Landslaget
Inför EM-1988 så var Barnes given i startelvan. Efter sin debutsäsong med Liverpool så var han i bra form. Men i Landslaget kom han aldrig upp i samma nivå som i klubblaget och det var en stor gåta för alla. ” Åtta-åriga barn kunde komma fram till mig och säga, varför spelar du inte lika bra i England som du gör för klubblaget”. Barnes hade sin åsikt klar i alla fall. ”I Liverpool fick han bollen ungefär tjugo gånger per match och i landslaget fick jag den ungefär fem till sex gånger per match. Jag fick också ta lite mer defensivt ansvar som i tiden i Watford, men samtidigt erkänner jag att jag kunde spela bättre i landslaget”. Man ska också komma ihåg att Barnes hade större press på säg en de andra spelarna. Han kunde lätt bli ett offer bland engelska fansen om laget spelade dålig och då kunde han få ta skit för det. EM 1988 slutar dåligt för England och de åker ut i gruppspelet.
Inför VM-1990 var situationen liknande för Barnes. På förhand är han given i första elvan. Under uppladdningen till turneringen spelar landslaget spelar in en musikvideo som heter ”World in motion” och i den låten rappar Barnes. England tar sig vidare från gruppen och Barnes spelar ”helt okej” inte på sin topp men godkänt efter sina förutsättningar. I åttondelen möter de Belgien och i den 37:e minuten gör Barnes ett volleymål som felaktigt döms bort för offside. I andra halvlek så blir han små skadad och måste bytas ut men England tar säg vidare efter mål av David Platt.
I kvarten får de möta Kamerun och han får starta matchen. Efter 40 min så känner han av sin skada och bytts ut, England vinner med 3–2. I semifinalen får England möta Västtyskland men det är utan Barnes som efter sin skada missar hela VM. England förlorar på straffar trots att de var det bättre laget under matchen. Västtyskland satte alla sina straffar medans England missar två straffar. Det var inte bara Barnes som inte kom upp i normal standard i landslaget, Chris Waddle som spelade i Olympique de Marseille, som var en av Europas bästa kantspelare på sin tid. Han kom inte heller upp samma nivå som i landslaget som i klubblaget där han var kung. Som sagt landslaget hade en annan spelfilosofi vid den tiden, man spelade mer genom mitten och det var de som fick friare utrymme att gå framåt.
Barnes kände att han var begränsad till att spela på ett visst sätt på en viss position. Därmed koncentrerade inte England mycket på den tekniska aspekten av det. ”Vi koncentrerade oss inte så mycket på att behålla bollinnehavet och flytta runt bollen”, förklarar han. ”Det handlade mer om aggressivitet och om man tittade främst på de hårt arbetande mittfältsspelarna, huvudmålskytten eller mittbackarna var Englands hjältar. Vi spelade aldrig ut motståndet.”
1990–93
Säsongen 90/91 så hände något negativt Liverpool, den så framgångsrike spelaren och tränaren Kenny Daglsih avgår mitt under säsongen. Det kom som en chock för alla spelare och samtidigt blev det sista säsongen för Alen Hansen, lagets ledare i backlinjen. Laget slutar ändå på en andra plats, John Barnes gör 16 ligamål. Nya tränaren blir gamle Liverpool spelaren Graeme Souness och med honom i tränarrollen skulle laget bli sämre. Han var ansvarig för laget mellan 91–94 och han ville förnya laget när det inte behövdes. De äldre spelarna höll fortfarande måttet. Han sålde arton spelare och köpte in femton spelare under sin tid som tränare. ”Från att vi var mästare 1990 och kom på andra plats 91 så slutade vi 6:a både 92 och 93”. Maj 1992 fick Barnes en skada som skulle förändra hans karriär. Han fick en smäll på sin hälsena och den skadan gjorde att han tappa sin snabbhet och fart. Han var borta 9 månader och när kom tillbaks var han inte samma spelare som han var innan. ”Jag skulle vara 28. Borde nog ha kommit in i min ”prime” och sedan skada jag mig. Jag förlora min snabbhet och dynamik. Det var min ändring från fotbollslivet och då var jag tvungen att vara en annorlunda spelare.” Hans höger vad i benet är fortfarande mindre en hans vänster
Om skulle kunna ta någon i samma situation skulle det kunna vara Juventus ikonen Alessandro Del Piero. Innan han fick sin svåra skada hösten 1998 var han en av värdens bästa spelare. När han kom tillbaks var han fortfarande bra, men han var inte lika bra som tidigare eftersom skadan gjorde så att han tappade sin acceleration och ryck. Samma sak var det med Barnes. Eftersom han tappade sin snabbhet så fick han nu flytta in i mitten, där han kunde styra spelet med sin spelintelligens. ”Det tog mig lång tid att verkligen inse att jag inte var den spelare som jag faktiskt var fysisk längre”
Under våren 93 så gjorde han en comeback i landslaget efter sin svåra skada i VM-kvalmatch mot San Marino på Wembley. Under samma vecka skulle Englands cricket lag möta den Jamaikanska cricket laget och Barnes fick frågan vilket lag han skulle hålla på. Han svarade att han skulle heja på det jamaikanska laget, vilket gjorde att de blev huvudrubrik i tidningarna.” Här var en man som inte är född i England, hoppades att den Jamaikanska cricket laget skulle slå de Engelska och de samma vecka han ska representera England på Wembley. Hur kan han få representera England då?” Under San Marino matchen blev han utbuad eftersom hans uttalande blev en stor grej i media och när det blir stort i media så når det automatiskt publiken.
Ian Wright: ””Det var verkligen, riktigt svårt att lyssna på dem bua honom som de gjorde.”
Steve Mc McManaman: ””Vad är det för fel på dessa människor”
John Barnes: ”Jag har alltid fått dålig kritik från fansen när jag spelade för England, dels på grund av förväntningarna. Det fanns en historia om att jag inte var engagerad i England för att jag inte föddes i England. Så alla dessa saker ledde till mycket negativitet mot mig.”
1994–97
Graeme Souness fick sparken 1994 och in kom Roy Evans som ny tränare. Evans hade ingått i Liverpools tränarstab sedan 80-talet. Med honom i laget var det samma gamla Liverpool som gällde, d.v.s. att man använde de gamla träningsmetoderna, träningarna var från den gamla skolan. Liverpool hängde inte med fotbollsutvecklingen. Under Evans ledning så etablerades unga spelare som Mc Manaman, Fowler och Redknapp i laget. Under denna period var Liverpool på väg tillbaks men Man Utd hade redan hunnit ikapp de (mästare 93 och 94).
Sir Alex Ferguson hade en generation med erfarna spelare blandat med unga spelare från ungdomsakademin och naturligtvis ledaren av detta bygge: Eric Cantona. Säsongen 94/95 så gjorde John Barnes nio mål från sin defensiva mittfälts position och ett utav de målen är en av hans snyggaste i karriären. Han får ett inlägg från vänsterkanten och från ungefär straffpunkten så gör han en cykelspark ”en bicicleta” som letar sig in i mål. Laget slutade på en 4:e plats efter Alan Shearers Blackburn som vann ligan.
Säsongen 95/96 väntas Liverpool att utmana om guldet och under denna säsong så spelar Liverpool och Newcastle en match som har blivit framröstad som Premier Leagues bästa match genom tiderna. Lagen möttes under våren och båda lagen var med om striden om guldet. Liverpool vinner med 4–3 och det är John Barnes som är med och avgör den historiska matchen i den 90:e minuten. Barnes får bollen vid halvplan, han väggspelar sig fram till straffområdet och sedan lurar han Newcastles backlinje och slår en pass till Stan Collymore på vänsterkanten som avgör matchen fri mot målvakten. Trots att Liverpool spelade en offensiv och bra fotboll så var det ändå Man Utd som vann ligan denna säsong. Liverpool nåde Final i FA-cupen och där mötte de ärkefienden Man Utd. Denna final var ”hajpad” som århundradets FA-cupfinal. Liverpool förlorar med 1–0 och det är Eric Cantona som gör målet.
Säsongen 96/97 blir John Barnes sista säsong i Liverpool. Laget är med och utmanar om ligatiteln långt in i säsongen men till slut räckte inte laget till. En av de avgörande matcherna spelades i mars, det var Liverpool – Man utd. Borta laget gör första målet, men några minuter senare nickar kaptenen Barnes in kvitteringsmålet. Men John Barnes blir konstigt nog utbytt i andra halvlekens gång och då förlorar Liverpool med 1-3. Rivalen Man utd vinner Premier League det året. ”Det var alltid något lite svagt hos några av våra spelare i vissa matcher som kostade oss i slutändan. Varje gång vi kom in i april hade vi en chans att vinna ligan och jag visste att på grund av vår dåliga disciplin, vår brist på drivkraft och bristande professionalism, att vi skulle falla bort i slutet och det gjorde vi.”
Under sommaren 1997 släpps Barnes på en ”free transfer” eftersom hans kontrakt gick ut så valde inte Liverpool att förlänga den. Roy Evans tyckte att de behövde en bollvinnare istället för en spelande mittfältare. Om varför inte laget vann ligan under denna tid, så säger han: ”Vi hade så mycket talang och förmågor. Men man behövde också engagemang, rätt disciplin och rätt professionalism. Jag gick ut ifrån träningen två gånger i frustration på grund av mentaliteten i laget.” Superstjärnan i laget, Steve Mc McManaman: Han förvandlades till den här ledaren i laget. Han var den bästa spelaren vi hade och vi såg alla upp till honom.”
En ung Jamie Carragher som var junior under Barnes sista säsong delar sin erfarenhet med honom: ”Teknisk sett är han den bästa spelaren jag har tränat eller spelat med, han var bra med båda fötterna, de båda var exakt samma. Jag skulle också kunna säga att han var den bästa avslutaren jag har sett i min tid i Liverpool, Han brukade nästan aldrig gå på kraft, han lärde oss att bollen skulle placeras i hörnet. Om man pratar med de gamla Liverpool spelarna så säger alla att John Barnes är den bästa de har spelat med”.
Michael Owen: ”Jag hade turen att spela med honom ett par gånger innan han fick lämna oss. En stor spelare. När jag brukade kolla på gamla Liverpool videos, så kom målen oftast genom att Barnes hade dribblat sig loss från tre–fyra spelare och spelat fram till anfallaren som bara behövde slå in bollen. En fröjd att titta på.”
Newcaslte och Charlton 97-99
Inför säsongen 97/98 skriver John Barnes på för Newcastle United. Han var 34 år när han anlände till nordöstra England. ”När Newcastle var intresserade så tvekade jag inte en sekund, de hade kommit på andra plats säsongen innan vilket innebar att de fick spela Champions League, de hade höga ambitioner inför 97/98”. Den 17 september 1997 gör John Barnes sin Champions League debut som 34 åring. De hamnar i samma grupp som Barcelona, Dynamo Kiev och PSV. Newcastles första match blir mot Barcelona på hemmaplan. Matchen slutar 3–2 till hemmalaget och Barnes gör sin bästa match i Newcastle tröjan. Asprilla gör tre mål i denna match men det är Barnes som är ”regissören” i denna match där han styr och ställer från mittfältet. Newcastle åker ut i gruppspelet eftersom de saknade rutin från spel i CL, det var deras första säsong i CL. Ligaspelet blir också en besvikelse och laget sluter på en 13:e plats. Det som måste sägas är också att Alan Shearer lagets ikon, ledare och skyttekung missar nästan hela säsongen p.g.a. skada. John Barnes är med och för laget till en FA-cupfinal (sin femte) och där får de mötta Arsenal som hade vunnit ligan och siktade på att ta dubbeln. Newcastle förlorar med 2–0 efter mål av Overmars och Anelka.
Barnes gör 6 ligamål och med det blir han bäst i laget med. December 1998 fick John Barnes MBE ( Most Excellent Order of the British Empire) priset och det innebar att fick träffa drottningen och hämta sin medalj. Barnes lagkamrat i Newcastle Stuart Pearce med 79 landskamper fick också samma pris vid detta tillfälle. När Stuart Pearce kom tillbaks med sin medalj så anordnade Newcastles ordförande en liten fest. Han fick en Newcastle tröja där det stod Pearce nr 3 MBE, han fick en tårta och sedan fick han hålla tal. John Barnes fick inte samma mottagande. ”När Stuart Pearce fick denna mottagning så trodde både jag och mina lagkamrater att jag skulle också få samma mottagning. Mina lagkamrater blev besvikna. Jag frågade om det är för att jag är svart eller något, är det därför jag inte får nån fest? för att skämta om situationen. Men av spelarna kom fram till mig och sa: ’jag är ledsen John, när våran ordförande fick höra om Pearce MBE så bestämde sig för att göra nånting.’ I min andra säsong i Newcastle fick jag inte spela så mycket, jag fick oftast spela i reservlaget och när jag behandlades som efter mitt MBE pris så var tiden inne att lämna”. Vissa kritiker menade att Barnes hade gått i uppvikt och platsade ej i laget
Den första februari 1999 så lämnar Barnes Newcastle. Han bryter kontraktet och flyttar till bottenlaget Charlton i Premier League. Charlton åker ur ligan och Barnes får starta två matcher och gör tio inhopp under denna korta fyra månaders period.
Ian Wright – ”Om någon som Barnes hade misslyckats i Liverpool så skulle det tagit oss tillbaka till ruta ett. Jag vet jag inte hur många chanser vi själva hade fått eller hur längre det ska ta för oss för att komma till den nivån, om inte någon som Barnes åkte till Liverpool och producera som han gjorde. För mig är han där uppe med de stora i engelsk fotboll lätt, lätt.”
Steve McManaman: ”När du pratar om de ikoniska i vårt hemland och landslag borde han ha varit med på den listan. Han borde ha varit den bästa utespelaren, den mest spännande spelaren som vi har haft. Jag hoppas att han hamnar som en av de stora figurerna i brittisk fotboll, för det borde han verkligen”
Hans kamp mot läktarrasismen och hur han ensam förändrade samhällsklimatet i då tidens Liverpool blev en bok. ”Out of the skin” författad av Dave Hill beskriver hur Barnes fotbollsspelande gjorde mer för integrationen i staden än någon annan politiker lyckas göra.
1999 lägger denna fantastiska fotbollsspelare John Barnes skorna på hyllan. En stor anledning för att han ibland inte nämns bland de stora är för att han inte fick visa upp sig i Europa Cupen, dagens Champions League. Alla engelska lag var som sagt avstänga i Europa p.g.a. en längre tids huliganism. Det var också då John Barnes dominerade engelska fotboll och var som bäst. Liverpool hade ett så pass bra lag att de kunde ha vunnit en Europacup titel vid denna tidpunkt. Om han hade fått chansa att spela i en Europacupfinal så skulle han ha en större chans att vinna guldbollen och på så sätt skulle han bli ihåg kommen som en av de stora från sin tid. Men ändå, från att bli bespottade till att bli lagkapten. Englands mest spännande spelare!
En Liverpool supporter
”Jag gick i högstadiet när Barnes skrev på för oss. Jag växte upp i ett vitt arbetarklassområde i Liverpool. I skolan hade många av eleverna en tendens att upprepa sina föräldrars rasistiska åsikter på skolgården. Men varje barn i denna skolgård ville vara John Barnes. Kanske är detta John Barnes största arv trots allt. En generation av ungar som växte upp att dyrka denna svarta fotbollsspelare. Det slog mig några år senare att inga fotbollsgalna barn under denna tid kunde säkerligen inte kunna ha vuxit upp att senare bli rasist eller ha fördomar mot mörka människor. Hur kan du smutskasta din hjälte? Vilken hjälte Barnes var och vilken man. De rasistiska övergrepp han blev utsatt för skulle få vilken människa som helst att bryta ihop, må dåligt eller klaga, men inte John Barnes. När en viss grupp av fans beteende sig skamligt, kastade bananer på honom, så föredrog han enkelt att klacka bort de från planen. Ren klass. Så hur kan rasisterna bevisa att han var på något sätt ”sämre”? Det är bara synd att han inte fick visa upp sig i en Europacupfinal och jag är säker på att vi skulle vinna minst en titel i Europa Cupen med honom i laget. Om du frågar mig hur hans beteende var utanför planen? Vältalig, intelligent och omtänksam. Barnes var elegant både på planen och utanför den”
/Daniel Habtu
Källor: John Barnes Autobiography, Utväg Fotboll (Erik Niva), Liverpool TV, Sports Life Stories: John Barnes, Kungar av Premier League (Kalle Karlsson)
