Men samtidigt ville han inte visa det. Jag tror att hans avskildhet faktiskt är en av hans styrkor. Det fanns tider där jag led. Jag skulle inte gå för långt och säga att han var där för mig. Men när det var nödvändig så kände jag att jag hade hans support. Och det var viktigt.” Denna stil valde Capello och köra. Alla tränare har olika personligheter och stilar. Man gör vad som passar din personlighet. Det är upp till dig hur du vill guida dom. Det finns flera olika sätt att nå succé.

 

Tredje raka finalen 

T I L L B A K A till slutet av november inom loppet av sju dagar så hade Milan två stora matcher. Först World Club Cup i Tokyo, där de mötte Argentinska Velez Sarsfield, vinnare av Copa Libertadores. Sedan en liv och död matchen i Salzburg med en plats i Champions League kvartsfinal i potten. Allt gick fel i Tokyo. Milan startade på fel fot direkt logiskt. Capello hade schemalagt en dubbel träningssession några dagar före matchen, med vila i hotellrummet i mellan. Men på grund av trafik så spenderade Milan fyra timmar i bussen. De tränade bara i tre timmar vilket gjorde att de var mer i bussen än i träningsanläggning. Capello hölls sig till sina veteraner, många av de var klart utmattad och inte i matchform. Lilla Velez Sarsfield vann med två noll och Costacurta blev utvisad i slutet av matchen.

”Jag har sagt det många gånger. Detta var den sämsta matchen i min karriär,” skulle Costacurta säga i en TV intervju senare. ”Jag kostade oss matchen. Jag gav bort en onödig straff för första målet, jag gav de andra målet med en idiotiskt bakåt pass och sedan blev jag utvisad. De var ett stabilt lag men vi skulle ha slagit dom.” Salzburg var nu här näst och om laget inte vann skulle de regerande mästarna bli utslagna ifrån Europa. Capello fick leta i sin taktiska arsenal till sin foga. Han startade med 4-3-3. Sedan gjorde Massaro mål och då ändrade han till 4-4-2, innan han slutade med 4-5-1, en hyper defensiv uppställning som Milan inte hade använt sedan tidig 1980-talet. ”Vi använde tre olika taktiska formationer beroende matchfasen,” sa Capello i presskonferensen.

”Jag är stolt över mina spelare över att de kunde göra så. Trotts att vi inte spelade speciellt bra.”    Det var en ful vinst, men en viktig. Säsongen levde och Milan började också spela upp säg i ligan. De gick elva matcher utan förlust i alla tävlingar, på vägen vann de Europiska Super Cupen mot Arsenal med 2–0. Simone hade etablerat sig som en pålitlig målskytt (han skulle sluta säsongen med 17 mål Serie A mål). I Europa så avancerade Milan framåt och i kvartsfinalen slog man ut Benfica, i semifinalen besegrade man Paris Saint-Germain. Capello och Milan avancerade till sin tredje raka Champions League final i Wien mot Ajax.

Ajax hade redan denna säsong etablerat säg som Capellos jojo-lag, de slog Milan två gånger i gruppspelet. Och självklart så hade Capello dåliga minnen av Ajax när han själv spelade mot dom i finalen 1973 där han förlorade. Milan var ändå favoriter på grund av erfarenhet men Van Gaals lag var ett dynamisk och begåvade och spelade en spännande attackerande fotboll. Han hade en blandning av erfarenhet (Danny Blind och Frank Rijkard) och unga (Clarence Seedorf, Edgar Davids, Nwankwo Kanu, De Boer tvillingarna och Patrick Kluivert).

I Van Gaals fotboll var kantspelet ”a och o” där han använde säg av ”old-school” vingar nånting som har försvunnit från europeiska spelet. Han hade Finidi George och Marc Overmars som var duktiga yttrar. De var såna kantspelare som bara stannade på offensiv planhalva och de gjorde det jobbigt för Panucci och Maldini för att gå framåt.

Men det fanns en noterbar frånvaro och men den var stor: Savicevic. Il Genio var viktig i såna matcher därför att han tillät Milan att fokusera på att försvara hårt och sedan visste man att i någon tid skulle han skapa en öppning. Där framme förlitade Capello säg på Simone och Massaro: kvalité anfallare men de var beroende av service eller enkla målchanser.

Det var en tät match fram till Ajax tog in två ungdomar i andra halvlek – Kluivert och Kanu – deras storlek och energi gjorde all skillnad. Milan höll upp tills det var fem minuter kvar. I den 85:e min så hittade Frank Rijkard en pass in i straffområdet (vilken mittfältare måste jag säga!) som nådde 18 åringen Kluivert, som höll ifrån sig Baresis tackling innan han gjorde mål på Rossi.

”Deras mål må ha kommit sent men de förtjänade och vinna,” skulle Capello erkänna senare. ”Vi var aldrig inne i matchen. Vi var för slitna vid detta stadiet av säsongen.” Media höll inte med. Vad det för mening att ha en bredd trupp om han bara spelade samma spelare i stora matcher? Varför gjorde han inga byten fram tills Ajax gjorde mål med fem min kvar? Speciellt när Van Gaals hade gett Ajax ny energi. Hur var det möjligt att Milan alltid verkade trötta i stormatcher? Och varför fick de så många skador?

Allt detta lades fram framför Capellos dörr. Men får inte heller glömma att Ajax var bättre än de fick cred för. De skulle nå final igen 1996 och semifinal 1997, båda gångerna mot Marcello Lippis Juventus. En teori var att Capello kanske satte mycket press på sina spelare speciellt på träningar. De var så täta så att de kunde helt enkelt inte återhämta säg både mentalt och fysiskt.

Milan hade slutat på fjärde plats och med titlar kammade som Europeiska Super Cupen och ännu en Italiensk Super Cup (en liten titel måste sägas). Capello hade visat att han inte var en maskin tränar. Han kunde också göra misstag. Dem här sakerna hade inte gått Galliani omärkt förbi. Milans klubbdirektör/sportchef hade utvecklat en nära relation med Capello. Varje vecka brukade dom och deras fruar äta middag tillsammans – men Galliani han hade ett jobb och göra. Och om var sig Capello hade förlorat sin spets verkade relevant på honom.

Det var andra frågor också. Relationerna med vissa spelare hade blivit spända inklusive några medlemmar från den ”gamla gardet”. Det var respektfullt med men i första hand affärslikt, professionellt och frostigt. Vilket faktiskt passade Capello fint och sedan hade man den sista frågan. Milan hade de bästa spelarna i världen, de var den rikaste klubben i den rikaste ligan. De var den bäst organiserade klubben, toppenfaciliteter, bra medicinsk personal . . . kunde det vara att Capello inte var central i Milans succé som vissa skulle få honom att tro? Kunde de vara att Milan var en så stor klubb att någon annan tränare också kunde ledda dom till lika mycket succé? Kanske någon med en lite slipande personlighet, någon som visade lite mer vänskap med media någon som kunde le lite mer ofta?

 

Titlar eller sparken?

D E S S A frågor vägde tungt in i Gallianis huvud när han mötte Capello den våren för att diskutera nytt kontrakt. Capello hade ett år kvar, han berättade till Galliani i klara ordalag att han förväntade sig en löneförhöjning och förväntade säg ett tre års kontrakt som skulle gör han bunden till 1999. För honom var detta bara rättvist. På fyra år hade han levererat tre ligatitlar, en Europisk Super Cup, tre Italienska Super Cuper och en Champions League pokal. Samt att han hade tagit de till final vid två tillfällen. Han hade gjort sitt utan att kräva nåt från transfers marknaden och jobbat med en trupp vars storlek som saknar motstycke i fotbollshistorien. Han hade varit i Milan i femton år, som en spelare, tränare, och plus så hade han i fyra år jobbat direkt för Berlusconi, klubbens president. Säkert var det dags för klubben att visa någon slags lojalitet.

”Jag vill ha en gest från klubben som visar mig att de har en tro på mig,” sa Capello till Galliani. ”Efter att vi har uppnått tillsammans så tycker jag att jag förtjänar detta.” Galliani kände att Capello frågade Milan att ha ”blint förtroende” på honom. ”Jag kan ge dig ett tre års kontrakt med förlängning,” sa han. ”Men vi måste lägga in en prestera-relaterad klausul för klubbens skydd.” Den klausulen var enkel. Capello skulle få sin deal (och en häftig löneökning), men klubben hade en option att upphäva kontraktet i slutet av varje säsong om inte Milan lyckades vinna antigen scudetto eller Champions League.

För Capello var det inget annat som ett slag i ansikte. Detta var tacksamhet som klubben visade för vad han har åstadkommit? Det betydde att Gallianis erbjudande menades att han var tvungen att bevisa säg själv igen, varje säsong. Att även kalla det ett tre års kontrakt var ett skämt. Det var en årlig affär där klubben höll alla korten om misslyckades att leverera titlar. Capello var långt ifrån glad. Han sa till Galliani att han skulle se ut hans nuvarande kontrakt – som hade en säsong kvar – och sedan utvärdera situationen. Capellos ord gjorde Galliani väldigt obekväm. Men det var för sent att gå tillbaka. Han hade lagt sitt förtroende i Capellos professionalism trots att han var bekymrad om vad framtiden hade och komma med.

”Men faktum var att jag var rädd att ge honom en full tre års kontrakt,” säger Galliani nu för tiden. ”Var det ett misstag? Kanske. Men på den tiden så kände jag att jag inte kunde lita blint på klubbens framtid på enbart Capello. Och det varför jag lade in den där prestera klausulen.” Galliani sa till säg själv att allt skulle bli bra. Capello skulle gå tillbaka till sina framgångsdagar och det ske varje år, som det alltid hade gjort.

Men för säkerhets skull så satte han en plan B. De hade kontakt Oscar Washington Tabárez. Den uruguayske tränaren var som en slags legend i Syd Amerika efter att ha guidad Boca Juniors och Penarol till tunga titlar. Han hade just tagit Cagliari till en respektabel nionde plats. Milan kom överens med Tabarez att han skulle vara en ”stand-by” om inte saker och ting inte funkade med Capello.

Det var uppenbart att klubben behövde en centerforward speciellt sedan Danielle Massaro nu trettiofyra hade blivit såld till Roma. George Weah köptes ifrån Paris Saint-Germain. Capello ville gärna ha en till anfallare: istället fick han tre nr 10 spelare: Tomas Locatelli, Paulo Futre och Roberto Baggio. Den där Baggio är en av de bästa spelarna Italien någonsin producerat. Men han var också trots sin lågmilda personlighet, så hittade han säg själv i mitten av kontroverser, vilket ofta inte kom ifrån honom, men ifrån andra.

Baggios problem var att varje tränare hade svårt att hitta en rationell plats för honom i laget, omöjligt att befria honom från allt defensivt ansvar och att pressa i spelet ansvar. Få resten av laget att jobba för honom och låta honom få göra vad han ville (vilket de flesta tränare gjorde med blandade framgångsnivåer). Hur bra än Baggio var han så var han en potentiellt så var en stor huvudvärk för en taktiskt inskolad tränare och på det sättet var han en oändlig debatt: Var han en anfallare? Var han en mittfältare? Var han en offensiv mittfältare? Trots att han spelade för stora klubbar som Milan, Inter och Juventus, så spelade han förmodligen kanske sin bästa fotboll i små klubbar som Brescia och Bologna, när hela laget var byggt runt honom (men man får heller inte glömma att han blev vald värdens bästa spelare med sitt spel i Juventus, 1993 vilket författaren till Capello boken glömma å nämna).

Året innan i Juventus hade missat fem månader i scudetto-vinnande säsongen. Hans skador och plus att det faktum att Juventus kände att de hade en redo ersättare i en ung Alessandro Del Piero (som kanske inte var i Baggios klass i term av förmågor men tog igen det genom att erbjuda snabbhet, atletism, arbetsmoral och taktisk disciplin), vilket betydde att Milan kom och knackade på dörren. Juventus medicin stab kände att trots Baggio bara var tjugoåtta år ”gammal” på grund av skador han led av tidigt i hans karriär.

Milan hade förmodligen andra skäl för att satsa på honom också. Förutom Maldini så hade de inte ett säljbart ansikte som inte kunde driva deras kommersiella företag. Baresi var trettiofem. Albertini och Desailly spelade i oglamorösa positioner. Vad de behövde var någon som Gullit och Van Basten: en världsklass superstjärna som också var självsäker och karismatisk. Baggio som konverterade till Buddism hade en massiv följande i Asien. I VM 1994 så bar han Italien hela vägen till finalen. Plus att han hade den rätta utseende och samtidigt genast igenkännlig och önskvärd. Han var lätt den mest kända italienska spelaren i världen, klubben räknade att det skulle bli en hit i Milans världsliga marknadsföring.

Allt detta var bra, men de gjorde inte Capello någon tjänst. Med Baggio på plats så var han under press att spela honom. Och desto mer var det också att Berlusconi hade förväntningar att Baggio och Savicevic skulle få plats i elvan – två liknande spelare – i samma uppställning, bakom Weah. Det var ett taktiskt huvudverk för Capello och han visste att Baggio representerade en ”no win” situation. Som många andra italienska tränare upptäckte han, om du spelade Baggio och inte vinner, så är du en idiot för att du spelar honom. Och om du inte spelar Baggio och inte vinner, så är du en idiot för att du inte spelar honom. Den ända lösningen insåg Capello var inte oroa sig om Baggio och helt enkelt vinna. På det sättet skulle ingen kritisera honom.

 

”De uppskattar inte mig”

V I L K E T  i stort sett han gjorde. Milan ledde från matchdag 1 till 34. Förutom från hans försvar och de pålitliga Albertini-Desailly paret spelandes i mittfältet, ingen startade mer än three-quartes av Milans ligamatcher. Capello byte och ändrade hans front fyra beroende av form, tillgänglighet och motstånd. Försiktigt så gav han ut speltid till spelare som Weah, Savicevic, Baggio, Di Canio, Simone, Eranio och Donadoni på ett sätt, trots att alla kanske inte var glada, men de kändes alla involverade.

Han fick dock hjälp, för att i Weah så hade han ett förödande anfallsstyrka. Det var inte direkt Weahs målskörd, det var snarare hans arbetsradie (blandad med en utmärkt teknik), hans blotta närvaro tvingade försvararna att bli upptagna av honom, det gav Baggio, Savicevic, Simone eller vem som helst där uppe med honom, gav dom tid och yta att operera. Det faktum att han hade en enorm uthållighet och ofta offrade sig själv när Milan inte hade bollinnehavet – en tidningsrapport beskrev Weah som en ”one-man pressing machine”, det hjälpte att hålla balansen i laget. Det tillät Capello att ha lyxen att spela Baggio och Savicevic tillsammans i många matcher, vilket media sa att han inte skulle vara kapabel att göra.

”Allt klicka den säsongen,” sa en spelare. ”Defensivt var vi nära perfekt, kanske bättre än den säsongen vi satte rekord för minst antal insläppta mål. Han visste när han skulle chansa, kanske med att spela med Savicevic längst ut till vänster eller lämna Baggio in där bakom Weah och Simone. Och han visste när han skulle spela säkert.

”Från mittfältet och uppåt,” fortsatte han. ”Vi var klart inget well-assorted lag. Capello visste det, men han hittade fortfarande ett sätt så att det funkade. Han pressade så mycket som han kunde ut av oss och jag antar att du måste ge honom beröm för det. Det var också säsongen där hans relation med vissa spelare försämrades.” I januari 1996 så blev han kontakt av Lorenzo Sanz, Real Madrids president. Capello sa hövligt att de kunde prata om det lite längre fram. Men sedan i Mars så återvände Sanz igen för att träffa honom och denna gång så spred ryktet sig.

”Vi visste att något var på gång,” sa en Milan spelare som ville vara anonym. ”Personligen när jag hade mina olikheter med honom, så kände jag att klubben gjorde ett misstag att inte ge honom den förlängning han ville. De led av det i transfers marknaden de åren, förmodligen därför att de inte rådfråga honom på det sättet de skulle ha gjort eller som de gjorde tidigare. Det är ingen slump att mellan åren 95 och 98 så gjordes en serie av många transfers blunders.”

Vid mitten av mars 1996 så vände sig fansen emot Capello och spelarna för första gången. Först förlorade de mot Inter i derbyt, 1–0. Under samma tidpunkt åkte de till Frankrike för att spela kvartsfinal mot Bordeaux i UEFA Cupen. De hade en 2–0 ledning från första matchen och de fanns inga anledningar att tro att Milan inte skulle gå vidare. Bordeaux var hur som helst leddes brilliant av en ung Zinedine Zidane och krossade Milan med 3–0, och skickade de ut ifrån turneringen.

Supportrarna tog det väldigt dåligt. Den följande veckan så mötte de Parma. När lagbussen nådde San Siro så blev den kastad av stenar och skräp. Inne i arenan så möttes de med arga banderoller för deras svaga insats mot Bordeaux och påminde de att det var supportrarna som betalade deras löner. Saker gick från dåligt till värre när Baggio missade en straff efter elva minuter. Trots att Milan eventuellt vann med 3–0, så hördes burop från publiken. Fansen hade en poäng att göra det och de gjorde det.

Vissa var missnöjda med vissa stjärnor, att de vann på ett mindre övertygande sätt med tanken vilka spelare de hade och spelarnas höga löner. Och självklart så ville de veta vad som hände med Capello. Berlusconi blev arg: ”De borde inte bete säg så här,” sa han. ”Inte efter allt vi har gjort för dem.” Milan hade en åtta poängs ledning vid denna tidpunkt. Vad förväntade de sig? En 6–0 seger varje vecka? Capellos reaktion var oväntat. ”Fansen har all rätt att vara upprörda med oss,” sa han. ”Vi ska vara tacksamma att de bryr sig att göra detta. Dessa är samma människor som fyllde San Siro femton år sedan när vi åkte ner till Serie B.”

Han hade för första gången brutit isen med klubb och spelare. Ville han vinna favorism från supportrarna? Förmodligen inte. Till och med när saker gick bra så hade alltid Capello en ljummen förhållande med fansen. Dessutom så visste han att skulle lämna klubben inom några månader (det var inte bara Real Madrid, Parma hade också visat starkt intresse för hans tjänster). Så de fans ingen anledning att smöra för fansen vid detta tillfälle.

Om han ville vara göra en ”man of the people” aktion, så skulle han tänka på det några år sedan. Mer troligt var att han var frustrerad av vilken direktion klubben var på väg till. På vilken lätthet klubben skulle kunna låta honom lämna. När det gällde spelarna så kände han att de behövde en spark i arslet väl också. Han jonglerade med truppen och hittade ett sätt så att saker funkade, men för många av dem tog saker för givet.

Boban var ett fall vid en punkt. Den Kroatiska mittfältaren hade varit skada sedan mitten av februari, men vid mitten av april så var han nästan fullt frisk. Den 24:e april skulle Kroatien spela mot England i Wembley för första gången. Den patriotiske Boban frågade om han kunde släppas. Milans medicine stab höll med, men på ett villkor – att han inte spelade matchen. Han kunde ansluta till hans landslagskamrater i Wembley, han kunde gå ut med de, men under inga omständigheter skulle han ta del.

Istället så startade Boban matchen och byttes ut vid halvtid i en mållös match. Capello var rasande.  Boban hade ignorerat en direkt order. När han återvände till Milan så sände Capello honom för att träna med ungdoms truppen och lämnade honom utanför i söndags matchen mot Fiorentina, vilket Milan vann med 3–1. De säkrade också deras femtonde ligatitel och den fjärde under Capello

Boban hade räknat med Capellos förståelse: efter allt så hade hans tränare goda minnen från Wembley (Capello hade själv spelat och gjort mål på Wembley i Italiens 1–0 seger där) och han skulle förstå hur viktig hur viktig plasts det var för en internationell fotbollsspelare. Och kanske skulle han tänka att Capello inte skulle inte ha något emot: titeln var redan var praktiskt taget vunnen och dessutom, Capello skulle lämna hur som helst. Vid denna punkt, varför skulle han bry säg?

Capello skulle senare säga att, tills hans sista dag av hans anställning med Milan så skulle han ge allt till klubben och vad som var bäst för dem. Och det betydde att straffa Boban, oavsett hur opopulär det gjorde honom. Dagen efter han vann titeln så annonserade Capello att skulle lämna ”Det var mitt beslut att gå, jag bestämde det för en månad sen,” sa han. ”De erbjöd mig ett tre års kontrakt men med en klausul som gjorde det väldigt klart för mig att de inte riktigt hade förtroende för mig. Men det var uppenbart för mig hur som helst, sedan så visste jag att de hade kontaktat Tabárez för ett år sedan.”

”Jag tror att jag har gjort mitt,” lade han till. ”Alla sa att vi var slut och vi vann titeln. Alla sa att jag inte kunde hitta ett sätt för Baggio och Savicevic att spela ihop och jag gjorde det.” Spelarnas reaktion var blandat. Lentini som hade fått lite speltid efter hans svåra skada var väldigt kritisk: ”Sättet Capello behandla mig var äckligt.” Rossi kände nåt annat: ”Jag kände att min värld kollapsade runt om mig. Jag trodde aldrig på rykten. Men han sa att ville ta med mig med honom till Real Madrid. Och det gjorde att jag mådde bättre. Inte för att jag ville gå till Real Madrid, men för att han trodde på mig.”

Kanske var det nog Stefano Nava som summerade det upp bäst: ”Vi alla argumenterade med honom, vi alla hade våra moment när vi hade hatade honom. Men innerst inne, om vi var ärliga, så var vi alla oerhört tacksamma till honom.” För de som var för unga att komma ihåg så var italienska ligan bästa med en stor marginal vid dem åren. Alla som var ”vem som helst” i spelet sökte lyckan i Serie A under den perioden. Var ända Ballon d’or vinnare mellan 1980 och 2000 spelade i Italien vid någon punkt, förutom ryssen Igor Belanov. Hade det inte varit för utlänningsregeln så kan man lugnt säga att flera stjärnor skulle ha anslutit till Italiensk fotboll.

Sju olika Serie A lag nådde nåde Europafinaler mellan 1991–96. Detta var ingen slump; italienska lag dominerade europeiska klubbfotbollen genom åttiotalet och nittiotalet: Serie A klubbar nåde Europa Cup final tolv gånger på sexton år mellan 1983 och 1998; de vann åtta av elva UEFA Cuper mellan 1989 och 1999. Det var inom dessa år som Capello vann fyra Serie A titlar på fem säsonger. Och det var en prestation som ledde Real Madrids president, att på stå: ”Vi har just signerad den bästa managern i världen.”

”Jag tror att Capellos ankomst var avgörande för att få gruppen framåt. För att efter att Sacchis era hade tagit slut sin cykel så sa alla att det var slutet för Milan. Istället  gick de och vann fyra ligatitlar och en Champions League. Det visar vilken tränare han var”, säger Panucci