• Fabio Capello (Del 3 av 10)

 

D E N sommaren visste Capello att klubben behövde en viss ombyggnad. Så dominant Milan hade varit så visste han att de inte fanns tid att vila. Rijkard som hade varit en jättebra spelare genom åren fick tillåtelse att åka hem till Ajax. Vid trettioen års ålder visste man att han hade några år kvar i karriären men klubben kände att de ville belöna hans lojalitet och tillåta honom åka hem.

Gullit som hade en frostig relation med Capello speciellt efter att inte ha varit med i Champions League finalen, fick också tillåtelse att lämna, men bara på lån. Han var en favorit hos Berlusconi och beslutet att skicka honom på lån i ett år var en ”för säkerhetsskull” attityd från Milan president. Ja, Gullit hade varit otursam under Capello och nu hade Capello den bestämmande handen men i fotboll så vet man aldrig …. skulle Capello sparkas eller lämna så ville Berlusconi vara säker att få Gullit tillbaka. Van Basten skulle vara under kontrakt i två till men det handlade bara om att försöka hitta ett rehabiliteringsprogram, men till inget nytta. Den holländska eran var över!

Christian Panucci en begåvad försvarare anlände ifrån Genoa. Han var fortfarande tjugo men kunde fylla upp nästan vart som helst i backlinjen. Capello kände att han behövde viss back-upp för sin veteran backlinje.  ”Han var en krävande man, väldig hård. En man med få ord och väldigt lite leende under vårt dagliga arbete i Milan. Så mitt förste intryck av honom var att jag tyckte att han var skrämmande”, säger Christian Panucci

In kom också Brian Laudrup och Florin Raducioiu men båda levde inte upp till förväntningar. Dumpningen av Gullits lön och plus försäljningen av Rijkard och Evani kunde göra att klubben kunde köpa Laudrup, Panucci och Raducioiu.

Det kanske känns otroligt att Milan efter vunnit ligan och nått Champions League final kunde ha en haltande ekonomi. Men dessa dagar var före de stora TV rättigheters pengar och stora Champions League pengar. Milan hade spenderar stort föra säsongen och nu var det tid för att liga lågt. Capello hade inget val att accepter det, trots att han inte var glad över beslutet. Och han var ännu mer irriterad när världsrekordmannen Lentini krockade med sin Porche i motorvägen. Han hade kört ungefär tre gånger den rekommenderade begränsningen.

Media led direkt inte med Capello eller Milan. Det var ju de som var grejen av att ha en bred trupp. Faktiskt så kände Capello att han inte hade flera val i olika positioner som han ville ha, särskilt i det centrala mittfältet där Boban hade tagit över från Rijkard, spelade tillsammans med Albertini. Men Kroaten var mer en spelgeni/box-to-box spelare och hade det svårt att spela i en defensiv roll på mittfältet. Men fortfarande så höll resultaten. De höll nollan i deras sju första ligamatcher och i början av oktober så var de på topp i tabellen. Men de hade funnits ett varningsfinger. I Champions League så kämpade Milan för att slå lilla Aarau ifrån Schweiz med 0–1 och på hemma plan så blev det mållöst. Albertini missade båda möten på grund av skador och Capello ersätta honom med Eranio eller De Napoli. Inget av det gick hem.

Sedan kom tre raka resultatbesvikelser i ligan: två 1–1 resultat, borta mot Foggia och hemma mot Juventus och sedan en 3–2 förlust borta mot Sampdoria. Den senare resultat stack verkligen i ögat. Milan ledde 2–0 i andra halvlek men kunde inte hålla i denna ledning. Och för att göra saken värre så var det ingen annan än Gullit som gjorde Sampdorias vinnande mål tolv minuter från slutet. Firman Boban och Albertini var långt ifrån säkert. Vad skulle hända om de blev skadade och de inte hade någon ersättare.

Den följande söndagen så linkade Boban ut i en två-noll vinst i derbymatchen mot Inter. Prognosen sa att han skulle vara borta tre månader. Vad händer nu? Parma hade hunnit ikapp Milan i tabellen. Capello pratade med Galliani. Nånting var tvungen att hända. Men det fanns två problem: transfers fönstret skulle stänga inom 48 timmar och det fanns ingen bra budget att tillgå. Franco Tató som Berlusconi hade satt som ansvarig för klubbens finansiering samtidigt som hans politiska karriär gick framåt, vilket skedde att all budget hade frusit.

”Så jag tog upp telefonen och ringde Bernad Tapie Marseilles ägaren,” säger Galliani. ”Vi nådde överens av summan snabbt på 4,5 miljoner Pund, en stor summa på den tiden. Jag behövde ta beslutet på plats så jag var tvungen att godkänna det utan att säga det till Tató. Förutsägbart så blev han rasande. Jag spenderade de kommande veckorna genom att undvika honom …. lyckligtvis när han tog fast mig så hade Berlusconi redan sätt vad Desailly kunde göra och presidenten backade upp mig.”

Desailly anlände några dagar senare och gick rakt in i startelvan. Han hade tidigare används som en mittback men Capello såg direkt hans potential som en defensiv mittfältare. Som visa idag kallar som ”Makelélé rollen” var faktiskt pionjerad av Desailly

”Han var som en libero framför försvaret,” säger Ramaccioni. ”Han fick inga speciella markerings uppgifter, hans jobb var helt enkelt att vinna bollen när den är i närheten. Även när han inte var nära bollen så bidrog han. Motståndarna tvingades ut brett, ingen ville komma till hans plats. Våra försvarare sov rätt så bra under nätterna, tack vare honom.” Hans ankomst var ett mästardrag och det visade sig vara nödvändig. Albertini skadade säg i Desaillys första match och var borta i sex veckor. Vilket betydde att de två som skulle starta mittfältet i början av säsongen var borta under samma tid. Capello ryste när han tänkte om vad som skulle hända om inte Desailly hade kommit och skulle behöva de kommande matcherna klara sög utan hans första val. Det svårt att underskatta vilken inverkan fransosen hade.

”Desailly tuffade upp vårt mittfält men också så ändrade han vårt spel,” säger Eranio. ”Han ersatte Rijkard som hade mer kvalitéer och kunde gå mer framåt. Nu hade vi en kille som gjorde en oproportionerlig mängd av defensivt arbete. Detta tog en vis defensiv ansvar från andra spelare som kände att de kunde känna sig fri att gå mer framåt.” Taktisk så var det stort för Capello. Eftersom han hade gjort succé med ett system som inte var Sacchis. Han tog nu ett radikalt steg i en annan direktion. ”Jag tycker inte att en tränare inte ska ha ett system av spel.” Sa han till den utmärkta journalisten Gabriele Marcotti, författaren till Capello: A Portrait of a Winner, en biografi som jag har hämtat jättemycket information. ”Jag tycker att han ska känna till flera,  så han kan välja de bästa som passar hans spelare.”

Capello stora problem med anfallet, eftersom Van Basten var inte ens nära att komma tillbaka och Papin hade skador som gjorde att han bara gjorde arton liga matcher. Både Raducioiu och Laudrup var en besvikelse. Marco Simone gjorde inga mål: Han skulle bara göra tre liga mål den säsong.

Savicevic, under den tiden såg fortfarande ut som en fisk ut från vattnet i Capellos system, åtminstone tills Desaillys ankomst. De neutrala älskade hans elegans, hans grymma teknik och hans kreativitet, därför fick han smeknamnet, Il Genio (Geniet).  Men om han var ett geni så var han missförstod. Hans rörelse på planen irriterade tränarstaben som förväntade säg arbetsmoral ifrån alla i startelvan. Men hade problem framför mål och med hans talang så var det otroligt att han säsongen 1993/94 inte gjorde ett ända liga mål. Vilket ledde att den 32 åriga Massaro var den ända pålitlige valet där framme, hans smeknamn var Provvidenza – Providence – för att han alltid tycks hitta målet i viktiga moment

Den 6 december 1993 flög laget till Tokyo för World Club Cup. I bakgrunden att Marseilles korruptionsskandal i franska ligan så valde UEFA Milan för att representera Europa med mötet med mot Sydamerikanska mästarna Sao Paolo. Det Brasilianske laget leddes av den legendariska tränaren Tele Santana. Laget hade spelare som Cafu, Leonardo, Juninho, Muller och plus en gammal goding som Toninho Cerezo som höll strängarna i mittfältet. Året innan hade laget kommit tillbaka i en match och lärt Johan Cruyffs Barcelona, det så kallade ”Dream Team”, en fotbollssektion. Milan var knappa favoriter. Capellos lag hade skador på Van Basten, Lentini, Eranio, Boban och Simone.

Sedan kom ett stort problem involverat Savicevic. Il Genio hade en bra formkurva. Tränarstaben tyckte att han var rätt man att möta Sao Paolo, som skulle spela en långsammare och mer teknisk fotboll. Savicevic hade en två matchers avstängning hängandes över sig av FIFA efter att ha blivit utvisad med landslaget. Strax innan laget steg in i planet till Tokyo så informerades Capello att avstängningen skulle kvarstå: Savicevic kunde inte delta. Under flyget så förklarade Capello det för honom. Båda var ledsna men det fanns inget och göra. Han tog också Raducioiu till sidan och sa till honom att han skulle starta.

På morgonen under matchdagen så kom det ett fax till Milans hotell ifrån FIFA. De hade undersökt situationen och bestämde säg att Savicevic avstängningen inte gällde klubblags tävlingar. Han avstängning skulle bara gälla med hans landslag och var fri och spela. Alla trodde att det betydde att han skulle gå rakt in i elvan. Istället gjorde Capello ett opopulärt val: han höll kvar sitt val med Raducioiu. År senare skulle Capello säga: ”Jag tänkte på det långt och men jag kände att jag inte kunde spela Savicevic, inte efter att jag berättade för Raducioiu att han skulle starta. Som en tränare skulle jag spela Savicevic. Men som en man så var jag tvungen att spela Raducioiu. Och jag är en man först.”

Savicevic var rasande. Han klagade direkt till Berlusconi med otvetydiga ordalag. Savicevic hade flugit hela vägen till Tokyo med hans lagkamrater och när det blev klart att han skulle spela så blev han nekat en plats. Privat så ska han enligt en lagkamrat ha sagt att han aldrig skulle spela för Capello igen. Galliani var tvungen att medla situationen.

Under matchens gång så tog Sao Paolo ledningen två gånger genom Palinha och Cerezo, men Milan kom tillbaka två gånger genom Massaro och Papin. Raducioiu hade det tufft som många hade förutsagt. Sedan fyra minuter ifrån slutet så slog Cerezo in ett inlägg in i straffområdet. Rossi kom dit först men misslyckades att boxa bort den och Muller kunde styra in den i mål.

Det var en lång och en besviken resa tillbaka. Media spekulerade händelsen mellan Savicevic och Capello. Till och med Berlusconi blev kallad att prata med Savicevic några gånger i ett försök att förbättra relationen. Capello gick vidare som att inget hade hänt. Savicevic spelade hela nittio minuter i Milans nästa match mot Cagliari, i 2–1 vinsten.

Capello hade typiskt gått vidare. ”Hur han behandlar truppen är obestridligen en av hans bästa styrka,” säger Mario Ielpo reservmålvakt vid den tiden. ”Han håller inget agg, han kollar bara framåt. Capello kan göra såna saker. Han försöker inte bli deras vän och genom att köra den stilen, så är han mer fri att välja sina beslut.”

 

36-15 i målskillnad 

M I L A N började ny året med en otrolig defensiv. Sebastion Rossi slog rekord i Serie A genom att hålla nollan i 929 minuter (Senare så slog Gianluigi Buffon rekordet med att håll nollan i 974 minuter).

Milan ångade på under våren och tog hem ligatiteln. Capello hade nu prickat in tre av tre. Inget lag sedan 1940-talet hade vunnit tre raka scudetto. På vägen hade Milan satt ett nytt rekord: bara femton mål insläppta på trettiofyra matcher och otroligt nog bara gjorde bara trettiosex mål!

Hans Milan lag hade en en stor pondus. Capellos rykte växte ”Teknisk sett var vi bättre en alla men också mentalt och det är viktigt. Alla tror man vinner matcher med sina fötter. Nej. Man vinner matcher med sitt huvud”, säger Capello. San Siro hade fått sin nya hjälte. En taktiker, en disciplinare, white a precisions of mind och en klarhet av tankesätt

”Huvudmålet för detta lag var att alltid träna för vad som låg framför oss och det var att vinna. Vinna ligatiteln och vinna första matchen och aldrig tänka på vad vi redan hade vunnit”, säger Demitrio Albertini

 

Europa final

M I L A N var obesegrade i Champions League och släppte bara in två mål på vägen. Den 27 April 1994 så demolirades Arsène Wengers Monaco 3-0 i semifinalen i ett fullsatt San Siro och ställdes det nu mot Johan Cruyffs Barcelona i finalen. Inför finalen så var Costacurta och Baresi avstängda – världens bästa mittbackspar helt klart. Milan skulle möta mäktiga Barcelona utan deras förstahandsval i backlinjen.

Cruyff hade gjort Barcelona till ett mäktigt palats. De var på väg att vinna sin fjärde raka ligatitel och två år tidigare hade de vunnit Champions League genom att slå Sampdoria på Wembley. Holländaren hade ett stjärnlag som spanska pressen hade döpt till ”Dream Team” – Romário, Hristo Stoichkov, Pep Guardiola, Jose Maria Bakero, Michael Laudrup, Txitxi Beguiristain, Ronald Koeman – de var väldigt talangfulla från topp till botten. Och de passade Cruyffs fotboll perfekt. Alla kunde passa, alla var bekväm med bollen, vilket betydde att de kunde ha bollinnehav i lång tid. De kunde leka med motståndarna innan de höjde tempot och började skjuta mot mål. Cruyffs inflytande hade nästan varit nästa lika signifikant som Sacchis hade varit några år tidigare. Den neutrala såg det som teknik, kreativitet och känsla mot taktik, styrka och atletism

De hade enkelt gått igenom turneringen och hade krossat Porto med 3–0 i semifinalen. De såg ut som favoriter i Aten. Faktiskt så hade Cruyff själv annonserat att han var ”säker” att de skulle komma hem med pokalen. Pressen i Spanien hade kommit upp med sin egen skrift: ”Här var Cruyff mästaren av ljust attackerande fotboll som tar emot Capellos negativitet som havererade Sacchis perfekta maskin genom att göra det till en fruktansvärd modern version av catenaccio.

Det faktum att Milan hade bara släppt in femton ligamål var inget att vara stolt över, det var snarare ett tecken på deras egna destruktiv tendens och deras oförmåga att spela fotboll på det sättet de var menat att de skall spelas. Capello var skurken i detta. Han kunde självklart skylla på skador som rånade honom på Papin, Boban, Lentini, Van Basten i större del av säsongen. Han kunde påminna de att de samma Milan gjort mest Serie A mål de två förgående säsongerna och att det var nödvändigt att han skulle återgöra sitt lag säsongen 93/94. De hade ju gjort otroligt nog bara gjort 36 ligamål under en hel liga säsong, makalöst! Han väljer att ”planen sköta snacket”

Men först var han tvungen att figurera ut sin uppställning. Boban var frisk igen, vilket betydde att kroaten kunde spela i mittfältet med Albertini och byta Desailly till mittförsvaret för att täcka hålet för de avstängda Costacurta och Baresi. Han experimenterade med Desailly i den rollen under en uppvärmnings-vänskapsmatch, med ett katastrofalt resultat. Så pass att hans lagkamrater förslog att fransmannen spelade dåligt med flit så att Capello inte skulle skifta ner honom från mittfältet, en   position han ville vara på.

Hur som helst kallade Capello på veteranen Filippo Galli och Maldini för att spela i mittförsvaret och Panucci spelade på vänsterbacken. Tills den punkten hade bara den tjugoettårige Panucci spelat vänsterback en gång, men Capello var självsäker att med hans teknik och atletism så skulle han göra jobbet. Lagkaptenen Tassotti var högerback.

Boban förflyttades till vänsterkanten. Capello hade varit imponerad hur han hade tagit an sin nya roll på kanten efter att återvänt från skada och hans plats togs av Desailly (han lyckades med sin plan att få tillbaks sin plats). Kroaten hade en kombination av självförtroende, determination och intelligens som Capello älskade. Uppe där framme var fortfarande Papin borta vilket gjorde att Massaro och Savicevic bildade anfallspar. Ja, samma Savicevic som några månader tidigare såg att ut lämna klubben. ”Geniet” som spelade spelet i sin egna lila tempo och i långa stunder verkade vara i hans egna värld. Efter incidenten i Tokyo hade Capello och Galbiati jobbat väldigt hårt att få tillbaka honom i skeppet. Han blev förstahandsvalet efter deras tjafs. Han spelade antingen på kanten eller där framme och vissa spelare noterade att tränarstaben verkade vara mjuka mot honom. Eller att de verkade vara mer toleranta med hans egenheter än de var med andra.

Med facit i hand så var denna behandling förmodligen rätt. Efter att ha spenderat arton månader för att försökt göra Savicevic, att träna och springa lika hårt som de andra, men de visst att de inte till var till någon nytta, eller förgäves som man säger. Vissa saker kunde han göra och vissa kunde han inte. När de hade alla friska så hade råd att köra hårt med honom för att de hade alternativ. Men vid Januari i detta år så behövde Milan kvalité och förmågan att öppna upp motståndare försvar, nånting som Savicevic kunde erbjuda även när det kom på bekostnad av hans arbetsmoral  och laget som Capello krävde.

”Utan tvekan är Savicevic spelaren som jag har haft mest konfrontation med,” sa Capello i en intervju många år senare. ”Han tränade knappt, han jobbade knappt. Och när han var på planen så var alla andra tvungna att jobba dubbelt så hårt för att ta hans jobb. Men han var en exceptionell talang och vi gjorde honom till en superstjärna.”

Det fanns en skillnad mellan Capello och hans företrädare. Det är högst osannolik att Savicevic skulle gå in i Sacchis elva i hans tid. Men Capello kunde ibland vara pragmatisk. Han anpassade hans Milan till att anpassa till en spelare och frågade alla hans spelare att jobba hårt så att Il Genio kunde göra sin grej.

Den perfekta matchen

Efter jämna femton minuter så tog Milan över och kvävde Barcelona med en Savicevic som glänste över alla på plan. I den tjugoandra minuten så tog han bollen och fintade förbi en spelare, sedan accelererade förbi en försvarare och spelade fram Massaro som nätade. Just innan halvtid så blev det 2–0. Donadoni gjorde en briljant löpning ner mot på vänsterkanten samtidigt som Savicevic löpte ner mot första stolpen och drog med sig tre spelare med honom. Donadoni gjorde en snet-inåt-pass till Massaro som gjorde sitt andra mål. Savicevic gjorde sedan 3–0 med ett otroligt fint stycke av mästervärk:  en perfekt hög lobb utanför straffområdet. Savicevic slog sedan bollen i stolpen, innan Marcell Desailly ökade ledningen till 4–0! Rossoneri säkrade vinsten de sista trettio minuterna.

Barcelona – och speciellt Cruyff hade blivit förmjukade. Capello ser fortfarande till denna dag att den matchen var hans bästa ”mästerverk.” För alla som förutsade att Milan skulle backa hem och kontra, så hade de fel. Capello slog Cruyff i hans eget spel. Trots att Franco Baresi och Alessandro Costacurta inte var med så producerade Milan den mest spektakla insats som någonsin sett i en Europafinal.

Barcelona visade säg vara säkra när de anlände. ”De trodde att det ända de behövde göra var att bara ta på sig en tröja och slå Milan men man behöver göra mer en så i en match. Vi exploaterade deras svagpunkter perfekt och vi tillät inte de visa sina anfalls förmågor”, säger Capello. ”Varje gång vi lästa tidningarna och läste vad Cruyff och Barcelona spelarna sa så blev vi bara mer och mer fast beslutna. Det faktum att vi spelade underdogs hjälpte oss och det var förmodligen den bästa final som Milan har spelat i.”, säger Massaro

Det var också en metaforisk betydelse angående Milans tre målgörare den dagen. De hade transformerats av Capello den säsongen. Massaro hade varit reserv för den mesta i hans åtta säsonger i Milan. Nu i hans trettiotredje födelsedag så hade Capello återskapat honom som en forward och klubbens top-målskytt. Desailly var en försvarare som köptes som nödsituation som Capello gjorde till den mest dominanta defensiva mittfältaren i världen. Och sedan självklart var det Savicevic. En efter en säsong med tjafs, upp och ner och underprestationer, så hade Capello avfyrat honom i största matchen av dom alla genom att ge honom licens att göra som han ville.

Capello har länge kultiverat bilden av en man som ej visar känslor vid förlust eller vinst. Den kvällen var det annorlunda. Milan firade i hotellet långt in i natten. Vid fyra på natten så hade alla rört sig vidare förutom Capello och Galliani.

”Normalt sätt festar vi med vin, inte sprit,” säger Galliani. ”Men den kvällen i Aten så flöt alla bara.

Slutligen kl. sex på morgonen så bestämde vi att det var tid för att sluta och gå upp till rummen.”  De var på väg upp med hissen, så vände sig Capello till Galliani och sa: ”Förresten vad gjorde vi med pokalen?” Gallianis min vändes ifrån jublande till livrädd. De hade med sig den in i omklädningsrummet, i lag bussen, på hotellbaren …. och nu var den borta!

”Herregud!” sa Galliani. ”Jag måste ha haft lämnat den nere i baren.”

”Det är ju du som är klubbdirektör, det är ditt ansvar.” Sa Capello med ett leende, Galliani ruschade ner för att se att trofén var borta.

”Jag sprang runt i panik,” minns Galliani. ”Slutligen så hittade jag en städare. Som det såg ut hade hon tagit den och lagt den i borttappade saker. Jag tog tag i den, kramade den och kysste den som en lång förlorat barn. Jag skulle inte släppa den för något i världen.”

”Jag var i en två-rums svit och min fru sov vid den tiden i en säng” tilläger han. ”Jag är inte säker på vad som hände men till slut hamnade jag i den andra sängen med cupen. Min ex-fru säger till mig att hon hittade mig i sängen, fortfarande med höll i cupen.”

Gallian hade bokstavligen legat med Champions League pokalen och med Capello vid rodret så hade han livliga drömmar om att vinna den igen och igen ….