Cassius Clay
M U H A M M A D Ali, ursprungligen Cassius Clay föddes den 17 januari 1942 i Louisville, Kentucky. Han började boxas vid tolv års ålder efter att hans cykel hade blivit stulen och då valde han att berätta det för polismannen Joe Martin. Han sa att ville få tag på tjuven och slå denna person. Men Joe Martin som själv var boxningstränare och föreslog att den unge Clay istället borde lära sig att slåss innan han gav sig på någon och rekommenderade pojken att börja med boxning.
Joe Martin: ”En natt kom denna pojke ner från trappan och gråtande. Någon hade snott hans nya cykel och självklart var han ledsen och ville meddela det till polisen. Och det var jag som var jag som var polismannen där nere vid gymmet. 12 år gammal då och var halvt gråtande för att någon hade tagit hans cykel. Han var bara 12 år men han vill redan slå den som tog hans cykel. Och då tog jag upp ämnet och sa: ”Men du måste lära dig fightas innan du utmanar folk där du ska slå någon”.
Han var nu en del av en boxningsklubb som arrangerades av polismannen. Joe Martin producerade också en lokal television program som kallades för Tomorrows Champions som gav unga boxare lite av en kändisstatus. Sex veckor efter att han ha gått med i gymmet så gjorde den 40 kg tunna Cassius Clay sin boxnings debut och han vann efter en fight som innehöll bara tre ronder, mot Ronnie O`Keefe. Hans första år som boxare var inget speciellt men det andra året märkte men lite skillnad.
Ronnie O`Keefe: ”Efter att han hade slagit mig så skulle han bli världsmästaren i tungvikt. Direkt efter att han vann matchen så skulle han bli värdens bästa. Han var redan världsmästare i tungvikt vid fjorton års ålder och fyrtio kilo (skratt)”
Joe Martin ”Jag tror inte någon scout skulle märka något speciellt med honom i hans första år men sedan utvecklades han. Han stod ut eftersom för att han var mer bestämd än de flesta pojkarna och han hade snabbheten i ringen. Han var en kille som ville offra säg tillräckligt för att lyckas inom sporten. Han var utan tvekan den mest hårt arbetande pojken jag har tränat och jag har tränat ungefär tusen unga killar”.
Muhammad Ali ”När jag började boxas ville jag bara köpa ett hus åt mina föräldrar och en stor bil till mig själv. Jag tänkte att om jag kunde vara med i ”Saturday Nights fights” så kunde jag i alla fall tjäna fyratusen dollar per natt. Men sedan började mina drömmar att växa. I skolan brukade jag ibland drömma att det uttalade mitt namn genom ljudtalaren systemet och sa ”Cassius Clay, Tungviktsmästare över hela värden”. Joe Martin var mannen som fick att boxas men ibland så tränade jag också med en svart man som hette Fred Stoner. Jag tränade sex dagar i veckan och jag drack aldrig och rökte inte cigaretter. Boxning höll mig utanför trubbel .”
Clay hade märkt att pojkarna hos Fred Stoner hall boxades bättre än de hos Joe Martins gym. De använde kontraslag och hade bättre rytm. De hade bättre timing och mera snärt i sina slag. Martin hade stränga regler. Man inte fick ha någon kontakt med Fred Stoner. Clay fick fyra dollar varje gång han boxades i ”Morgondagens Mästare” och Martin lätt inte Stoners pojkar att boxas i showen. De flesta av Martins boxare var vita. En kväll såg Cassius att Fred Stoners boxare utklassade andra boxare från andra städer och den unge Clay var så imponerad att han var tvungen gå till hans boxningshall nere i källaren med sin bror Rudy.
Muhammad Ali ”Han var en spänstig, tystlåten man som observerade varje rörelse som hans boxare gjorde. Han hade inte lika fina lokaler som hos Martins. På vintern skulle hans källare bli kall medan det var varmt hos Martins och hans sandsäckar och träningsredskap var också sämre. ”Vi tränar här på kvällarna från åtta till tolv kan du komma hit så ska jag visa dig hur man boxas” sa han”.
Situationen nu är att Cassius Clay tränar från sex till åtta hos Martins gym och från åtta till tolv i Stoners hall. Han höll på så ett tag innan han åkte fast. ”Jag hörde att du var hos Stoners och tränade”, sa Joe Martin.” Av någon anledning blev Clay rädd. Han tyckte att det lätt som om att han gjort ett brott.” Du kan reglerna här på institutet sa han till den unge boxaren. ”Ingen får vara både hos mig och Stoner. Du får bestämma dig, antigen lägger du av hos Stoner eller lägger du av hos mig”.
Han blev alldeles helt iskall han behövde de fyra dollar han fick av Martin men han behövde också tekniken och kunskapen som han fick av Fred Stoner. En stressad Clay lovade att inte besöka Stoners lokal. Det året åkte Stoners boxare till Chicago och tog hem de flesta amatörtitlarna. De var riktiga boxare och de rörde säg lika lätt som dansöser. De kunde konsten att jabba, slå till och snabbt vika undan. De hade ett snyggt fotarbete och kunde ducka och slingra säg.
Mot slutet av det året visste han med all säkerhet att ville bli boxare och bestämde säg att för att riskera att börja hos Fred Stoner och lära säg boxningsteknik även om det innebar att skära av lite pengar. Efter skolan så tränade han hos Martins institut sex till åtta och sedan tog han risken och gick till Stoner från åtta till tolv. Det var disciplin hos Fred. Löpträning var något heligt och samt att han ”pushade” Clay hårt för att han skulle bygga på muskler så att han skulle klara säg i ringen med. Han tvingade de slå vänsterjabbar, två hundra snabba vänsterjabbar åt gången utan paus. Blev de trötta skulle de börja om från början tills de klarade de två hundra utan att bli trötta. Sedan lärde han dom slå ett rakt slag och jabba och så följa upp med men en högerkrok och sedan komma tillbaka med en krock. Han lärde de blockera och slå högerkrokar och de gick de igenom gång på gång. Samt att de gjorde hundra armhävningar och hundra knäböjningar. Den person han såg upp till och var hans idol var Sugar Ray Robinsson. ”Han var den sortens boxare jag ville bli. Han var begåvad, snabb på fötterna, stilig och välklädd. Under uppväxten hade jag lyssnat på alla hans matcher på radion. Jag brukade hoppa upp och ner och slå knytnävsslag i luften när han vann Han är den bästa boxaren genom alla tider ”pound för pound”
Muhammad Ali: ”På Martins hall behövde vi bara stå och hamra på sandsäcken, hoppa hop rep och sedan springa upp i ringen och gå löst på varandra utan någon teknik. I allt som har skrivits om hur jag boxades och utveckla min teknik så skildras Joe Martin som impulsgivaren, min uthållighet och min taktik formades nere i källaren under en kyrka i East End.” En dag i boxningshallen så tränar Clay på någonting som professionella boxare kommenterade genom att säga ”En vacker dag kommer du få skallen avslagen.” Han känner nu att han kan lära säg konsten att slå motståndare utan att själv bli träffad och varje dag i hallen tränar han på att vika undan slagen. Han jabbar och sedan lutar han säg bakåt.
Rudy Clay: (Lille bror) När han upptäckte boxning så var han smart. Han sa:” Om jag kan ducka och röra mig i sidled så blir jag inte träffad. Rudy, vi går ut i gränden. Kasta stenar på mig, så får vi se om jag kan ducka.” Så jag kastade stenar på honom. De träffade honom inte. De passerade förbi. Han lyckades vika undan. Han tränade upp sina reflexer. Och mycket riktigt, när han klev in i ringen så lyckades han parera slagen. Han var ett geni!
Muhammad Ali: ”Snart har jag fått en inbyggd radar. Jag känner hur långt jag kan backa eller när det är dags för att ducka eller gå i närkamp. Jag lär mig tekniken att trötta ut min motståndare. Jag lär mig att sticka fram huvudet inom slagavstånd för att tvinga motståndaren att tvinga slå och sedan tvinga mig bakåt och åt sidan, medan jag alltid håller ögonen öppna så att jag ser allt som händer hela tiden, och sedan sidsteppa, cirkla åt höger eller vänster, jabba ett par gånger och sedan återigen sticka fram huvudet inom slagavstånd. Det suger kraften ur en boxare att pumpa slag som bara träffar tomma luften. När hans bästa slagkombinationer bara träffar en tom yta blir han utmattad. Under min tid som amatör trodde äldre boxare hela tiden att jag var lätt att träffa, men det stämmer inte. När jag jabbar så vet jag att min motståndare svarar med ett rakt slag, då drar jag mig bakåt.”
Bob Surkien(domare): ”Jag har dömt boxning sedan 1943 och när jag skulle döma hans match visste inte jag vem han var. Jag visste att han var en ung boxare från Louisville med en vit polischef som tog hand om honom. Under fighten märkte jag att han hade sina händer långt ner och stod liksom som att han väntade på att bli knockad, men plötsligt insåg jag att Gud att hade gett denna pojke reflexer som ingen hade sätt. För att även i amatörerna så hade han reflexer som när han blev proffs. Normalt så såg man en amatörboxare hoppa undan farliga slag men Cassius stod bara där och flyttade sitt huvud fem centimeter och vände sin kropp femton centimeter och gled iväg. Jag sa till mig själv att detta inte går. Men att ha kollat på honom i ringen många gånger så visste jag att denna pojke hade allt.”
Joe Martin: ”Han gjorde många roliga saker som jag kommer ihåg. När han boxades mot en pojke inför en match i Golden Gloves Heavyweight Champion i Chicago så sa han till mig: ”Mr Martin har du bråttom någonstans ikväll?” Jag sa ”nej, inget speciellt. Varför?” Han sa ”Jag trodde, om du hade det så kan jag besegra den pojke i första ronden och sedan kan du gå iväg tidigare.”
Cassius Clay boxade 108 amatör fighter, vann sex Kentucky Golden Gloves turneringar, två National Golden Gloves turneringar och två Nation AU titlar och detta var när han var arton år. Men han var fortfarande okänd för den stora publiken. Men sedan kom OS i Rom, Italien som skulle bli hans stora genombrott.
Olympiska Spelen
Både Martin och Stoner höll glansen till den olympiska guldmedaljen vid liv i hans ögon. ”För en boxare är den värd en miljon dollar, när du får tag i den blir du en nationalhjälte, du kommer att bli lika hyllad som borgmästaren och i guvernören och polisen i vår stad. Presidenten kommer att uppvakta dig. Det blir nånting som du kommer att minas hela livet.” Men han hade ett stort problem och det var att han var flygrädd. Han frågade om han kunde åka till Rom till havs. Han frågade om han kunde ta sin väg med tåget. Och när han meddelades att inget av de både var aktuellt så bestämde han säg att inte åka till Olympiska Spelen.
”Det jag alltid har varit rädd för är flygplan. Det är lustigt nu när jag tänker tillbaka på det, för att om jag lade ihop alla timmar och dagar som jag under de senaste dryga fyrtio åren tillbringat på att resa runt i värden sittande i ett flygplan, då skulle det vara en stor del av mitt liv. Första gången jag var tvungen att gå ombord var när jag skulle resa till det olympiska kvalspelet i California. Det blev en jobbig resa med störningar från Louisville till California och jag ville aldrig mer flyga. Jag sa till Mr Martin att om jag inte kunde resa med båt eller tåg till olympiaden till Rom eller på annat sätt, då tänker jag inte delta. Han försökte förstås dämpa min oro, men jag hade bestämt mig.”
I slutändan så träffade han Joe Martin i en park. Tränaren snackade med honom i ett par timmar och sa att han om han ville bli tungviktsmästare i världen så var han tvungen att åka till Rom för att vinna OS. Till slut så åkte han men på vägen till Rom hade han på säg en fallskärm, för att vara redo om någonting skulle hända. I den olympiska byn var det Clay som gick och skakade med som många händer som möjligt, en lagkamrat beskrev det.” Han gick runt och presenterade säg och lärde säg alla andras namn och byte kavajer med folk. Om de hade varit ett val så hade han vunnit med en promenadseger.” Den unge boxaren gjorde ett intryck på människor han möte och han fick namnet ”borgmästare över olympiska byn”. Clay vann sina tre första fighter i turneringen och sedan i finalen så mötte han polacken Zbigniew Pietrzykowski, en trefaldig europamästare och kom på en bronsplats i OS 1956. Efter den trög inledning så vann den talangfulle boxaren sin första stora titel och kunde nu titulera säg världsmästare i OS boxning
Thomas Hausser (Ali Biografer): Efter OS 1960 så var Cassius Clay i en perfekt position för att bli älskad. Han var ung, snygg, underhållande, talangfull och njöt av utav att representera sitt hemland Amerika. När en Sovjet reporter frågade honom om hur det kändes att vinna en guldmedalj för sitt land när det fanns restauranger där han inte kunde äta på, då såg Clay reportern i ögat och svarade ”Säg till dina läsare att vi har kvalificerade folk som jobbar på detta problem och jag är inte orolig det kommer att bli bra. För mig är USA det bästa landet i värden, inklusive erat land.
How Cassisus Took Rome
To make American the greatest is my goal
So I beat the Russian, and I beat the Pole,
And fore the USA won the Medal of Gold
Italians said, ”You`re greater then Cassius of old.” We like your name, we like your game, So make Rom your home if you will.
I said I appreciate your hospitality,
But the USA is my country still,
Cause they waiting to welcome me in Louisville. – Muhammad Ali – 1960
När han kom tillbaka till Louisville fick han en hjältes mottagande. Svart och vita trängdes längs vägarna och han hade poliseskort hela vägen in till stan och borgmästaren sa att medaljen var nyckeln till stan. Clay var besatt av sin nya ägodel. ”Jag tog inte av medalj under 48 timmar. Jag hade även det till sängs. Jag duschade med den. Jag sov inte alltför bra eftersom jag var tvungen att sova på ryggen så att medaljen inte skulle skära mig. Men jag brydde mig inte, jag var olympisk mästare.” I den olympiska byn i Italien så visade han upp den hela tiden för alla nationer. Det förstådd inte oftast vad han se men de kunde se att han hade en guldmedalj och var stolt. Den olympiska guldmedaljen hade betytt så mycket för honom. Det var en symbol för vad han hade åstadkommit för säg själv och sitt land. Fast fortfarande upplevde han rasdiskriminering, men samtidigt var han både naiv, lycklig och glad och trodde allt det där skulle förändras för honom. En Kentucky tidning skrev att guldmedaljen var den finaste priset en svart pojke någonsin kammat hem till Louisville. Han var nu säker att de skulle låta han äta inne i stan. På den tiden var nästan alla biografer, restauranger, och hotellen segregerade avdelningar. Men han trodde att hans guldmedalj skulle öppna dem för honom. Mest av allt ville han bli respekterad och bli behandlad som en människa .
Muhmmad Ali ”En dag var jag och min vän Ronnie i Louisville centrum för att beställa två ostburgare. Jag var stolt där och satt med min guldmedalj om halsen (Jag hade den på mig överallt den tiden.) Servitrisen tittade på oss och sa ”Vi serverar inte negrer.”
Jag svarade artigt och sa ”Nej vi äter dem inte heller”
”Jag sa till henne att jag var Cassius Clay olympisk mästare. Ronnie (lille bror) pekade på guldmedaljen. Men servitrisen bad oss att gå därifrån. Jag ville att min medalj skulle betyda någonting – borgmästaren hade sagt att den var nyckeln till staden. Det var meningen att de skulle betyda frihet och jämlikhet. Jag ville säga till att alla de som jobbade där att de skulle skämmas. Jag ville säga till de att det här var frihetens land. Jag sa ingenting när jag reste mig och lämnade restaurangen, men jag tänkte…”Jag hade erövrat guldmedalj åt Amerika men jag kunde fortfarande inte äta på den restaurangen i min hemstad, den stad där alla kände till mitt namn, där jag var född på detta allmänna sjukhus bara några kvarter bort. Jag kunde inte äta där jag hade växt upp, där jag gick i kyrkan och levde ett kristet liv. Jag kunde fortfarande inte äta på en restaurang i den stad där jag gått i skolan och hjälpt nunnorna att städa skolan, nu när jag hade jag fått guldmedaljen.”
”MEN DET BETYDE INGENTING, FÖR ATT JAG INTE HADE RÄTT HUDFÄRG”
I samma veva samma år så hamnade han och hans kompis i en konflikt med ett motorcykelgäng där det ingick handgemäng och fysiska slag ingick. Det han minns från 1960 var att han tog av säg medaljen och från det ögonblicket har han aldrig satt något större värden på materiella saker. Det han gjorde var att gick till en bro i Ohio floden och slängde iväg guldmedaljen i havet. Om jag hade behållit medaljen skulle han ha förlorat sin stolthet har han sagt.
Professionell boxare
Den 29 september 1960 så debutera Clay som proffsboxare. Hans första match skulle komma mot Tunny Hunsaker – ”När jag mötte honom så var han lika snabb som ljuset och han kunde slå i varje position utan att själv bli slagen. Jag sa direkt efter matchen till mig själv att den här pojken kommer att bli tungviktsmästare i världen någon dag. Det var en ära att jag var den första personen som Muhammad Ali mötte i sin professionella karriär. Jag är fortfarande en polis som jag var då. Barnen vet vem Muhammad Ali är och då vet dom vem jag är. Det var en jättestor ära att vara i ringen med honom. Det är det ända jag kan säga”.
Robert Lipstyle (Journalist): ”De äldre sportjournalisterna hade svårt för hans oortodoxa stil. Han lutade säg bakåt när motståndaren slog och då är det lätt för en motståndare att ta ett steg fram och knocka en.”
David Remnick (Ali Biografer) ”Han kombinerade snabbheten med en tungviktarens kraft och skapade något helt nytt. Ingen tungviktare har boxats som honom”.
Den 19 december 1960 så fick den artonåriga Clay en italiensk tränare som hette Angelo Dundee. Han var den perfekta tränaren för den unga boxaren för att han lät Cassius vara Cassius både i och utanför ringen. Angelo förstod omedelbart att Cassius gjorde alla möjliga tekniska fel i ringen men kom undan med det på grund av sin snabbhet och sina reflexer. ”Angelo Dundee var med mig ifrån min andra professionella match och vad som hände efter det så var han alltid min vän. Han blandade aldrig in mitt personliga liv. Han var där när jag behövde honom och behandlade mig alltid med respekt. Det var aldrig några problem mellan oss.” Angelo Dundee lät han utveckla det han gjorde naturligt. Clays vassaste vapen var sin vänsterjabb som han kallade ”ormtungan” och sedan kunde han plötsligt stanna upp och då kom högern.
Under de första åren så valde Angelo Dundee ut ganska lätta fighters åt Clay för att de ingick i en mognadsprocess. Hans tredje fight var mot Tony Esperti som han knockade i tredje ronden. Sedan så knockade han ut Jim Robinson efter en rond och vid runt denna tid så fick han chansen att sparras mot den svenske tungviktsmästaren Ingemar Johansson. Just då behövde Johansson tränas lite inför sin tungviktstitelmatch mot Floyd Paterson. Ingemar hade lite kort av sparrings-fighters och Clay tränande just då i samma lokal som svensken. När han fick den stora förfrågan att sparras så var hans svar, inte ett vanligt ”Ja”, snarare ”Jag ska gå och dansa med Johansson”. Svensken som hade besegrad Patterson i sin första match 1959 och blev sedan tungviktsmästare, men han upptäckte plötsligt att han inte kunde röra den nittonårige boxaren som hade bara några få proffsmatcher i benen. Han snubblade efter Clay och försökte hänga med och medans Clay slog in sin sylvassa vänsterjabb på hans ansikte och sa ”Det är jag som borde ha fightats mot Patterson, inte du! Kom igen, vad är problemet? Kan du inte fånga mig”. Ju längre Clay slog med sina jabbar och var lite retsam mot honom, desto mer frustrerad blev Johansson tills hans tränare avbröt efter två ansträngande ronder.
Harold Conrad: ”Kom ihåg nu att Johnsson var redo att fightas för tungviktstitel men Cassius hanterade honom som en sparringpartner och när jag såg Clays jabb, då ställde jag mig upp och sa ”Jesus, that`s it!”. Hela tiden är det Clay som pratar och psykar honom med massa snack om att han borde fått chansen istället för svensken. Johansson blev galen. Jag menar riktigt arg. Han startade och jaga Clay runt ringen och slog sin fruktade höger som gjorde honom till mästare något år tidigare och missade med ca sex centimeters mellan rum. Sedan avbröt Johanssons tränare träningen.”
Gil Rogin: ”När han sparrade mot Johansson så var det bästa defensiva boxnings uppvisning jag har sett, här var en pojke som hade bara hade haft fyra professionella matcher och han gjorde så lätt för säg att sparras med en rutinerad Johansson. Jag har aldrig sett något sånt tidigare eller senare. Så fort jag kom tillbaks till New York så sa jag till min tidning Sport Illustarted, ”Den här killen kommer att bli världsmästare någon dag. Du måste skriva om honom.”
I sin första hemma fight i Louisville som professionell boxare så mötte han Lamar Clark en tuff tungviktsboxare som hade fyrtiofem segrar i bagaget. För första gången som proffs så förutspådde han vilken rond han skulle vinna fighten: ”Clark skulle förlora i rond två” sa han. Och det var det som hände. Efter två ronder så bröt Clay motståndarens näsa och fick ner honom två gånger i golvet. Han fortsatte att vinna och fortsatte förutsäga och vinna. Inget fick tyst på honom.
Hans nästa fight var i Las Vegas och innan den matchen så skulle han medverka i en radioshow med den professionella brottaren Gorgeous George. Denna brottare var den första brottaren som utnyttjade möjligheterna spela teater och spela clown inför hans matcherna bara för att öka intresset. När radiovärden frågade Ali om hans kommande match så var hans svar tamt jämfört med vad George gav om en brottningsmatch som han skulle gå i samma arena. George sa: Jag ska döda honom. Jag ska slita sav armen av honom. Om denna nollan vinner så ska jag krypa genom ringen och klippa av mig håret, men det kommer inte ett ske eftersom jag är den största brottaren i värden.
Det gjorde intryck på Clay och han längtade verkligen för att se den där brottningsmatchen. Han brydde inte mig om han vann eller förlorade. På den tiden så var inte media lika utbrett som idag där du har flera hundra kanaler och internet som kan göra reklam för dig. Brottaren var fyrtiosex år då och var redan förbi sin bästa tid men ändå kunde han locka publik eftersom han var så färgstark. Vilket gjorde att kunde tjäna pengar vid en gammal ålder.
”Jag gick till matchen och när brottaren kom ner till matchen så hade han med säg två underbara kvinnor som bar hans rock så att den inte skulle bli smutsig. Verkligen arrogant gjort. Och jag ser på honom och tänker ”Jösses, han behöver mycket stryk.” Varje plats på arena var full och nästan varje person skrek att han George skulle förlora. Men poängen var att arenan var full. ”Det är många människor som skulle betala för att se någon täppa din mun”, sa han till Clay i omklädningsrummet efter matchen. ”Så fortsätt skryt och alltid vara upprörande.” Clay tog direktion direkt. ”Jag såg femtontusen människor komma för att se den här mannen få styck och det var hans pratande som gjorde det. Jag sa till mig själv att det här är en braaaaa ide! Så var det egentligen när jag började skrika, jag är vackrast. Jag är den störste. Ingen kan besegra mig. Jag är den snabbaste varelsen på två fötter och jag svävar som en fjäril och sticker som ett bi. Om du skryter faller du innan fem.”
Det var då han lärde säg marknadsföra säg och ha en färgstark polemik som kunde locka massorna. Under den där radiointervjun var inte Clay den tystaste heller. Han hade redan blivit känd som The Louisville Lip, Cash The Brash och Mighty Mouth och han var snabb på att förutsäga vilka ronder han skulle vinna. Han kunde säga saker som, ”Jag har längden (1,91 cm), jag har vikten, fysiken, snabbheten, jag har modet, uthålligheten, och har den naturella förmågan som kommer att göra mig stor. För att slå mig behöver du vara bättre än dubbelt så bra.
Angelo Dundee: ”Det ända en boxare sa vid den tiden var att jag ser fram emot fighten, jag ska göra mitt bästa. Det säljer inte biljetter. Cassius ändrade hur saker och ting fungerade. På att promota boxning så gjorde han att boxaren var ”huvudattraktionen.” En av anledningarna till att han lyckades med sin self-promtion var att han hade personligheten för att klara av det. Det som också hjälpte till var att han hade ett bättre utseende än de flesta filmstjärnorna hade. Cassisus Clay kunde bevisligen publicera och själv-promota säg men frågan alla ställde säg var kunde han fightas? Vissa experter såg honom som en springare inte en dansare i ringen som han själv utryckte sin stil. De trodde också inte att hans still skulle kunna hålla mot de bästa boxarna,
Edward Pope: ”Han rörde sig så mycket så att de aldrig kom åt honom. I början dansade han mest omkring och showade och visade inte prov på att han kunde ha ett slagkraftigt slag.”
Man såg inte honom som en riktig traditionell tungviktsboxare och det var hans snabbhet som räddade honom från alla tekniska misstag han gjorde. Enligt vissa experter var han inte redo som en fighter ännu. Han var klumpig tyckte vissa och gjorde saker bara naturellt bra, samt att man inte visste att han hade ett starkt power-slag ännu. Till hans försvar, eftersom han cirkulerade eller dansade runt sin motståndare hela tiden så gjorde det att han inte kunde få in ett hårt slag. Det är svårt att röra säg hela tiden och få in ett hundraprocentigt slag. Hans taktik var ett bli slagen så lite som möjligt. Det som gjorde att han kunde knocka ut motståndare var hans snabba kombinationsslag, först ett vänster slag och sedan kontra direkt efter med ett höger slag och när han fick in den så kunde man få ordentliga sår på ansiktet.
Muhammad Ali ”Folk sa att jag höll mina händer för lågt och gjorde allt annat fel. Men när jag var ung så var mina ben mitt defensiva försvar. Min stil i ringen var att hålla mitt avstånd, inte komma för nära, stanna bara utom räckhåll, gå bara in när det är tillräckligt för ett slag”
Nästa match så mötte han Alex Miteff och detta var hans plan: ”Min plan för att boxas mot Alex Miteff är två snabba jabbar, en solid höger och en vänster sving. Och om han fortfarande står upp och domaren inte håller upp honom, så springer jag iväg.” I den sjätte ronden så knockade han Miteff med ett slag. Han hade aldrig blivit knockad tidigare och i omklädningsrummet efteråt så fortsatte han och fråga vad som hände. Han kunde inte tro att han blev knockad av Cassius Clay. Så lite slagkraft hade han trots allt. Nu förbereder han säg mot Besmanhoff. ”Jag skäms att gå in i ringen med denna orankade ankan. Jag är redo att för toppmatcher mot Floyd Patterson och Sonny Liston. Besmanhoff måste falla i rond sju.” Och det var precis det som hände. Bessmanhoff var än hopplös utboxad fighter i denna match som Clay kunde ha knockat ut sin motståndare redan i de tidiga ronderna. Men han hade tänkte på sin förutsägelse, rond sju och ignorerade Dundes skrikande, ”sluta leka i ringen”. Han utökade matchen till onödiga sju ronder. Detta var ännu en grej som media kunde skriva om. För första gången så kunde en boxare tillkännage vilken rond sin motståndare skulle förlora. Nästa match blir mot den åldrande ex-mästaren Archie Moore som bara möte Clay för ekonomiska skäl. Han var så säker på att vinna mot den åldrande ex-mästaren att han sa om jag förlorar: ”Så ska jag krypa runt ringen (Citaten från Georgeus Geaorge) och kyssa dina fötter och sedan lämna landet”, han fortsätter
I am here to give him his pension plan.
When you come to the fight,
don`t block the aisle and don`t block the door.
You will all go home after round four.”
”I say it again, and I said it before. Archie Moore will fall in round four.” Clay vinner i rond fyra som han förutspådde. Men säger så här: ”I don’t give myself much credit for beating him. He’s an old man.” Clay hade haft sexton fighter medans Moore hade haft 213 matcher.
Två månader senare så mötte han Charlie Powell och knockade honom precis som han förutspådde i den tredje ronden. Powell:”När han slog mig först så tänkte jag för mig själv att jag kan ta emot två såna medans jag får in en. Men efter en liten stund så blev jag mer och mer yr varje gång han slog mig. Clay slänger sina slag så lätt att du inte märker hur mycket de chockar dig tills det är för sent”. Alla dessa motståndare var inte de bästa. Vissa var bäst före datum, vissa höll inte, medans vissa var helt okej och vissa var bra.
Cassius Clay vs Sony Banks var en tuff fight. Före matchen i omklädningsrummet, när det var mer än en person där så var svar Clay väldigt självsäker och sa till alla vad han skulle göra och så vidare. Han förutspådde också att han skulle knocka honom i rond fyra. Men sedan innan de gick till ringen så var han ensam med hjälptränare Gil Glancy och så ändrades plötsligt hans humör. Detta var inte längre samma kaxige person. Han såg på hjälptränaren och frågade: ” Hörru, Gil, tror du att jag kan slå denne person”. Det blev en bra fight och Banks hade ett bra slag och det var det ända han hade, men han kunde slå hårt. Runt hälften av den första ronden så blev Cassius kraftigt slagen på hakan av en vänster sving och Cassius föll ner på golvet. Det många ville se nu var att om han kunde komma upp och det gjorde han. Känslan var att Clay skämdes att han log nere mer en att det gjorde skada på honom. Han gick upp och matade slag mot Banks och knockade honom i rond fyra som han sa han innan fighten. Här kommenterar han efter matchen: ”Ja, det var min första gång jag blev knockad som en professionell och jag var tvungen och gå upp och fixa upp lite saker efter det. För att det var skamligt för mig att vara på golvet. Som du vet så tycker jag att jag är den bästa och den störste och jag bör inte vara på golvet. Så jag var tvungen att ta ut honom i den fjärde precis som jag förutsade”
Angelo Dundee: ”Varje fight bevisade lite någonting för mig och jag började inse talangen jag hade i mina händer. Banks slog Muhammad rakt på käken och han var på vägen ner och samt hans ögon var stängda. Men när kropp nuddade golvet så vakna han upp. Det var då jag såg hans återställande krafter. Senare den 28 februari 1962, så mötte han Don Warner och knockade honom i rond fyra och det ända journalisterna pratade om var hans förutsägelse som inte blev av, eftersom att han lovade att vinna i rond fem. Så Cassius Clay sa att Warner vägrade skaka hans hand före fighten, vilket gjorde honom arg, så han subtraherade en rond för dåligt sportmanship.” Det intressanta med honom var att han inte var en pratglad person privat som många kanske trodde. Han var oftast omtänksam och tyst. Men han visste hur han kunde promota säg själv. Herregud, vad han kunde det!!”
Freddy Pacheco som blev Clays läkare/fysiker ”Åren 1961,1962, 1963 så var han den mest perfekta fysiska praktexemplaren jag har någonsin sätt. Från en konstnärlig och från en anatomisk synvinkel och även hälsomässigt. Du kunde inte bara förändra killen. Om någon kom från en annan planet och sa: ”Ge oss ert bästa prov” så skulle du ge dom Muhammad Ali. Perfekt proportionerad, snygg, ljussnabba reflexer och en bra hjärna för sport. Även när han blev förkyld så gick det över nästa dag.”
Den unge boxaren hade nu fångat publikens fantasi och förväntningarna blev höga. Sju av hans åtta fighter hade slutat i den rond han hade förutsagt. Hans dikter var nu utsprida till tidningar som Life Magazine och nu har denna tjugoåring siktet på att möta världsmästaren i tungvikt Sonny Liston. Det faktumet att han ska möta Doug Jones i sin nästa match verkade bara en som en formalitet.
Cassius Clay vs Doug Jones var ett stort test för honom. Året är 1963, Sonny Liston är mästaren. Han har just besegrad Floyd Patterson i tungviktsmästartiteln och försvarat sin titel igen mot samma person och Cassius Clay är på väg upp i rankingen! Doug Jones fighten var svårare än den mot Archie Moore och vissa andra han boxades emot. Doug Jones presenterade än riktig utmaning och det var i boxningens huvudstad, New York. Men matchen låg mitt i den längsta tidnings strejken någonsin i New Yorks historia vilket betyda att han fick publicera matchen helt ensam. Man kunde se Cassius Clay på TV, bowlinghallar, nattklubbar och gatuhörn för att sälja matchen och pratade med alla han såg. Han var verkligen ”The Loisville Lip” vid denna tid. Han gör så att Madison Garden blir fullsatt, vilket den inte har varit på länge, trots nyhetsstrejken. Denna match var i boxningsvärlden ögon, känslan var liksom, ”nu visar du att kan fightas eller var tyst”
Eftersom han lyckades pricka in så mången förutsägelse så tyckte många inom boxningsförbundet att det var dåligt publicitet för sporten. I klippet så förhörs han av förbundet och som vanligt så bjuder han på underhållning!
Bert Sugar ”Upp till detta moment så hade Clay förutsett så många matcher rätt ”They almost fall, at the round I call” som han sa, och han knockade ut folk, denna rimmande/poetiska boxaren. Vi hade aldrig sätt något sådant förut ”
”This boy likes to mix
So he must fall in six”
Senare så ändrade han två ronder!
”I am changing the pick I made before, Insted of six, Doug goes in four.”
”I am not even concentrating on Doug Jones”, sa Clay ”He`s nothing but a bum. Sonny Liston is the man I want. I am not thinking about Doug Jines If Jones upset me, I`ll quit fighting”
Under invägningen så stirrade bara Clay mot Jones med fyra fingrar upp i luften. Under matchen så buade publiken emot honom och jublade åt Jones. En del av buandet var att Clay inte kunde hålla sin förutsägelse inför matchen så efter den fjärde ronden så vände de mot honom. Han skulle ju ha knockat honom i fjärde ronden. Det var en jämn match, hans tuffaste hittills, men han vann till slut. Domarnas resultat var: fem ronder till Clays fördel, en rond jämnt, medans Jones fick fyra ronder. Fast det var väldigt jämnt. Clay fick ta emot några bra slag, men det man inte visste då vara att han tålde att få slag på sig. Publiken tog inte emot beslutet bra och buade ut Clay och tyckte att Jones borde ha fått domslutet. Cassius Clay svarade genom att sträcka upp armarna i luften och lyssna på allt buande. Matchen blev en katastrof för Clay. Han hade en av sina sämsta boxningskvällar och för Jones var det en av hans bästa. Matchen var en tio ronders fight. När han misslyckades med sin förutsägelse så vände han säg mot reportrarna: ”First, i called it six. Then i called it four. Four and six, that`s ten, right?.”
Men skada hade redan skett. Den amerikanska pressen började irritera säg på honom eftersom han inte inföll in i den amerikanske ramen och stilen. De var inte vana att någon svart person skulle vara så frispråkig och kunde klå upp alla motståndare i vilken rond han ville. Reportern Arhtur Daley som en gång exempelvis hade sett Clay som en uppfriskande ung man, såg nu han i ett annat perspektiv nu. ”The time has come ” skrev Daley ”for the precocious Cassius Clay to modify his public image. He`s a handsome kid whit so engaging a personality that he instantly attracts and wins everyone he meets. This amusing charming uses the device of constant braggadocio to gain attention. However, his boasting now begins to irritate. What began as an amusing byplay has started to pall. The exeedingly likable Clay is lousing up his public relations by his boasting and it`s high time he eased off.”
Det var många som gick på matcherna för att se honom få stryk. Detta var en svart man sa det till den mestadels vita TV-publiken. Det var en revolution då. Men nu betyder det inget, men då var det häpnadsväckande. Cassius Clay – ”Jag är en poet. Jag är en profet. Jag är räddare över boxningsvärlden och om det inte för mig skulle boxningen vara död.” Cassius vill nu ha mästaren Sonny Liston men hans nästa match blir mot den brittiska tungviktsmästaren Henry Cooper i Wembley. Han kommer in till ringen med en röd mantel där det stod legend ”Cassius the Greatest” och en kungakrona på huvudet med armarna utsträckta uppe i luften… ”I am not training hard for this bum. Henry Cooper is nothing to me. If this bum goes over five rounds…I won`t return to the United States for 30 days and that`s final..”
Henry Cooper – ”Jag tränade i sydöstra London och jag joggade runt klockan fyra på morgonen. Då träffade jag alla mammor och mormödrar som städade de stora fabrikerna. De sa: ”Stoppa gaphalsen. Ge honom vad han tål.” Matchen hölls i Wembley stadion inför 40 000 människor. Han kom in i en blå sidenrock och med en krona på huvudet. Atmosfären var så tät att den gick att skära med kniv och alla skrek mitt namn.”
Clay förutspår rond FEM
55 000 åskådare hade kommit till fighten för att se om amerikanens förutsägelse att Cooper skulle falla i rond fem skulle inträffa. När han klev in så tog han rondskylten nr fem och gick runt ringen och visade alla människor att menade allvar med förutsägelsen. De första tre ronderna och två minuter och femtio-fem sekunder i matchen så gick det som planerat. Från första början så hade Clay kontroll. Cooper var blodig och skadad och boxades med ett stort hjärta. Men varje gång engelsmannen var redo att falla och förlora så skulle Clay droppa ner hans armar, steppa bakåt och bara (cirkulera runt). Men problemet var att hade förutsagt rond fem och för att hålla sitt löfte började han att spela clown i ringen och ville behålla Cooper i ringen till den femte ronden. En av hans sponsorer William Faversham lämnade sin plats och närmade säg ringen och skrek till Dundee, ”Angelo, gör så att han slutar med sina roliga clown agerande.” Men Angelo Dundee hade inte mer kontroll på sin fighter än vad Faversham hade.
Angelo Dundee: ”Jag ville att han skulle slå Cooper från rond ett. Det som var det farliga med hans olika förutsägelser var att den andra killen inte är där för inte att samarbeta med dig. Boxaren vill knocka ut dig med järnhand och de blir bara mer triggad att gör det när man hör Clay säga dessa saker innan matchen”
Han var beslutsam att vinna i rond fem som han förutsade. Trots att vid en eventuell förlust så skulle det skada hans chanser att möta Sonny Liston om tungviktstiteln som han pratade hela tiden pratade om att han var redo för. Vid fjärde ronden var Cooper försvarslös. Blodet droppade från hans vänster öga. Medans Clay dansade och gav blickar mot publiken periodvis. Sedan träffade Cooper honom med en förödande vänsterkrok som träffade han vid sidan av hans käke och han ramlade baklänges på repen. Wembley publiken jublade, så mycket att inte hörde paussignalen eftersom det var det sista som hände i rond fyra. Måste bara upprepa att det var en solid ren vänster som han blev träffad av. För första gången i hans karriär så hamnar i trubbel. Han bevisar att hans återupphämtningskrafter är fenomenalt bra. Eftersom att han sa rond fem så började han boxas på maximal nivå. En allvarlig Clay matade slag mot engelsmannen och fick in några bra jabbar och krokar som gjorde att Coopers ansikte blev ett blodbad. Domaren hade inget val att avbryta matchen i den femte ronden exakt som han hade förutsagt. I matchen mot Clay fick han sin karriärs värsta sår. Benet stack fram och han fick sys av en plastikkirurg. Han fick 40 stygn på insidan och 40 stygn på utsidan. Efter matchen sa Cassisus att han tittade på Elizabeth Taylor som satt i ringside och hade en öppen mun för någon sekund och det är därför som kom knocken mot honom. Den nu mera skeptiska bland boxningspressen höll inte med den oseriöse Clay. Efter matchen sa han att han hade underskattad Cooper.
Reporter: Ni sa att ni skulle vinna i femte ronden och ni vann i femte ronden. Men var det inte lite tursamt med tanke hur på hur fjärde ronden slutade? Clay: Jag förstår inte vad du menar med ”tur”. Jag sa ”femte ronden”, och så blev det. Reporter: Ni klev in i ringen med en krona på huvudet. Clay: För att jag är kungen. Ni har en drottning, men ni har visst ingen kung.
Henry Cooper: ”Han var en briljant boxare. Mycket snabb i fötterna för att vara en stor man. Han rörde säg om en mellanviktare. Ali hedrade alltid mig när han sa: Cooper slog var så hårda att han inte bara skaka om mig, men att mina släktingar i Afrika skakades också om ”. Det var en riktigt bra kommentar. Man måste ge honom beröm där (skratt)”
Liston hade skickat sin manager, Jack Nilon till London och efter matchen så gick Nilon till Clays omklädningsrum för att ge honom nyheterna ”Jag har flugit tre tusen mil för att säga till dig, att vi är redo.”
