Muhammad Ali (Del 8 av 12)

Joe Frazier

 

M Ä S T E S K A P S M A T C H E R mellan stora fighters är få och långt emellan. Mästerskapsmatcher mellan stora boxare med övertygande action är ett ännu ovanligare fenomen. Under loppet av fyra-och-ett halvt-år så fightades Muhammad Ali och Joe Frazier tre gånger (fyrtio-fyra ronder) Det har kallats ”Pyramiderna av Boxning”. Det var den största sport rivaliteten genomtiderna. Efter att Ali tvingades till exil så blev ”Smoking” Joe Frazier, som han kallades, mästare. Smeknamnet betydde att när klockan ringde för match, då ”kom han ut som att det var rök bakom honom.” När han fightades skulle någonting hända. Han var en riktig boxningssoldat. Joe ger dig ingen chans att andas i ringen. Han var en liten/bredd tungviktare, men vilken VÄNSTER KROK han hade. Han blev i alla fall mästare på papper efter att ha slagit Jimmy Ellis. Men Joe vill ha sin kompis Ali tillbaka i ringen, därför att han ville ha värdens respekt som den bäste boxaren i värden. Frazier visste att det inte skulle ske tills han slog Ali. Men bortsett från sin egna själv-intresse så var Frazier snäll mot Ali under hans exil år.

Vid flera tillfällen så engagerade han i förhand avtalade publicitet konfrontationer med honom vilket gjorde att Ali kunde var kvar i rampljuset. Fighten mellan de båda skulle vara den största sporteventet i idrottshistorien och mötesplatsen skulle förmedlingen var i New York, Madison Square Garden. Boxarna fick 2,5 miljoner dollar (rekordstor summa med mil för idrottare på den tiden) för fighten. För att förstå Ali & Frazier matchen så måste vi backa bandet tillbaka när han Ali var i exil och hade ingen framtid.

 ”Jag beundrade Frazier. Han var den jag mest skulle vilja ha till vän av alla i mitt yrke” – Muhammad Ali

Frazier tyckte att det som hände med Vietnam händelsen var orättvist och sa till Ali: ”Vad det en gör för mig, så ska jag kämpa för att du ska få tillbaka din licens”. Enligt Frazier så brukade Ali ringa honom och säga: ”Jag vill ha tillbaka min licens, vad kan vi göra”. och sedan så svarade Frazier: ”Jag kan kolla upp hur jag kan fixa din licens”. Joe åkte även till Washington för att möta boxnings-pamparna för att diskutera Alis fall. De båda två brukade ha goda och respektfulla konversationer med varandra om vad som skulle hända om de skulle mötas. En dag så behövde de både obesegrade tungviktsmästarna åka till New York från Philadelphia samtidigt och Frazier erbjöd att de kunde åka tillsammans och samtala under vägen. När de rullade till New York så snackade de mestadels om: Vem av de som var bäst, starkast, snabbast, vilken rond de skulle de skulle besegra varandra, vem som hade bäst klädstil, alla miljontals människor över hela värden som vill se de båda i ringen. De drömde iväg sig också hur mycket en match mellan de både obesegrade tungviktsmästarna skulle vara värd i pengar, de var säkra på att en match mellan Ali och Frazier två obesegrade mästare (har aldrig hänt förut o kommer aldrig hända igen) skulle vara värd två eller tre miljoner dollar. Vilket var helt makalösa siffror vid den tiden för en match. För att hjälpa så gav Joe honom lite pengar (ungefär några hundra dollar sägs det) och det ska gällt någon hotellräkning i New York.

Det hade nästan gått fyra somrar sedan man tog tungviktstiteln ifrån honom. Han hade upplevt att promotorer som försökt häva hans avstängning. Han hade avisats i trettioåtta städer och när sommaren 1970 kom tvingades han att inse att det inte fanns en promotor i Amerika som kunde ordna en match åt honom på laglig väg. Tills ett avgörande samarbete med Frazier som skulle förändra saker och ting. Vince Furlong (Polis) ”Hösten 1969 så får jag ett samtal om ett eventuellt möte mellan Ali och Frazier i en park.” Joe var nu med i en plan att hålla Alis namn uppe i rampljuset. ”Smoking” Joe Frazier: ”Vi försökte få tillbaka licensen tillsammans så att vi kunde möta varandra. Så därför hängde jag med om hans idéer om hur det hela skulle gå till”.

Trafiken stannade helt upp mitt i vägen på eftermiddagen, folk är utanför sina bilar, TV-gängen dök upp och affärerna stängdes ner mitt på dagen för de inte ville missa gatu-fighten som de hade hört om. Allt håller på att gå ostyrt . Folk trodde verkligen att man skulle få sig Ali & Frazier fightas på riktigt. Det var ungefär tusentals där och den siffran växte hela tiden, folk strömmade in. Så här rapporterades det:

Ali och Frazier var nära att iscensätta en grattis tiomiljonersmatch med absolut fritt inträdde i Philadelphia Park. Det verkade som Ali känd för sina irriterade retsamheter, starkt hade kritiserat Fraziers självsäkra uttalande under en utomhusshow i Philadelphia ….Frazier hade genast och uppretat utmanat honom att upprepa vad han har sagt i en uppgörelse ansikte mot ansikte på det träningsinstitut där de både råkade träna samtidigt….Muhammad antog utmaningen genast….Det gjorde tusentals stadsbor som var intresserad av kampen mellan mästaren och före detta mästaren….Institutet var för litet att rymma alla intresserade och polisen bad boxarna att avlägsna sin ilska….till ett närliggande grön område som kallas Fairmount Park. Frazier drog sig då tillbaka på inrådan av sin manager….Ali och 10,000 Fans Besvikna. Frazier Skippar Fighten i Parken….

Men Ali var där och han var hög-ljut och skrek: Var är Frazier, han vågar inte möta mig, han vågar inte möta den riktiga mästaren! Det hela slutade med att Frazier hade sett lite dålig ut i sin egen hemstad. Men Joe koncentrerade säg bara på sin nästa match, han hade gjort sin del i publicitet grejen.

Muhammad Ali  – ”Bluffen hade väckt den enda sorts promotorer som verkligen hade det som krävdes för att öppna ringen för mig. Fast det blev så att jag mötte Quarry först och sedan Bonavena. Så det var det ändå bluffen som drev fram den verkliga matchen mellan Muhammad Ali och Joe Frazier”. Efter den kvällen fick han sitt första samtal från Atlanta, Leroy Johnson: ”Folk här nere gör vad som helst för att se er i ringen med Frazier. Jag försöker ordna tillstånd för er att boxas i Atlanta”.

Äntligen kunde den mest emotsedda boxningsmatchen någonsin bli av. Men så fort det första mötet tillkännagavs så förändrades Ali. Banden mellan de två bröts och han gav sig på Frazier på ett sätt som kom att förändra deras relation för alltid. 

Mark Kram – ”Joe hade hört Ali vi radio kalla honom ful, fegis och en Onkel Tom. Han blev så överraskad och chockade över det. För att Joe hade just pratat om att Ali kunde göra vad som helst i ringen när han var som bäst och vilken stor boxare han var. Men när han hörde det så kastade han radion i golvet och krossade den med sin fot.”

* Uncel Tom är ett förtal som används för att nedvärdera en svart person som är förödmjukande undergiven eller vördnadsfull mot vita människor.

Under Alis 3 1/2 år långa avbrott hade Joe Frazier stöttat honom. Han förde hans talan, försökte ordna en boxningslicens, gav honom vid något tillfälle en summa pengar. Men när han fick boxas igen så förändrades allt. Ali sa att Frazier näsa är platt, han är ful och han kan inte prata, kommenterade Ali offentligt inför kameran framför folk. Ali som definierade honom offentligt som en ”vit mans nigga”, ”ass kissing Uncel Tom”, att han stod aldrig upp för någonting viktigt förutom i ringen och att han inte är någon snygg kille och är dum. Media åt allt upp vad Ali sa. En Onkel Tom är någon som underordnar sig vita människors önskan med behag. Det är förmodligen de värsta man kan säga till en annan svart man emellan. En enda gång tidigare han hade använt ordet Onkel Tom till någon färgad och det var 1967 mot Ernie Terrell. Joe Frazier attackerad Ali på National TV och vägrade att kalla honom efter sitt nya muslimska namn. Likt Terell så vägrade Joe använda hans muslimska namn i National TV och kallade honom för Clay i en talkshow de var tillsammans i redan 1968.

Medans Frazier stöttades av vita affärsmän, stöttades Ali av en färgad militant organisation – Nation of Islam. Ali framställde Frazier som en rasförrädare. En förolämpning som sårade honom djupt. Frazier bodde som vuxen i Philadelphia men hade växte upp i det svartaste delen av svarta Amerika – Beafurt i South Carolina. Joe var mer betydligt den sortens svarta arbetare vars talan Ali utgav sig för att föra, det var Joe som började jobba på fälten när han var sju år gammal. Men självklart så trodde alla att Frazier var en Onkel Tom, därför att Ali hade sagt det. På något vis förolämpade och skojade han mot samtliga sina motståndare inför matcherna. Men det här var annorlunda, det var personliga påhopp som inte Ali gjorde mot andra boxare. Han visste att inte Joe var rädd för honom så han var tvungen att hitta några knappar att trycka på för att få ut honom i balans.

Det blev en spektakulär totalomvändning. Frazier tyckte att Ali hade gått över gränsen och kände sig lurad. Han försökte ju hjälpa honom. ”Smoking” Joe Frazier var en enkel man som gick in i gymmet, tränade och lyssnade på direktiv. Han visste ingenting om politik och sådant. Joe såg det som, jag är bara en fighter och låt oss vara i ringen och fightas. Han förstod ingenting om ”showen” som Ali hämtade in. Frazier undrade varför Ali skulle säga sådana saker om honom, att han var en vit mans mästare etc. Det var inte det de handlade om. ”Det handlade om att bli världsmästare över hela värden som representerade alla”, kommenterade Frazier. I sin oskuld presenterade Joe Frazier den vita Amerika, i sin oskuld…

Tommy Frazier (Bror) ”Han blåste Joe ordentligt. Men jag ser det som att medans Ali gjorde det, så insåg han inte att han gjorde det. Han tyckte bara att han var en bättre människa än Joe”

Dave Wolf ”För mitt perspektiv, någon som var nära Joe så har jag negativa minnen av Ali. Ali var en väldig smart kille och han visste vad ofta som hände kring honom. Och det han gjorde mot Joe var att göra honom till ett ”svart vit-hopp”. Han placerade Joe med den vita maktstrukturen och sa saker som, ”Om en svart person hejar på Frazier så är han en svikare”. Han gjorde det med meningen. Han gjorde det mycket mer än vad det var nödigt, bara för att sälja biljetter. Det var elakt…Jag kommer ihåg när jag såg TV med Joe och Ali var med i en talkshow och sa- ” De ända människor som hejar på Frazier är vita människor i kostymer, Alabama sheriffer och medlemmar av Ku Klux Klan. Jag fightar för den lilla mannen i ghetton.” Och Joe slog sin knytnäve i sin handflata och sa ”Vad vet han om ghettot.” Han syftade på Alis medelklass bakgrund.”

Alis taktik att håna Frazier fungerade. Till och med tidningen Black Sports vände sig emot den olycksalige Frazier där det stod: IS JOE FRAZIER A WHITE CHAMPION IN A BLACK SKIN.

Bryant Gumbel – ”1971 skrev jag en artikel; Joe Frazier a white champion in a black skin? Det var fel, absolut fel. Men det var vad det var då.”

Tommy Frazier (bror) – ” Muhammad Ali tyckte bara att det var reklam. Han skadade en massa människors liv men just då brydde han sig inte.”

Marvis Frazier (son) – ”Det som jag tror skadade pappa var att han gav sitt hjärta och själ för att hjälpa en annan broder och sedan kommer denna bror med en kniv och hugger honom. Jag fick alls slags problem i skolan. Majoriteten av barnen sa att Ali skulle klå min pappa, ”din pappa kan inte fightas för att han är en Onkel Tom”. I den svarta kommunen är det hårda ord”

Joe Frazier ” Yank Duhram (tränare) och jag är ansvariga för att Clay skulle få sin licens. Efter att han fick sin licens så försöker han göra allt för få ner mig just nu.”

Bert Sugar ”Ali gjorde alltid så. Han tyckte att hajpade upp matchen och han hittade alltid på namn till sina motståndare. Men Frazier tog det personligt. Jag var en gång med honom och han sa: Han kallar mig en Onkel Tom men hud är svartare än hans. Han tog allting personligt och jag tror inte allting sjönk in i Ali om allt han gjorde ”

Thomas Hausser ”Ali brukade ofta driva med sina motståndare. Men hans kommentarer var sällan grymma. Men en gång så gick han över gränsen mot Joe Frazier. Ali hade varit arg. Han hade vart avstängd från boxningen i 3 1/2 år och Joe var symbolen för hans förtryckare”

Muhammad Ali ”Boxningsförbundet och de människor som korade Joe Frazier till världsmästare fast en att jag aldrig blivit slagen. Han kan bara bli mästare om han slår mig. Han är inte den verklige mästaren och jag ska bevisa det.”…Frazier svarade med att säga ”Den var ledig. Vad ska jag göra?”

Det byggde upp en ilska inom Frazier som han kände var att det ända sättet att slå tillbaka var att få honom in i ringen och klå upp honom. Joe kunde inte matcha honom verbalt med ord. Han var ingen match för Ali på det sättet. Han fick svara med knytnävarna. Frazier förstod aldrig varför Ali var tvungen att driva med honom för att sälja biljetter. De var garanterade pengarna. 2,5 miljoner dollar var per boxare var världsrekord, otroliga summor då. De behövde inte alls sälja biljetter. De kunde ha sålt ut tio Madison Square Garden.

”Fight of The Century”

Timmar innan matchen var Ali så säker på vinst att han lovade något om han förlorade: ”Om han slår mig ska jag krypa rätt över ringen och säga till honom att han är den störste och att han är världsmästare över hela värden.”

Joe Frazier ”He can keep that pretty head; I dont want it. What I`m gonna do is try to pull them kidneys out. I`m going to be at where he lives in the body. Then I`ll be in business. Watch him. He`ll be snatching his pretty head back and I`ll let him keep it until about the third or fourth round and then there`ll be a difference. He won`t be able to take it to the body no more. Now he`ll start snatching his sore body away and the head will be leaning in. That`s when I`ll take his head, but then it won`t be pretty.”

Muhammad Ali: ”Femton domare. Jag vill att femton domare ska vara med i den här kampen eftersom det inte finns någon man som kan hänga med i den takt jag kommer att sätta. Det finns inte en man som lever som kan slå mig. Jag är för snabb. Jag är för vacker. Jag borde vara ett frimärke. Det är det enda sättet jag någonsin kommer att bli slickad”

 Joe Frazier ”I`ve been there before. You know what I mean? I`ve been to bad wars. As a fighter, I`m together. I`ve proved I can take a punch, but what about Clay? Is he together, or will he come apart when I put something on him, when I start smoking where he lives. It aitn`t gonna be easy. He`s good and I am good and that`s what fights should be about

Muhammad Ali ”Den kvällen kommer alla att vänta överallt; England, Frankrike och Italien, Egypten och Israel kommer att ha fred i 45-min. Saudi Arabien, Iraq Iran och Kina. Inte sedan tiden har börjat har det funnits en kväll som denna. Folk kommer att dansa när det är över och Muhammad Ali kommer att ta sin rättfulla plats som mästare över världen. Och efter att jag har slagit denna man så vill jag inte att min titel ska tas ifrån mig tills någon slår mig i ringen ärligt”   

Trehundra miljoner över hela värden kunde se matchen live som döptes till ”Fight of The Century”. Detta var ett världsevent. Ironisk nog så skapade det fred i gatorna i Irland. Jack Mckinley – ”Jag var i Belfast vid denna tidpunkt och då var det en annan fight jag fastnade för. Då var det en tragisk fejd som var igång mellan ERA och andra politiska gäng och det var liv och död tider. Fejden slutade lika snabbt som det började och en av anledningarna var att Frazier – Ali fight skulle komma på TV och ingen skulle vara ute på gatorna när matchen skulle komma igång.” Aldrig någonsin har så många människor väntat på ett enda event.

John Condon ”Vi hade en korrespondent från Israel som berättade för oss att han hade haft frukost i Israel och hans åttio-åriga gamla mamma frågade honom, ”Vem kommer att vinna, Ali eller Frazier?” Och han sa till säg själv, ”Herregud, om min åttio-åriga mor frågar, så måste vi täcka denna match.”  

Bryant Gumbel ”En var en symbol för svart stolthet, paraderade svarta känslor om svart arv, talade ut mot rasistiska orättvisor. Den andra killen var liksom som dina föräldrar. Han gjorde sitt jobb. Ena killen var döds alvarlig angående kriget. Den andre inte verkade ha några känslor alls om det, men kunde vara lite stödjande för de som backade upp kriget. Efter en stund så blev det en politiskt val och en generations test. Och rättvist eller orättvist, därför att han var det motsatta Ali så blev Joe Frazier en symbol för våra förtryckare ”

Muhammad Ali ”Frazier är ingen riktig mästare. Ingen vill prata med honom Oh, kanske så ringer president Nixon upp honom om han vinner. Jag tror inte att han ringer mig. Men 98 % av mitt folk är för mig. Om någon svart tror att Frazier kan slå mig så är han en Uncle Tom. Alla som är svarta vill att jag fortsätta vinner…Joe Frazier är för ful för att vara mästare. Joe Frazier är dum för att vara mästare. Tungviktsmästaren borde vara smart och snygg som jag. Fråga Joe Frazier, ”Hur känner du dig champion?” då säger han, ”Duh, duh duh”….När han kommer till ringen så kommer han att känna sig som en svikare och han kommer att förlora lite stolthet ”

”Joe’s going to come out smokin

But I ain’t gonna be jokin’

I’ll be pickin’ and pokin’

Pouring water on his smokin’

This might shock and amaze ya

But I’m gonna destroy Joe Frazier”

Måndag 8 mars, fight dag, invägningen. De vägdes in separat. Fraziers tränare ville inte att han skulle höra Alis ”trash-talk”. Det var ett klassiskt upplägg mellan en boxare och en slugger. Ali var 1,91 cm lång och medans Frazier var 1,80 m lång. Frazier rörde sig alltid framåt, hade en fantastisk vänster krok och var aggressiv i ringen kontra Ali som var taktiskt och genialisk. Det var Ali tjänstgöring-smitaren mot Joe patrioten. Ali den stor-käftande mot lugne pratande Joe. Ali muslimen mot den Bibel läsande baptisten Joe. Matchen var på väg att komma att bli; svart vs vit, trots att det faktum att båda var färgade. Det var det som var grejen. Det var ett politiskt krig som separerade de båda boxarna. Folk som kom dit hejade lika mycket som en politiskt och en moralisk ståndpunkt som de hejade på männen. Muhammad Ali mot Joe Frazier var det första mötet någonsin mellan två obesegrade mästare och är ”Fight of The Century.”

Mötet fängslade nationen men splittrade den samtidigt och folk valde sidor direkt. Höll man på Ali var man svart, liberal, eller ung, emot Vietnamkriget,” hippie-generationen”, för kampen för medborgliga rättigheter, vita collage studenter och rebellisk.

De som höll på Frazier, fördrog den gammal modiga boxar stilen, stark, hårt arbetande, tysta typen. Man företrädde det vita konservativa Amerika. T.ex. vita män i kostymer, krigsveteraner och Ku Klux Klan medlemmar. Om man var anti-svart, anti-hippi, för Vietnam kriget så hejade man på Frazier. Samt några utav de äldre svarta befolkningen i landet som ej gillade Alis religion. Inte för att Joe Frazier representerade allt detta men oturligt nog blev det så för honom.

Dave Anderson (New York Times)”Båda boxarna hävdade att de hade titeln. Ali var mästaren före sin exil och Frazier var nu mästaren och båda boxarna var obesegrade. Du kommer aldrig att se en sådan situation igen. Boxning var verkligen en stor sport i Amerika då. Man tittade runt i matchen och såg Frank Sinatra ta bilder för LIFE magasin.” 

Dave Anderson (New York Times) ”Om man tänker efter så var det kanske den största kvällen i New York någonsin. Det var större en någon teater föreställning, det innehöll alla element, det var sensationellt”

Daniel Habtu (Författare/skribent över denna biografi) ”Innan de möttes i ”Århundrades match” så ville Ali vara säker på att världen skulle titta. Men han gjorde det på ett sådant fel sätt vilket han inte förstod då. Det han gjorde mot Frazier var fullt, eftersom ras var inblandad i det hela och Joe blev rasande över det. Det kändes som att Ali tog ut sin ilska som han hade hållit i sig under sina exil år och släppt ut sin frustration mot Joe. Ingen annan boxningsmatch eller sporthändelse hade skapat så stort intresse förut, så att sälja biljetter genom snack och ”skojeri” behövdes inte. Förväntningarna var skyhöga. Alla som var någonting var där, maffian, politiker, svarta ledare, kändisar, skådespelare.”

När speakern skulle prata innan matchen så sa han ”Mina damer och herrar. Vi ska inte presentera alla kändisar och nöjesfolk som är här, för att alla är här ikväll. För Ali var det här en kväll för att ta tillbaka det som rättfullt var han hans. För Joe var denna kväll en chans att klå upp denna röst som har torterat honom. En promotor kallade det hela ”Den största fighten sedan Caine mot Abel. Människor över hela världen visste att den matchen skulle hända. Ingen var neutral den kvällen.

I de första tre ronderna så var Ali den hetare av dem medan Frazier var trögstartad. Ali hade fått in många slag som landade på Joes huvud och fick snabbt publiken på sin sida. Folk trodde att Frazier skulle bli knockad. Rond 4–8 så vände fighten. Det var Joe som hade övertaget och pressade medans Ali inte kunde stå emot Joes styrka som var som en pansarvagn. Frazier träffade honom med sin fruktade vänsterkrok och ingenting tydde på att Frazier skulle knockas i sjätte ronden som Ali förutspådde. I mitten av ronderna så passade Joe att håna sin fiende genom att hålla händerna nere och ducka på två-tre Ali jabbar och sedan le åt honom (som Ali själv gjorde på sina yngre dagar).

Ofta när hans ben inte var på topp efter exilen, så la hans säg på repen för att ta emot stryk samt vila och där förlorade han viktiga poäng som skulle vara viktigt senare. Ali gav bort tre ronder på det sättet. Hans bästa försvar var ju sina snabba ben. Rond 9–10 så gav Ali en show genom att få in fem-sex rena farliga kombinationer rakt på Joes huvud.

I rond elva så exploderades Joe Fraziers ilska. Han landade en vänster på Ali som blev skadad och wobblade bakåt runt ringen. Joe vann den stora ronden här klart. I femtonde ronden så var Ali trött och Frazier slog till honom i käken med den hårdaste vänster krock han någonsin hade kastat iväg.

Ferdie Pacheco (Hans läkare): ”Ali föll ner och det såg ut att som han var helt borta. Jag trodde inte han kunde gå upp… Men, och det slutade inte bara att han gick upp; Han gick upp nästan lika snabbt som han föll ner. Det var otroligt. Han kunde inte bara ta emot ett slag. Den kvällen var han den modigaste fightern jag har sett. Han skulle upp om han var död. Om Frazier hade dödat han skulle han upp.” 

Joe Frazier – ”Det förvånade mig. Jag vet inte vad han hade druckit för att kunna komma upp så fort. Att bli nedslagen så där och sedan gå upp och säga, jag är okej? Nej det finns inte…”

De flesta som var där jublade hoppfullt på en Frazier knockout seger. Men Ali överlevde. Denna knock var Fraziers revansch för allt. Det var ett stort ögonblick för dem båda, dels för Fraziers fantastiska vänster krock och för att Ali kom upp igen efter tre sekunder. Efter att fighten gått hela femton ronder så vann Joe Frazier fighten och cementerade det med knocken i samma rond. Hundratals fans stannade kvar i Madison Square Garden och hade svårt att tro att Muhammad Ali verkligen hade förlorat. Det ända folk sa, ”Vilken kväll. Vilken händelse.” Joe Frazier Blev den förste boxaren som någonsin besegrat honom. 

Mannen som sa att han inte kunde besegras var inte där vid post-match intervjuerna. I presskonferensen efter så sa Frazier att han ville att Ali skulle komma och be om ursäkt för alla saker han sa om honom inför matchen. Men Ali var inte där för ursäkten. Han var hos doktorn för att undersöka sin brustna käke Men inte för ens nästa dag så mötte han reportrarna. Frazier hade fått ta otroliga slag och hans ansikte hade svullnat upp. Medans Muhammad Ali fick spendera en dag på sjukhuset så va Joe Frazier i sjukhuset i tre veckor på grund av högt blodtryck efter den intensiva fighten. Om en neutral människa tittade på båda boxarnas ansikte så skulle tio av tio säga att Ali förtjänade att vinna. Joes näsa var blodig, hans läppar var spruckna och att hans huvud var svullet. Frazier hade tagit enorma slag på ansiktet. Men det var ändå Joe som förtjänande att vinna matchen enligt domarna.

 

Efter matchen

 

I efterföljderna av fighten blev Ali hatarna glada. Fienden hade blivit krossade, legenden var död. För Alis del så var han lite filosofiskt efter sin förlust. När han mötte reportrarna dagen efter fighten så tyckte Ali att hade vunnit genom fått in mer slag än vad Frazier hade fått in men vägrade samtidigt vara bitter av förlusten. ”Jag förlorade bara en match. Det finns viktigare saker att tänka på i livet. Förmodligen att bli en bättre man för det. Nyheter vara inte länge. Plan kraschar, nittio människor dör och det blir ingen nyhet dagen efter. Min förlust är inte lika viktig som att nittio personer dör. Presidenter blir mördade, medborgarrätts-folk blir mördade. Världen går vidare. Ni kommer att skriva om någonting annat snart. Jag hade min dag. Du förlorar o du skjuter inte dig själv.”… Förra kvällen, avbröt en reporter ”kommenterade Joe att han inte tror att du vill fighta honom igen.”…Ali svar var kort och ljuv ”Oj, hur mycket fel han har”

”Om de fightades ett dussintals gånger så skulle Joe Frazier slå Muhammad Ali ett dussintals gånger.” skrev Red Smith. Ali hade förlorat, det var nyckeln. Att Frazier vann verkade nästan irrelevant. De som hatade Ali, älskade Joe.

Gene Kilroy (Affärsmanager för Ali) ”Ingen skulle ha kunnat slå Joe Frazier den där kvällen. Jag bryr mig inte om Ali kom med basocas och sköt mot honom. Han skulle inte bara ner”

Dave Anderson (New York Times) ”Om man kollar poängen Genom den femtonde så såg jag inte hur Ali hade en chans och vinna. Hela hans kropp hade kraschat på golvet. Men de jag också kom ihåg också var att så fort han åkte ner…så gick han upp ännu snabbare. Han gick upp så snabbt en människa kan göra från en knockout. Frazier knocka ner honom och visade tvivlarna att han vann matchen…. När matchen slutade väntade inte ens Ali på beslutet. Han visste att han hade förlorat. Hans käke såg ut som en grapefrukt. Det var ingen fråga att Frazier dominerade denna fight.… Denna förlust påverkade honom stort därför att han konstaterades sig själv som denna okrönta mästaren som hade tagit tre och ett halvt år i exil och aldrig hade förlorat i ringen. Men nu kunde han inte hävda att han var den okrönta mästaren efter att ha förlorat mot Joe Frazier. Så han visste att de var en lång väg tillbaka tills att han skulle få chans på titeln igen,” Ali klagade inte att han hade förlorat eller något sådant som man brukar gör när man förlorar. Han accepterade det.

Bryant Gumbel (Black Sports) ”Alla de som hejade på Frazier (höger extrema och för-Vietnam-kriget) som hävdade att de älskade Joe Frazier i Mars-8-1971, hade inte så stor nytta av Joe Frazier Mars-9-1971. Förutom att han kunde förmodligen kunde ”KLÅ UPP ALI” och det var det de ville och det är synd.” 

George Foreman (Boxare) – ”Det var mer än en boxningsmatch. Det betydde så mycket för många människor.” Ali supportrarna hade känslan att de onda männen vann. Fel människor vann denna fight och vad de representerade vann i ringen.

Den knocken i den femtonde var hans revansch och detta var Joe Fraziers stora ögonblick. Trots att han hade ”tungviktsbältet” innan matchen så är känslan ändå att han vann tungviktstiteln just i denna match på riktigt och för första gången. Detta var två gladiatorer som delade Amerika i två delar. Detta var två av världens bästa boxare genomtiderna och de var på varandra i femton ronder. Fyra-Fem månader efter att ha gjort comeback efter en tre och ett halvt år med bara två matcher i bagaget så skulle han möta Joe Frazier. Det är otroligt. Han skulle ha tagit ett år för att möta någon som desperat och formidabel som Frazier. Ingen kommer att glömma vad Ali & Frazier gav världen den 8:e mars, 1971

Joe Frazier ”Jag gillade aldrig Ali. Ibland när vi var ensamma och pratade om våra fruar och barnen, så var han ok. Men så fort någon annan kom in så startade han upp säg och jag kunde inte prata med honom. Innan vi slogs så gjorde hans ord mer ont en själva slagen. Nu så säger han att han gjorde det för att sälja biljetter men försäljningen hade inget med det och göra. Vi hade garanterat våra 2,5 miljoner dollar var. Kalla mig en Uncle Tom, kalla mig en vit mans mästare. Allt detta var löjligt för att få folk emot mig. Han hjälpte sig själv, inte svarta människor. Ali var inte någon ledare för svarta människor. Han ledde inte mig. Allt pratande han gjorde att jag jobbade hårdare. Han hade en stor mun. Jag brukade se honom på TV och prata om mig före fighten och jag sa: ”Gud, ge honom till mig, jag vill ha honom så jävla mycket.” Men jag stängde hans mun. Många människor kom till matchen för att se Clays huvud bli knockad och jag gjorde mitt bästa för att göra de nöjda.”

Muhammad Ali ”Mot Frazier så visse jag att han skulle vara tuff. Han var hårdare för mig en Liston och Foreman. Joe hölls sig nära mig, alltid vid min bröstkorg och från ingenstans så slängde han en vänster. Om jag var ung så hade jag dansat i femton ronder och Joe hade inte fångat mig. Men den första gången vi fightades så var jag tre-och-ett-halvt-år ur form. Han slog hårt, han pressade mig och jag stannade vid repen för att spara energi. Jag förlorade några ronder, jag kunde ha vunnit. Men det skulle vara fel av mig att säga jag gav fighten till Joe. Jag gav inte bort den. Joe förtjänade den.”

Trots besvikelsen mot Frazier såg kom det glada besked tre månader senare. Den 28:e juni 1971 friades han av högsta domstolen. Beslutet som omintetgjorde hans dom för att brutit mot värnpliktslagen och den kriminella anklagningen mot honom släpptes. Själv grejen är inramat och hänger på en vägg i hans kontor. Han fick tillbaks sitt pass och reste världen runt. Efter att han förlorade mot Frazier så hade en strategi/plan. Han skulle gå och möta alla tungviktsboxare som lever i denna planet och genom att besegra de så skulle han ta bort ännu en motståndare för Frazier. Slutligen så skulle bara Muhammad Ali bara vara kvar och stå där och säga, ”hey, du måste fighta mig för att jag är den sista tungviktsboxaren för dig att möta.” Han möte och besegrade tio boxare innan han ställdes mot Kenny Norton, Mars 31, 1973. Sedan i Mars 31, 1973 så äntrar han ringen mot Kenny Norton i San Diego. Nortons senaste match hade varit inför sjuhundra personer, han betraktades som en lätt motståndare för ex-mästaren, så pass att Alis promotorer skippade closed-circuit TV. Ali tränade mindre än tre veckor, stördes av en ankel skada och det gjorde att ha inte kunde träna ordentligt/eller slappade. Priset han fick betala för att vara självsäker skulle vara en katastrof. I den andra ronden av matchen föll Ali tillbaka till repen och Norton slängde iväg en rak höger som träffade hans käke och bröt den. Både hans tränare och läkare tänkte genast på att stoppa matchen men Ali vägrade….. Man boxar inte bara med en bruten käke. 

Ferdie Pacheco – ”Som en läkare borde jag ha stoppat. Men Norton var en kille som Ali skulle ha stoppat och att han inte hade råd att förlora vid detta stadiet. Med Ali så var det alltid politik iblandat med sin religion och Vietnam och medborgligarättigheter. Ali är en tuff jävel. Smärtan måste ha varit förfärlig. Han kunde inte boxas hela matchen för att han skulle skydda sin käke och ändå så boxades han alla tolv ronder. Herregud vad tuff han var.… Han gick till operationsrummet, han blev opererad, han kom ut. Nästa dag så tröstade han oss, vi tröstade inte honom som det egentligen skulle vara. Alla kände sig nere och han sa ”Han bröt bara min käke, nästa gång så knockar jag bara honom.”

Angelo Dundee (tränare) – ” Jag grät faktiskt. Jag kände mig så hemsk. Han såg mig gråta och lade handen över min axel och sa ”Oroa dig inte Angie, vi kommer tillbaka.”

Howard Cosell – ”Att förlora mot Norton var slutet av vägen, i alla fall som jag såg det. Med allt säkert så var det den värsta stunden jag har delat med Ali. Så många av Alis fighter hade så otroliga många symboler och här var det igen. Ken Norton en gammal militär kille i ringen, mot värnpliktsmitaren i San Diego i en konservativ stad. Richard Nixon hade precis återvalts till president ”

Så här sa alla Ali för national TV med en bruten käke. ”Snacket är att Ali är slut och är bäste-före-datum men jag har en stoooor överraskning för hela världen”

Det är nu 1973. Han är nu trettio-ett-år medelålder för en boxare. Alis magi har alltid varit snabbheten och farten. Men med tiden så har hans jabb, hans steg och till och med hans tunga saktats ner. Ali var nu tvingen att återskapa säg själv för att återta sin dominans och sin titel!

Ferdie Pacheco ”När Ali kom tillbaka från sin pensionering(exil) så upptäckte han någonting. Han hade inte reflexerna och snabbheten för att undvika slagen. Men han upptäckte någonting annat och det var att dem slagen inte skadade honom. Hans uthållighet och kondition samt att han kan ta de hårda slagen i hakan. Det gjorde honom till en annan slags mästare, en mästare som skulle slåss. De var åren när Ali verkligen behövde fightas för allt han hände. Från rond 10–15 så var det Alis gränd. Det var där han vann sina matcher.” Comebacken började med en returmatch mot Kenny Norton. ”Jag gav honom kändisskap. Nu måste jag straffa honom hårt,” sa Ali. Men när returmatchen närmade sig så hade Alis aura av oövervinnlighet försvunnit. Före exilen så verkade han oslagbar. Nu efter två brutala förluster så höll folk som var omkring honom andan när han gick in i ringen.

Wali Muhammad (Med i hans tränarstab) ”Det tog sex månader innan hans käke läkte men den här gången så kände vi att Norton skulle vara tuff. Ali tog det mer seriöst, han tränade hårdare och han underskattade inte Norton längre. Alla som boxades mot Ali var i sin bästa kondition och form någonsin. Om han inte var en bra boxare, så blev han det just det den kvällen, för att det var en gång i livet chans att fightas mot Muhammad Ali .” Retur matchen var ungefär som första matchen d.v.s. jämnt fram till sista ronden. Men denna gång så såg Ali bättre ut i den sista ronden och tog hem den. Han vann en jämn match och fick mer poäng en Norton.