Sir Alex Fergusson, född 1941, är Storbritanniens mest framgångsrika fotbollstränare någonsin. Efter att hans lag, Manchester United, vann Premier League, FA-cupen samt Champions League under ett och samma år blev han 1999 adlad av drottning Elizabeth IIAlex Ferguson växte upp i Glasgow Rangers. Han inledde sin tränarkarriär i Skottland och blev Skottlands assisterande förbundskapten 1985.
Paul Hayward, som tillsammans med Alex Ferguson har skrivit Min Självbiografi, är sportjournalist på Daily Telegraph. Han har bevakat de flesta av världens viktigaste sportevenemang, och han har flera gånger tilldelats utmärkelsen Årets sportjournalist. Han är också medförfattare till fotbollsstjärnan Michael Owens självbiografi och till tränaren Bobby Robsons.
”En spännande och emellanåt brutalt uppriktigt. Det är en bok med två delar, rubrikernas konflikter och de fascinerande utblickarna över fotbollens landskap.”
TELEGRAPH
”Ferguson är som mest insiktsfull när det gäller spelarna. Han har förmågan att genom anekdoter berättar vad som är unikt för var och en av dem.”
SCOLAND ON SUNDAY
David Beckham: Sex ligatitlar Manchester United, UEFA Champions League Titel, Två FA-cup. Premier League, vinner assistligan: 1997–98, 1999–2000, 2000–01, La Liga Real Madrid 2006/07, Supercopa de Espania 2003, Ligue 1 Paris Saint-Germain 2012/13. Första engelsmannen som vann ligatitlar i fyra länder (England, Spanien, USA, Frankrike. Premier League, vinner assistligan: 1997–98, 1999–2000, 2000/01 Säsongens fotbollsspelare i UEFA Champions League: 1998–99
*Denna text är ett utdrag från Alex Fergusons självbiografi som kom ut 2014
Redan första gången han rörde vid en boll med foten visade David Beckham en okuvlig vilja att göra det bästa av sig själv och sin talang. Han och jag lämnade den stora scenen samma sommar, han var fortfarande som en framstående spelare inom europeisk fotboll och med många lockande framtidsutsikter. Han klev av i Paris Saint-Germain ungefär på samma sätt som jag i United: på sina egna villkor.
Ibland måste man ta ifrån en människa något för att hon ska förstå hur mycket den saken betyder. När Beckham flyttade till USA för att spela i LA Galaxy tror jag att han insåg att han hade gett upp en del av sin karriär. Han jobbade otroligt hårt för att komma tillbaka till den nivån han legat på när han var som bäst och visade större glädje inför det tröttsamma slitgörat än i slutet av hans tid hos oss.
David hade inte mycket att välja på när han 2007 gick från Real Madrid till Major Soccer League. Jag kan tänka att han också hade ögonen på Hollywood och den påverkan det skulle få på nästa skede i hans karriär. Det fanns ingen fotbollsmässig anledning för honom att flytta till USA. Han gav upp båda klubbfotboll på högsta nivå och landslagsspel, men lyckades trots det kämpa sig tillbaka till en plats i Englands trupp. Det bevisar min tes att det i den senare delen av hans karriär var besvikelsen som var bränslet. Han utnyttjade sin oerhörda återhämtningsförmåga för att komma tillbaka och göra avtryck på elitnivå.
Eftersom jag såg honom växa upp, tillsammans med Giggs och Scholes, var David mer som en son för mig. Han kom till United som ung London-kille i juli 1991. Ett år senare ingick han i det som fått namnet ”Class of 92”, 92:orna, laget som 1992 vann FA-cupen för U21-lag, tillsammans med Nicky Butt, Gary Neville och Ryan Giggs. Han gjorde 304 A-lagsmatcher också 85 mål, däribland ett från mittlinjen mot Wimbledon, målet som verkligen gjorde honom världsberömd.
När jag lämnade bänken i United i maj 2013 ingick Giggs och Scholes fortfarande i truppen, men det hade hunnit gå tio år sedan David flyttade till Spanien. Onsdagen den 18 juni 2003 underrättade vi Londonbörsen om att han har skrivit på för Real Madrid för en övergångssumma av 24,5 miljoner pund. David var tjugoåtta. Nyheten spreds som en löpeld över världen. Det var ett av vår klubbs mest globala ögonblick.
Jag hyser inget agg mot David, inte ett dugg. Jag gillar honom. Jag tycker att han är en underbar kille. Men man ska aldrig ge upp det man är bra på.
David var den enda spelaren jag har tränat som valde att bli kändis, som gjorde det till sitt kall att bli berömd utanför sporten. Wayne Rooney fanns på radarn hos en bransch som gärna velat förändra honom. Han fick sin profil etablerat redan som tonåring. Han fick erbjudande så att man inte trodde sina öron. Han tjänade dubbelt så mycket utanför fotbollen som han fick av oss. Affärsvärlden skulle ha älskat att få ta över Giggs, men så är han inte funtad.
Under Davids sista säsong hos oss märkte vi att hans arbetsinsatser försvagades och rykten nåddes om en flirt mellan Real Madrid och Davids läger. Det främsta bekymret var att han som tidigare alltid ansträngt sig till det absolut yttersta inte längre gjorde det.
Den sammandrabbning oss emellan som väckte så stor uppståndelse inom sporten och utanför ägde rum vid en match i femte omgången av FA-cupen på Old Trafford i februari 2003 som vi förlorade med 0-2.
Davids förbrytelse i just den matchen var att han inte gjorde ett ordentligt hemjobb vid Arsenals andra mål. Han bara joggade hemåt medan Edu ryckte ifrån honom och serverade Sylvain Wiltord. När slutsignalen hade gått skällde jag ut honom. Som vanligt med David på den tiden avfärdade han min kritik. Det är tänkbart att han började tro att han inte längre behövde jobba hem och jaga, just de kvaliteter som gjort honom till den han var.
Han satt ungefär fyra meter från mig. Mellan oss på golvet stod fotbollskor uppradade. David svor. Jag tog ett steg mot honom och råkade sparka till en av skorna. Den träffade precis ovanför ögat. Han for naturligtvis upp för att kasta sig över mig men hejdades av de andra spelarna.
”Sätt dig”, sa jag. ”Du svek ditt lag. Du kan käfta emot hur mycket du vill.”
Nästa morgon kallade jag in honom för en videogenomgång, men han vägrade ändå att erkänna sitt misstag. Han satt och hörde på och sa inte ett ord. Inte ett enda.
”Förstår du vad det är vi pratar om, varför vi skäller på dig?” frågade jag.
Han svara inte ens.
Dagen därpå var det ute i tidningarna. En bild på ett bandagerat huvud underströk skadan som hade vållats. Det var i samband med det som jag sa till styrelsen att David måste väck. Budskapet borde ha varit lättolkat för dem i styrelsen som kände mig. Så fort en Manchester United-spelare tror sig vara större än managern måste han väck. Jag sa alltid: ”Tappar managern auktoriteten finns det ingen klubb kvar. Då kommer spelarna att driva den och då är man illa ute”
David trodde att han var större än Alex Fergusson. Så låg det till, det tvivlar jag inte ett ögonblick på. Det kvittar om det är Alex Ferguson eller Pelle Petterson. Namnet på managern spelar ingen roll. Auktoriteten är det som räknas. Man får aldrig låta en spelare ta över omklädningsrummet. Många har försökt. Auktoriteten i Manchester United har sitt centrum i managers rum. Det blev dödsstöten för honom.
Så var det förstås det faktum att vi efter att ha vunnit vår grupp i Champions League lottades vi mot Real Madrid. I första mötet i Spanien såg David väldigt glad ut att få skaka hand med Roberto Carlos, Reals vänsterback. På lördagen därpå, efter 1–3 förlusten på Bernabéu, stod han över matchen mot Newcastle och skyllde på att han hade skadekänning. Jag satte in Solskjaer, som var storartad när vi vann med 6–2 och därefter blev kvar i startelvan.
David var helt enkelt inte i tillräckligt bra form för att jag skulle stryka Solskjaer från ett vinnande lag när vi mötte Real på Old Trafford. Under en runda nicktennis före returmötet tog jag David åt sidan och sa: ”Jag tänker starta med Ole.” Han fnös och gick sin väg.
Det blev ett fruktansvärt oväsen den kvällen när David bytte med Verón i 63:e minuten och sände vad som kunde uppfattas som ett farväl till publiken på Old Trafford. Han gjorde mål på frispark och satte segermålet i 85:e minuten. Vi vann med 4-3 men Ronaldos fantastiska hattrick och nederlaget i Spanien skickade ut oss ur turneringen.
David var ute efter supportrarnas sympatiyttringar. Men det hade helt klart skett generalangrepp mot mig. Flytten till Real Madrid var av allt att döma nära förstående. Såvitt vi tolkade saken hade samtal förts mellan hans agent och Real Madrid. Den första kontakten vi hade var nog i mitten av maj, när säsongen var över. Vår vd Peter Kenyon ringde mig och sa: ”Real Madrid har hört av sig.”
”Nåja”, sa jag, ”inte oväntat.” Vi siktade på 25 miljoner pund. Jag åkte på semester till Frankrike och Peter ringde på mobilen när jag satt och åt middag på restaurant med filmregissören Jim Sheridan, som hade en lägenhet mittemot krogen där vi satt. Jag behövde en privat telefon.
”Häng med upp och låna min”, sa Jim. Så blev det. ”Vi släpper honom inte för mindre än tjugofem”, sa jag till Peter. Jag tror att det slutade med att vi fick 18 miljoner plus tillägg.
David hade inte helt försvunnit ur laget. Vi vann ligatiteln efter 4–1 mot Charlton på Old Trafford den 3 maj 2003. Han gjorde mål i den matchen och sedan återigen mot Everton den 11 maj när vi avslutade säsongen med en 2–1 seger. En frispark från nästan tjugo meter var inget dåligt sätt att ta adjö samma dag som vårt försvar brottades med en ung Evertonodlad begåvning vid namn Wayne Rooney. David hade haft sin del i vår framgångsrika ligasäsong och därför fanns ingen anledning och stryka honom ur truppen som reste till Goodison Park.
Kanske var han då ännu inte mogen att hantera allt som skedde i hans liv. Idag tycks han vara bättre på det. Han är mer säker på sin ställning i livet, verkar behärska det. Men då var det raskt på väg mot en situation där jag ogillade kändisaspekten av hans liv.
Ett exempel: När jag kom tillbaka till Carrington klockade 15 inför en borta match mot Leicester City myllrade det av journalister utanför. Det måste ha varit minst tjugo fotografer.
”Vad är det som pågår”, frågade jag och fick svaret: ”Det sägs att Beckham ska avtäcka sin nya frisyr imorgon.”
David dök upp med en mössa på huvudet. Den satt på även under middagen dagen på kvällen.
”Nu tar du av dig mössan, David”, sa jag, ”vi är på restaurang.” Han vägrade. ”Var inte dum”, envisades jag. ”Ta av dig den nu.” Men nej.
Jag blev ursinnig. Jag kunde inte ge honom böter för det. Massvis med spelare hade suttit med basebollkepsar till och från matcherna, men ingen hade varit så uppkäftig att han behållit den på under lagmiddagen.
När spelarna sprang ut för uppvärmningen nästa dag så hade David på sig sin mössa. ”David”, sa jag, ”går du ut med den mössan på dig så blir det inget spel. Då stryker jag dig ur laguppställningen direkt.”
Han blev fruktansvärd arg. Tog av sig mössan. Kal skalle, helt rakad. Jag sa: ”All den här uppståndelsen för detta?” Ett rakat huvud som ingen fick se?” Planen hade varit att behålla mössan på och inte ta av den förrän alldeles före avspark. Vid det här laget hade jag börjat förtvivla över honom. Jag såg hur han blev alltmer uppslukad av medierna och reklamerna.
David spelade i en storklubb. Han hade en bra karriär. Han gav mig mellan tolv och femton mål om året, jobbade stenhårt. Det där blev han berövad. Och när han blev berövad på det förlorade han chansen att bli en spelare av yppersta klass. Som jag ser det nådde han, efter förändringen, aldrig den nivån där man säger: det är en absolut toppspelare.
Det var en process som inleddes när han var tjugotvå eller tjugotre år. Han började fatta beslut som gjorde det svårt för honom att utvecklas till en riktig stor fotbollsspelare. Det var däri min besvikelse låg. Det fanns inget agg mellan oss, bara besvikelse, för min del. Misströstan. Jag såg på honom och tänkte: Men lille vän, vad håller du på med?
När han kom till oss var han en liten stjärnögd kille. Fotbollstokig. Vid sexton styrketränade han konstant och slutade aldrig träna med boll. Han älskade spelet och levde drömmen. Så plötsligt ville han ge upp allt det där för en ny karriär, en ny stil, för kändisstatus.
Ur en synvinkel vore det ogint av mig att säga att han fattade fel beslut, med tanke på att han är mycket förmögen. Han har blivit en ikon. Folk reagerar på hans stilskiften. De härmar honom. Men jag är en fotbollsmänniska och jag tycker inte att man ger upp fotbollen för någonting annat. Man kan ha en hobby. Jag äger hästar; Michael Owen ägde hästar; Scholes ägde hästar. Någon enstaka spelare gillar konst. Jag hade en fin tavla på mitt kontor som Kieran Richardson målat. Men det man inte gör är att ge upp själva fotbollen.
Ett år annat David lämnade oss hade han förstås deltagit i VM 2002i Japan och Sydkorea, bara några veckor efter att i en Champions League match på Old Trafford ha brutit ett av mellanfotsbenen. Det var inget litet drama.
Även om det var fråga om samma slags skada som Wayne Rooney skulle drabbas av fyra år senare var det stor skillnad i läkeprocessen. David var född med god fysik. Wayne behövde jobba mer för att komma tillbaka till samma form som man. Därför räknade jag med att David skulle hinna återhämta sig till VM, och det sa jag offentligt också.
Kanske var han fortfarande märkt av skadan när det engelska landslaget landade i Japan. Det är svårt att veta med somliga spelare, för i sin iver att få spela VM säger de att de är friska. Att döma av hans spel i den turneringen kan David inte ha varit helt återhämtad. Beviset på att skadan fortfarande störde kom i kvartsfinalen i Shizuoka när han hoppade undan för en tackling precis vid sidlinjen, varpå Brasilien snodde bollen och kvitterade.
Jag blev förvånad över hur fysiskt försvagad han verkade vara, eftersom han annars var så vältränad. Så han kan inte ha varit i bästa form, varken fysiskt eller mentalt. Eftersom jag är en skotte har jag blivit anklagad för att inte vilja att det ska gå bra för England. Men lagen jag lett har haft fler engelska landslagsspelare än från något annat land och jag har alltid velat att de ska göra bra ifrån sig.
När man har en spelare av Beckhams kaliber (senare hade jag en till, Rooney) råkar man alltid ut för att det medicinska teamet vill lägga sig i saker. Det engelska landslagets läkarstab ville komma till vår träningsanläggning. Jag uppfattade alltid det som en förolämpning. Jag undrade om det hade att göra med att med att jag var en skotte, att det skulle vara ett skäl att inte lita på mig.
Inför VM 2006, när Rooney anslöt sent till det engelska laget i Tyskland, skickade landslagsledningen sms vareviga dag med frågor om hur han mådde, som om vi inte själva var kapabla att ta hand om honom. De var i fullständig panik. De var skräckslagna. År 2006 hade jag rätt, till hundra procent. Wayne Rooney borde inte ha spelat den turneringen. Han var inte återställd.
Han borde aldrig ha kallats till Baden-Baden där England hade sin bas. Det var orättvist mot honom, mot de övriga spelarna och mot fansen. Wayne var förstås det lagets stora hopp, vilket ökade trycket på att bortse från verkligen. I fråga om David var jag så säker på att han skulle komma tillbaka i god form eftersom jag visste allt om honom och hade sett varenda fysrapport. Han var den överlägset mest vältränade spelare på Old Trafford. Under försäsongsträningen låg han mil före alla andra i testerna. Vi sa till den engelska landslagsledningen att David skulle hinna bli återställd
Fixering vid hans hälsa kom som ett brev på posten. Vi hade ett syretält på Carrington som vi haft goda resultat av när Roy Keane fick en lårskada strax före en europeisk cupmatch. Benbrott är en annan sak. Sådana läker genom vila. Det är en fråga om tid. Ett mellanfotsben tar sex sju veckor att läka.
I VM 2002 lyckades England inte göra så mycket väsen av sig. Mot Brasilien blev de utspelade av tio man. I den första gruppspelsmatchen mot Sverige, som kunde det engelska spelet, byggde allt på långbollar, vilket knappast överraskade svenskarna.
Det är talande för nivån på de engelska ungdomslandslagen att man i så hög grad har tagit till denna urmodiga taktik. För mycket långbollar. En gång höll vi särskild uppsikt på Tom Cleverly när han spelade med U21-landslaget mot Grekland och rapporten berättade att England med en spjutspets och två kantlöpare, varav Tom var en och inte rörde bollen på hela matchen. Chris Smalling spelade och drog hela tiden iväg bollen framåt. Det är här som motståndarna alltid enklast utnyttjar Englands svagheter. Eftersom den tekniska nivån är för låg och tränarna inte tillräckligt skickliga är åren då spelarna är mellan nio och sexton bortkastade.
Hur kompenserar det man det? Jo, de unga killarna konkurrerar med fysiken. De har den rätta inställningen. Kavlar upp ärmarna. Men några spelare kommer de inte fram. Man vinner aldrig VM med det systemet och den mentaliteten. Brasilien får fram unga spelare som kan behandla bollen i vilken position som helst, i vilken vinkel som helst. De är otroligt smidiga i rörelse. De tänker fotboll, därför att de vants vid det sedan de var fem sex år gamla.
David jobbade stenhårt med den tekniska sidan av sitt spel. Han var också fenomenal på nätverkande. Till och med när han inte togs ut till Storbritanniens OS-lag 2012 var det hans eget läger som tillkännagav nyheten och inte förbundet. Yttrande från hans sida var förstående och generösa. Men jag är säker på att han mådde tjyvtjockt.
Jag minns när Mel Machin frågade mig: Giggs och Beckham, alltså de är världsspelare och ändå lyckas du få dem att göra hemjobbet också? Hur gör du?” Mitt enda svar var att de inte bara hade en medfödd talang utan också en uthållighet som bar dem fram och tillbaka på planen. Vi hade något alldeles speciellt i dom där båda.
Det förändrades i Davids fall därför att han ville att det skulle förändras. Han tappade blicken på bollen. Väldigt synd, eftersom han hade kunnat vara kvar i Manchester United ännu när jag slutade. Då hade han blivit en av de stora Unitedlegendarerna. Det enda som jag gjorde honom till legendar i LA Galaxy och senare var hans ikonstatus. Det kan komma en tid i livet för honom när han måste säga: Jag gjorde ett misstag.
Men jag ville också berömma honom här. Hans ihärdighet är fantastiskt, vilket han visade när han skrev på för Paris Saint-Germain i januari 2013. När han var i United var han alltid den mest vältränade killen i klubben. Det var det som tillät honom att spela fram till trettiosju års ålder. Den fysik han byggt upp hos sig själv ända sedan han var liten var intakt.
MLS är ingen Kalle Anka-liga utan ganska krävande fysiskt. Jag såg Beckham i finalen i MLS-cupen och noterade hur bra han var, hur han tog hemjobbet, presterade ett ordentligt dagsverk. Inte heller gjorde han bort sig i Milan när han var där på plan. PSG spelade han sextio minuter i kvartsfinalen i Champions League. Han deltog inte mycket i spelet men utförde sina uppgifter väl. Han jobbade hårt och slog några bra passningar tidigt i matchen.
Jag frågade mig: Hur lyckas han?
Fysiken var det första svaret. Men David hade också upptäckt en ny vilja att förbrylla folk. Och han kunde fortfarande slå snygga crossbollar, bra inlägg, egenskaper som han bibehöll karriären igenom. Sådant var en integrerad del av honom som idrottsman. Att spela i utslagsrundan av Champions League vid nästan trettioåtta och efter fem år i USA var en bedrift. Han var tillbaka i hetluften. Det kan man bara berömma honom för.
Jag fick någon enstaka fråga om jag inte skulle ta tillbaka honom när han slutade i Los Angeles. Men han var trettiosju så det var ingen poäng med att slå in på den vägen. För PSG fanns det dock ett reklamvärde i att skriva ett sexmånaderskontrakt. Vad David beträffar brydde han sig inte om vilket, för i egna ögon var han fortfarande en toppspelare. Giggs, Scholes och jag pratade om den saken en dag. Som jag nämnde tidigare har Beckham den begåvningen att han kan stänga ut sämre insatser. Fick han skäll gick han bara undan och tänkte nog: Den där tränaren är dum i huvudet, jag var bra idag.
När han var i Los Angeles trodde han nog att Hollywood skulle bli hans nästa steg i livet. Det fanns ett syfte och en plan med flytten dit, tror jag. Bortsett från det måste man beundra hans envishet. Han förvånade mig och han förvånade alla i Manchester United. Vad han än tar sig för livet så finns det ingen som hindrar honom.
/Daniel Habtu
Avsluta gärna denna text med dokumentären: Premier Legends: om David Beckham.
